Det går inte att anslå mer medel till det allmänna, och de gamla har blivit för många. Det hävdar politiker som i samförstånd skär ner och privatiserar. Men är det självklara så självklart?

I flera år har frågan om välfärdens framtida finansiering varit i fokus. Stigande kostnader för pensioner, för få arbetande timmar och frågan om "den galopperande sjukfrånvaron" har debatterats utifrån en nyliberal syn på hur "problemen" måste lösas. En synvinkel på problematiken som numera dessutom delas av den officiella socialdemokratin och naturligtvis vänsterns egen Johan Lönnroth (Alba.nu 11/9-2013). Längre arbetsliv, nedskärningar och privatiseringar inom den offentliga välfärden och ökade egenavgifter, omdöpta till "ökat eget ansvar", är typiska förslag i den politiska debatten. Framtidens välfärd kan inte klaras fullt ut i det offentliga, påstås det. Privatiseringarna och försämringarna av den offentliga välfärden framställs som "ofrånkomliga" av matematiska skäl, snarare än att de är föremål för politiska beslut.

Frågans politiska centralitet är dock otvivelaktig och avslöjas bland annat i Umeåprofessorn Stefan Svallfors återkommande undersökningar om svenskarnas attityder till välfärden. Han visar att stödet för en offentligt finansierad välfärd fortfarande är massivt. Den senaste undersökningen som publicerades 2010 visade att cirka 75 procent av svenskarna föredrar en offentlig välfärd och är villiga att betala mer skatt för vård, skola och omsorg om så behövs. Vi är också tveksamma till privatiseringar och ökad egenfinansiering i det offentliga.

Ändå går den politiska utvecklingen sedan länge i helt annan riktning. Varför?

I min senaste bok Välfärdsmyter (ETC Förlag, 2010) har jag ägnat betydande utrymme till att analysera hur välfärdsfrågan både inom och utanför arbetarrörelsen helt har underkastats finansieringsproblemet - idén att vi inför framtiden inte längre kommer att ha råd att finansiera den offentliga välfärden över skattsedeln. Det är också därför som privatiseringar och "ökat eget ansvar" i framtiden framställs som "ofrånkomliga". Befolkningen kan tycka vad de vill om välfärden. Vi har ändå inte råd, påstås det.

Finansieringsproblemet har under de senaste tolv åren dessutom hamrats in i utredningsväsendet. Återkommande rapporter från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har prytts med rubriker som "pengarna räcker inte" och "nuvarande trender måste brytas". Man talar om "finansieringsgapet". Krav på ökad standard och en åldrande befolkning "driver upp de offentliga utgifterna och dessa kan inte på samma sätt som tidigare mötas med höjda skatter", hävdade likartat den omtalade Borgkommissionen - som för ett par år sedan tillsattes av tankesmedjorna Timbro och Arena idé och leddes av socialdemokraten Per Borg. Katastrofen är nära och alternativen entydiga, som Timbro-medarbetaren Eva Cooper slog fast i en debattartikel på Newsmill: "Dagens svenska finansieringsmodell har två möjliga slut. Antingen riskerar den att braka samman under växande behov eller så kommer medborgarna att tvingas ställas inför faktum med brutala besparingsprogram som bara levererar ett minimum av den service som en gång lovades."

Finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste tjugo årens nedskärningar i den offentliga välfärden framstår i dess ljus inte längre som nyliberal politik utan som "nödvändiga" anpassningar till en "ofrånkomlig" verklighet. Kamerala perspektiv om att "vi måste hålla budget" dominerar så till den grad att de numera är inskrivna i kommunallagen. Politiker som vill verka trovärdiga tvingas bekänna sig till den blinda dogmen om "ordning och reda i statsfinanserna". Oavsett hur statsfinanserna faktiskt ser ut.

De offentliga finanserna ses därmed inte längre som ett politiskt spelutrymme för att motverka den privata sektorns konjunktursvängningar eller privat massarbetslöshet - inte ens nu när de i realiteten sedan femton år tillbaka trendmässigt går med perversa överskott. Bilden av offentliga finanser i konstant press eller kris (fastän de inte är det) förstärker bilden av att nedskärningar och sänkta välfärdsambitioner är konsekvensen av matematiska och fysiska grundlagar, inte föremål för politisk debatt och intervention.

