Skorna

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Samtliga gerillaförband hade en eller två kockar och oftast var de vuxna kvinnor som ansträngde sig från djupet för att laga bra mat till trupperna, med hänsyn till befintliga begränsningar.

Vår enhet skilde ut sig på den här punkten då vi, av för mig okänd anledning, hade tio kockar, samtliga mellan fjorton och tjugo år och för det mesta var vår mat en total katastrof. Bönorna var aldrig bra kokta. Om de någon gång lagade ris blev även detta tokigt, och vad jag minns kunde de inte ens tillreda ägg. Kokerskorna var unga, mitt i sitt livs blomning och alla var de vackra. Således var det vanligt förekommande att vi fick besök av gerillamedlemmar från andra enheter, de drogs till dem som bin dras till honung.

Gerillasoldaterna som kom på besök stannade ofta hela dagen och ibland sov de till och med över. Vanligtvis var det kamrater med många års stridserfarenhet, och därför hade de många historier att berätta, vilket de gjorde kring lägerelden på kvällarna. Genom deras berättelser lärde vi oss att om man blev tillfångatagen i strid, skadad eller ej, väntade en grym och smärtsam död. Den salvadoranska armén hade som regel att skona livet på de gerillamedlemmar som kapitulerade och gav upp före en strid. Men om en stridande gerillamedlem togs tillfånga, skadad eller inte, blev han alltid dödad och oftast genom grymma tortyrmetoder. Således kom vi överens i min grupp om att om någon av oss skulle bli skadad och inte ha möjlighet att retirera skulle någon annan ge honom nådastöten.

Vår enhet flyttade lägret vid La Montañona mot El Sicahuite. Sergant Santiago tilldelades löjtnants grad och blev utnämnd till chef för territorialmilisen, således övertog kamrat Ernesto förstebefälet för plutonen.

En morgon medan kamraterna förberedde frukosten i köket på ett övergivet hus, inledde ett flygplan en attack mot vårt läger. Det hade med all säkerhet upptäckt den stigande röken. När flygplanet hade slutat fälla sina bomber fortsatte det sitt angrepp med två kulsprutor modell Punto 50. Medan det dök ned djupt mot oss ljöd kulsprutorna med ett torrt vrål som påminde om en tjurs bölande, och med ljudet föll ett allomspännande regn av död. Jag blev tvungen att gömma mig bakom en stenmur i mitten av en kaffeåker. Till slut lämnade planet området och som tur var fanns inga dödsoffer, men det var bara lugnet före stormen som hade nått oss. Det började regna och mörka moln som samlades på himlen var ett dåligt omen.

Vid middagstid efter att vi tillagat vår sista måltid för dagen fick varje man en liten säck med två pund majsmjöl blandat med socker, vilket betydde att ett fientligt militärt angrepp var nära förestående.

I kraftig storm påbörjade vi vår förflyttning mot La Montañona, och till min olycka var mina skor redan trasiga på grund av regnet och marschen blev spiken i kistan för dem. Jag fortsatte vandringen med skorna snörda i bandage som jag hade fått tag på, men regnet, den svårframkomliga terrängen och branten mellan El Sicahuite och bergen gjorde inte saken bättre.

Vid middagstid stötte vi på trupper från Ramón Belloso-bataljonen, en av den salvadoranska militärmaktens elitförband med stor erfarenhet av strid. Jämfört med våra var deras vapen överlägsna. Det var också känt att deras stridsmoral var högre än andra arméförbands. Men vår kampmoral var också hög, och även om vår utrustning var underlägsen deras kunde våra kulor också döda.

Vi formerade omedelbart en eldgivningslinje med kamrat Ernesto placerad i en framryckt position. När fienden rusade emot oss i ursinne och med ett regn av eld från kulsprutor, granater och granatkastare från en 90-kanon blev vi tvungna att retirera 10-15 meter. Det kunde dock inte kamrat Ernesto göra, han fann sig snart omringad av fienden. När han insåg att hans sista stund var kommen stannade han kvar på sin plats och inledde sin sista strid för den revolutionära saken och sitt liv. Vi fick då order om att återta våra positioner för att skydda honom, och eftersom min grupp var ett stödförband hade vi en M60-kulspruta. Fienden blev tvungen att backa men det var redan för sent för kamrat Ernesto som hade fallit på knä, lutad mot en tall. Han var död. Vi fick med oss kroppen under en skur av kulor eftersom Belloso också ville få med sig kamrat Ernestos kropp. De lyckades inte, för vår övertygelse var mycket starkare. Medan vi höll stånd mot fiendens avancemang tog en annan grupp på sig ansvaret för att begrava honom i en hastigt grävd grav i berget som inte var så djup. Än så länge var han vårt enda dödsoffer.8411_01.jpg

Armésoldaterna retirerade till en annan plats och begärde luftburen assistans av planen Push and Pull som sköt raketer. Dessa var mer exakta och farliga, så vi övergav vår position och begav oss i väg för att ge stöd till en annan gerillaenhet som redan kämpat i flera timmar mot andra förband från Ramón Belloso på en annan del av La Montañona. Här hade antalet stupade blivit mångfaldigt högre.