En sorglig påminnelse om denna avpolitisering även inom arbetarrörelsen blev valrörelsen i Sverige 2010. Dåvarande ekonomiske talesmannen Thomas Östros (S) försvarade sig i Dagens Nyheter mot finansminister Anders Borgs attacker: "Låt mig vara glasklar: Förslagen i vår valplattform ... ryms inom samma reformutrymme som regeringens."

Två block inom samma "reformutrymme". Det tycks vara det svenska politiska systemets "valutrymme"! Politik är inte längre att vilja, som Olof Palme framhöll på 1960-talet. I stället är huvudbudskapet att det ändå inte är någon idé att vilja något. Det ryms inte inom "budgetutrymmet".

8803_01.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Farsta slutstation (1969). 'Ålderschocken' har blivit ett vedertaget begrepp.

Inför valrörelsen 2014 står vi inför det märkliga faktum att socialdemokratins ekonomiska taleskvinna Magdalena Andersson och de andra ledande företrädarna för partiet kritiserar Anders Borg och regeringen från höger, då de anklagar Borg för att inte ha kontroll på de offentliga finanserna. Och för att låta statsskulden skena i väg. Ett påstående som nationalekonominestorn Assar Lindbeck, nyligen, i en teveintervju, med rätta hävdade angränsar det komiska.

Nära förbundet med finansieringsproblemet är föreställningen om en "ålderschock" som kommer att tvinga oss att arbeta längre upp i åldrarna. Far och son ekonomerna Lundgren slog på Aftonbladet Debatt under sommaren 2010 fast att vi måste höja pensionsåldern till 70 år inom en snar framtid. Annars "går det inte". Peter Norman, nuvarande finansmarknadsminister och dåvarande vd för sjunde AP-fonden, fyllde i på DN debatt med att "svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år" måste förändras. Och under våren 2014 har en parlamentariskt sammansatt pensionsgrupp under ledning av Ulf Kristersson (M) också argumenterat för en högre pensionsålder. "Fler måste vilja, kunna och tillåtas arbeta längre än i dag", avslutar Kristersson (Arbetet 12/3-2014). Detta kan ses mot bakgrund av hur Fredrik Reinfeldt för några år sedan slängde ut ballongen att vi skulle behöva jobba till 75 år i framtiden "om vi vill ha den välfärd vi förväntar oss." I ljus av den kritikstorm som detta utlöste gick Peter Wolodarksi på DN:s ledarstick (2012-02-12) ut till statsministerns försvar: "Reinfeldt säger vad alla vet, men ingen vill höra." Men vad är det som alla vet?

Att antalet äldre blir fler och att antalet som är i arbetsför ålder blir färre är faktiskt inget bevis på ett finansieringsproblem, på en "ökad försörjningsbörda", som man kan få intryck av i den offentliga debatten. För att bevisa att man inte kan finansiera något, måste man nämligen bevisa att det finns kostnader förknippade med fler äldre, som inte motsvaras av resurser och inkomster i samhället. Om kostnaderna ökar mer än inkomsterna, ökar försörjningsbördan. Problemet är bara att bakåt i tiden har försörjningsbördan i den meningen faktiskt minskat sedan 1980-talet och framåt, och det trots att antalet äldre som andel av befolkningen faktiskt har ökat och att till exempel pensionsutbetalningarna ökat väldigt kraftigt. Det beror på det enkla faktum att samhällsinkomsterna (mätt som bnp) ökat i snabbare takt än pensionsutgifterna. Som procentandel av samhällsinkomsterna har pensionerna legat i princip stilla mellan 1980 och 2006 (se tabell).

Dessutom, inför framtiden, givet att pensionsreformen från 1990-talet slår fullt ut, säger prognoserna från Finansdepartementet att pensionsutbetalningarnas andel av bnp faktiskt kommer att minska i framtiden.