Efter cirka trettio minuters marsch anlände vi till platsen där befälhavaren för vår bataljon, K-93, befann sig. Det var en kapten med ursprung i samma by som jag, Quezaltepequ. Han kände genast igen mig. Han höll på att försöka reparera en 90-kanon som hade låst sig. Min enhet och jag beordrades att omedelbart bistå våra kamrater från K-93 vid eldlinjen, så jag och kaptenen fick inte möjlighet att talas vid denna gång.

Vi kunde höra striden men vi visste inte exakt var kamraterna befann sig, eller för den delen fiendens trupper, då alla bar militära uniformer. Vi delade upp oss i formationer. Min grupp hade ett maskingevär modell M60 och fick order att följa skiljelinjen för att komma till andra sidan där kamraterna från K-93 kämpade under befäl av en officer som hette Israel (mer känd som Israelón - "Jätte-Israel" - för att han var lång och rejält kraftig). När vi nådde platsen för sammandrabbningen kunde vi inte veta vilka som var våra kamrater och vilka som var soldater då det var en strid som fördes linje mot linje. Min grupp gick således in i striden utan att veta exakt var fienden befann sig och vi hamnade i ett bakhåll. Jag och Randu, som var ansvarig för maskingeväret, lyckades skydda oss bakom ett träd, tillsammans med en tredje gruppmedlem, kamrat Julio, som under striden träffades av maskingevärseld i båda benen och inte kunde röra sig. Vi blev tvungna att retirera då fienden trängde sig fram och kanonpipan på vårt M60-gevär hade blivit så varm att den till slut hängde sig och slutade fungera. Fiendens eldgivning blev så intensiv att vi inte ens kunde hjälpa kamrat Julio. Till slut så bad han mig, genom att göra tecken, att jag skulle döda honom, något jag inte förmådde. Jag tecknade tillbaka att han fick ta livet av sig på egen hand. Det sista jag minns är att jag ser kamrat Julio sittande ned, lutad mot ett träd med gevärspipan lutad mot sin hals. Förmodligen försökte han samla kraft för att själv släcka sitt liv, men fyra fiendesoldater övermannade honom och ryckte bort vapnet. Jag hörde Julios skrik medan vi retirerade. Fienden nöjde sig med sitt jaktbyte och lät oss slå till reträtt.

Majoriteten av våra kamrater hade redan börjat retirera mot det närliggande berget där man samlade alla de sårade för att under natten transportera dem till sjukhuset vid fronten.

De sårade var många, och vår enhet tilldelades två stycken som skulle transporteras under natten till den plats där frontens sjukpersonal kunde ta hand om dem. För att underlätta transporten skar vi två långa och grova trädkvistar och till varje kvist band vi en hängmatta. På så sätt skulle vi lättare kunna transportera de två skadade till deras destination (så var tanken i varje fall).

En av de skadade var en kamrat från vår enhet, en pojke på fjorton år som hade fått en skottsalva i ansiktet som krossat ett öga. Den andre var plutonbefälet för bataljon K-93, löjtnant Israelón. Han var stor och tung som en björn. Vid den här tidpunkten gick jag redan barfota, och eftersom jag inte var van vid det satte jag på mig tre par fotbollsstrumpor som skydd, tills jag kunde komma över ett par skor. Detta hjälpte mig inte särskilt då det fanns taggar överallt, stenarna var vassa och spetsiga och fästa i den fuktiga jorden. Det var en total katastrof för mina fötter.

I skymningen påbörjade vi marschen. Vår plan var att turas om att bära de två sårade, men det fungerade bara med den yngre av dem då ingen av oss rådde på att bära den tunge (som vägde 90 kg eller mer). Jag försökte tre gånger men kunde aldrig gå mer än tio steg utan att ramla. Jag var helt utmattad, genomvåt, utan skor och hungrig. För första gången sedan jag kom till fronten mådde jag riktigt dåligt, motorn som gav mig styrka stannade. Jag kände att jag inte kunde ge mer, och jag vet inte hur jag orkade vandra den där natten. Det var den natten mina krafter övergav mig. Som tur var bar två kamrater den tunge hela natten, det var sergant Memo och kamrat Herber. Klockan fem, i gryningen, kunde vi till slut lämna av de sårade vid frontsjukhuset som stod under ledning av en chilensk läkare. Hon var mycket ung och mycket vacker.