Men för inte ökade äldreomsorgs- och vårdkostnader med sig allvarliga finansieringsproblem? Antalet över 85 år i Sverige kommer att öka med 67 procent mellan år 2020 och 2040, varnar intresseorganisationen SKL tillsammans med Borgkommissionen, den nyligt tillsatta Välfärdskommissionen och senast i våras en SNS-rapport i frågan. SKL påstår att detta faktum kommer att driva på de offentliga kostnaderna och framtvinga chockhöjningar av kommunalskatten till 44 kronor per 100-lapp.

Men mellan åren 1990 och 2009 ökade antalet svenskar över 85 år också med just 67 procent. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar i ekonomin. Ändå sjönk skattekvoten under samma period med motsvarande åtta procentenheter av BNP, eller 256 miljarder kronor. (I dag är motsvarande siffra nästan tio procentenheter av BNP, vilket motsvarar smått svindlande 350 miljarder kronor.) Statens bruttoskuld minskades med 20 procentenheter av BNP, cirka 640 miljarder. Den offentliga sektorns utgifter minskade med 10 procentenheter relativt BNP.

Bakåt i tiden har alltså ökat antal äldre lett till allt annat än ett finansieringsproblem i det offentliga. Varför skulle det vara annorlunda i framtiden?

I bilaga 3 till Budgetpropositionen 2009/10:1, visar Finansdepartementets egna tjänstemän att "nuvarande och bibehållen standard" inom offentlig välfärd inför framtiden - i rent finansiella termer - kan upprätthållas utan fler arbetade timmar i ekonomin, utan skattehöjningar, utan utgiftshöjningar i förhållande till BNP. Ändå säger prognosen att de svenska offentliga finanserna under tiden 2010-2040 kommer att förbättras med motsvarande 1 440 miljarder svenska kronor. År 2040 kommer Sverige, om prognosen håller, att vara smått unikt i världen med att ha amorterat av hela den offentliga bruttoskulden. Den senaste budgetprognosen för i år visar på en ännu snabbare takt på avbetalningen av bruttoskulden. Så trots att prognoserna från Finansdepartementet år för år bara blir ljusare och ljusare, är debatten fortsatt helt låst i den bedövande pessimism om oundvikliga nödvändigheter som finansieringsproblemets advokater alltjämt predikar.

Redan i dag finns dessutom en "nettofordran" - ett finansiellt överskott - i de offentliga finanserna. I Sveriges fall överstiger de finansiella tillgångarna skulderna med ett belopp motsvarande cirka 650 miljarder kronor. I enkla termer: andra är skyldiga stat, kommun och landsting mer pengar än vad stat, kommun och landsting är skyldiga dem.

Allt detta frammanar en bild av verkligheten som är långt ifrån larmrapporterna om "ålderschocken" och ett framtida finansieringsproblem. Den bild som i stället framkommer kan vara lika svår att förstå - givet medieklimatet - som den blir bisarr för välfärdens arbetare och klienter. Den offentliga välfärden går på svältkur - men är övergödd, på en och samma gång.

Finansieringsproblemets inflytande beror inte på dess verklighetsförankring. Det har det ingen. Det beror i stället på dess dramaturgi. Den börjar med alarmism om att "det håller på att braka ihop" för att skapa panik. Sedan anspelas på skuldkänslor: "statsskuld", "ökad försörjningsbörda", "höjt skattetryck" och "vi ska inte lämpa över skulden på våra barn". De som protesterar kan därefter presenteras som enstöringar och galningar, eftersom de befinner sig så långt ifrån den konventionella visdom som utredningsväsendet och ett alltmer avpolitiserat debattklimat om välfärden har slagit fast.

8804_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Borgkommissionen erkänner också i ett svagt ögonblick att alarmism behövs, då man helt öppet hävdar att den politik man vill genomdriva "förutsätter medvetenhet om att det finns ett framtidsproblem som allvarligt hotar välfärdspolitikens trovärdighet och grundvärderingar... Krismedvetande krävs också för att få igång en framgångsrik beslutsprocess för att klara välfärdstjänsternas framtida finansiering." I stället för ett rationellt politiskt samtal om framtidens vägval i välfärdspolitiken översköljs vi således med sentimentalism och uppfordrande moralism. Under tiden blir de offentliga överskotten bara större och större. Till vilken nytta?

Finansieringsproblemet har fått förödande konsekvenser för arbetarrörelsen. Det har blivit en anledning till icke-rörelse. Till nedmontering i stället för försvar av den offentliga välfärden. Men rörelse är kondition. Och man kan inte stå sig till bättre kondition. Och det är just som kondition för vidare rörelse framåt som välfärden är strategiskt viktig för hela arbetarrörelsen idag - oavsett andra skiljelinjer mellan dess olika grenar.

Den offentliga välfärden har under efterkrigstiden varit central för arbetarrörelsens idéutveckling och framtidstro. Oavsett hur kritisk man må vara till de ideologiska illusioner efterkrigstidens socialdemokrati har odlat om den offentliga välfärden, med insikten om den offentliga välfärdens begränsningar inom privatkapitalistiska ramar, måste vi erkänna detta faktum. Den dåvarande statsministern och "landsfadern" Tage Erlander talade till exempel om den ökande välfärden som "de stigande förväntningarnas missnöje". Han insåg att det är ständiga välfärdsförbättringar som kommer att driva på folkflertalets krav på ännu mer välfärd, ännu mer jämlikhet och ännu bättre arbets- och lönevillkor.

I dag, efter ett kvartssekel av nedskärningar, anfäktas arbetarrörelserna i Europa, och inte minst i Sverige, istället av det jag kallar "de minskande ambitionernas förnöjsamhet". Att den svenska befolkningen återkommande väljer en regering som administrerar nedskärningar, ökad ojämlikhet och åtta procents arbetslöshet visar på det. Det är faktiskt inte en allt bättre utan en allt sämre välfärd som "förborgerligar" folkflertalet. När framtiden inte längre framstår som ett kollektivt löfte om ökad jämlikhet, baserad på vår egen rörelse, då kommer de som kan att försöka undvika framtidens hot på egen hand.

När jag de senaste åren rest runt i landet och redovisat min kritik av finansieringsproblemet och det sifferunderlag som jag presenterat i min bok har jag gjort en märklig erfarenhet. Inte en enda gång har jag på allvar utmanats i själva sifferunderlaget eller argumentationens grunder. I stället reducerar finansieringsproblemets advokater frågan till trovärdighet och moral. Min kritik av finansieringsproblemet och vad jag menar är en anorektisk budgetpolitik avfärdas inte som felaktig utan som oansvarig. Som en kommentator skrev med anledning av en tidningsartikel i Västervikstidningen som jag författat i frågan: "Översätt hela artikeln till grekiska och skicka den till en grekisk tidning. Där börjar man förstå att man har ett eget ansvar. Det visar inte Daniel Ankarloo prov på." Att Sveriges bruttoskuld i det offentliga år 2010 var knappt 39 procent av BNP (och snabbt sjunkande) och Greklands drygt 147 procent av BNP (och stigande) är fakta som sätter sådana kommentarer i sitt rätta ljus.

Men min argumentation mot myterna om ett framtida finansieringsproblem och min politiska mission med min kritik är egentligen ingen annan än att öppna upp för ett sansat, faktagrundat och rationellt samtal om olika politiska vägval för framtiden. För att det över huvud taget ska bli en möjlighet krävs att debatten om välfärden befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Endast då kan vi tillsammans återta visionen om framtiden, återta det politiska initiativet.

Ty det börjar "röra sig i huvudet" först då det "rör sig i fötterna".

Daniel Ankarloo är doktor i ekonomisk historia och lektor i socialt arbete vid Malmö högskola. Texten är en för Clarté uppdaterad artikel som bygger på argumentionen i Ankarloos bok Välfärdsmyter, ETC Förlag 2010. För vidare bevisföring, statistik och källhänvisningar hänvisas till boken.

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...