På morgonen samlades all personal från fronten på en plats på berget. Där var alla enheter som utförde operationer kring La Montañona med omnejd. Vi var mellan 300 och 500 kamrater, alla var inte stridsförande. Ordern var att förflytta oss till Dulce Nombre de Maria. Vi inledde marschen i kolonn, jag härdade ut några timmar tills utmattningen övervann mig och smärtan från mina nakna fötter tvingade mig att sätta mig ned på sidan av vägen. Jag såg enhet efter enhet gå förbi tills den sista truppen passerade. Den sista avdelningen var vapensupportsenheten som förde med sig vapen och luftvärnskanoner modell Punto 50. Bland dem passerade en smal och blond kamrat, säkert två meter lång och som såg utländsk ut. När han passerade mig stannade han och tittade på mig och kom fram för att hälsa. Han frågade varför jag inte fortsatte gå. Jag svarade honom att jag inte kunde gå mer utan skor och att jag tänkte stanna där jag befann mig för att invänta fienden. Han sade att vi redan hade tillräckligt många döda kamrater. Han tog fram ett extra par skor som han hade i sin ryggsäck som han räckte över till mig. De var dubbelt så stora som min egen storlek men med tre par fotbollsstrumpor kunde jag gå i dem. Han sade: "Lämna tillbaka dem nästa gång vi ses för jag har svårt att hitta skor i min storlek". Senare fick jag veta att han kom från Belgien, var civilingenjör och ansvarig för de luftvärnskanoner av modell Punto 50, som vid min ankomst till Chalatenango hade utkämpat ett slag mot Dragonfly-flygplan och hade skadat ett plan i El Carrizal.

Med mina nya skor, som var så stora att jag såg ut som en cirkusclown från min barndom, kunde jag komma ikapp min enhet innan vi kom fram till Dulce Nombre de Maria. Vi tilldelades våra positioner, och kamraterna gick iväg för att undersöka staden, den som hade lite pengar köpte mat och den som inte hade pengar gick för att tigga till sig en tortilla. Jag blev sittande på trottoarkanten och såg folk passera. Jag var mycket trött, hade inga pengar och skammen för att tigga till sig mat var större än min hunger. Dessutom var mina skor så stora att jag skämdes för att visa mig ute på stan. När jag satt där hälsade plötsligt en invånare på mig. Han kom fram för att tala med mig och ställde några frågor om situationen och undrade om jag trodde att militären skulle attackera staden. Jag svarade att vi inte hade haft kontakt med fienden på 24 timmar och att de kunde hålla sig lugna. Han tackade och avlägsnade sig. Efter en stund kom han tillbaka med två tortillas med ost på och en kopp varm mjölk. Jag blev så rörd att jag grät medan jag åt. Denna händelse gjorde att min inre motor för att kämpa återvände. Den natten tillbringade jag med att prata med en kamrat från Quezalteque. Vi hade lärt känna varandra under min tid i Costa Rica. Han var en av delägarna till en bokhandel som hette Jaragua. Han var medlem i kommunistpartiet och assisterade i verkstadsenheten vid fronten. Jag minns inte hans tagna namn, men hans riktiga namn var Carlos Chamorro.

Tre dagar senare stod jag framför den döda kroppen av min kamrat Julio, som mist livet i strid. Hans kropp stod lutad mot trädet där jag senast såg honom. Bergets kyla hade bibehållit hans kropp. Jag kunde se att han hade en reva som öppnade kroppen från bröstet ned till magen. Tarmarna låg utanför kroppen, svullna som ballonger och jag märkte att hans hjärta saknades. Detta var ett sadististiskt och grymt dåd, det var kannibalism som utövades av asiatiska legosoldater som anlitades som stöd till den salvadoranska armén. Jag skulle under andra omständigheter inte ha närmat mig kamrat Julios kropp men han hade på sig ett par nya skor som var i min storlek och jag behövde dem. Jag drabbades av skuldkänslor för hans död, men detta var villkoren i detta förbannade krig: det som inte längre tjänade en fallen kämpe tillföll dem som skulle fortsätta kampen.

Översättning från spanska: Daniel Hedlund

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Prenumerera!

Innehållet

1/13 Socialdemokratin