Krisen utan slut

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Nordamerika, Europa och Japan dominerar världsekonomin. Men de sitter fast i en fälla mellan stagnation och finansialisering. Den krisen är utan slut och olöslig inom det kapitalistiska systemet. Åke Kilander har läst en exemplarisk marxistisk analys.

Kapitalismen har gått in i en ny fas, monopol-finanskapitalismen, anser John Bellamy Foster och Robert W. McChesney i The Endless Crisis - How Monopoly-Finance Capital Produces Stagnation and Upheaval from the USA to China. Där analyseras den ekonomiska utvecklingen under de senaste decennierna i ett historiskt och maktpolitiskt perspektiv.

Författarna är professorer i sociologi respektive kommunikation i Förenta staterna och arbetar i den tradition av politisk ekonomi som utvecklats kring den oberoende socialistiska tidskriften Monthly Review. Föregångarna är till exempel Samir Amin, Paul Sweezy, Harry Magdoff, Paul Baran, Kalecki, Steindl, Veblen, Hilferding, Lenin och Luxemburg. Till sist hamnar de hos Marx, den naturliga utgångspunkten för modern samhällsvetenskap. En milstolpe i denna tradition, som starkt präglat Foster och McChesney, är Paul Barans och Paul Sweezys Monopoly Capital från år 1966.

Monopolisering och stagnation är typiska för världskapitalismen, hävdar författarna. Monopoliseringen har ägt rum successivt i över ett sekel. Företagen har blivit färre och större. Makten över dem har lagts i allt färre händer. Monopol har bildats i den meningen att de är starka nog att påverka pris, produktionsvolym och investeringsnivå i branschen. Marknadsmässigt opererar de som regel i oligopolsituationer. Bilbranschen är ett exempel - fem företag svarar för halva världsmarknaden och tio för 70 procent av den. Monopolsituationen gör det möjligt att göra övervinster som är större än de skulle ha varit vid en hypotetisk fri konkurrens. Monopolen undviker priskrig och konkurrerar främst med andra medel än priset som reklam, lobbying och krediter.

En lärdom av depressionen på 1930-talet är att det mogna kapitaliska ekonomiska systemet har en tendens att stagnera. Tillväxttakten avtar och företagen får allt svårare att omsätta sina vinster i lönsamma produktiva investeringar. Företagen i Förenta staterna sitter till exempel idag på 2000 miljarder dollar i kontanter. Det ekonomiska systemet råkar därför ständigt i kriser som det inte själv kan avhjälpa. Det krävs injektioner utifrån som statliga satsningar, krig, tekniska genombrott eller finansiella transaktioner för att motverka stagnationen, det normala tillståndet.

Författarna analyserar åtminstone fem viktiga förändringar sedan 1970-talet.

- Injektionerna som inleddes under 1930-talskrisen började ebba ut i mitten av 1970-talet. Andra världskriget och återuppbyggnaden, Korea- och Vietnamkrigen, bilboomen med mera var över. Monopolen fann allt färre lönsamma investeringsobjekt och stagnationen permanentades. Utvägen blev framför allt en snabbt ökande finansialisering av ekonomin. Det innebar att monopolvinsterna användes i olika finansiella transaktioner som ökade värdet av insatserna utan mellanliggande produktion i den reala ekonomin. Bankernas roll förändrades och vidgades. De som försörjde sig i denna spekulationssfär, finanskapitalisterna, växte sig allt starkare. Nyliberalismen svarade mot deras behov och blev den dominerande ideologin.

- Realsocialismen bröt samman. Det innebar en kraftig ökning av tillgången på arbetskraft i den kapitalistiska ekonomin som nu omfattar praktiskt taget hela världen. Den totala arbetskraften i den kapitalistiska sfären år 1980 bestod av 1,9 miljarder människor. År 2011 hade den vuxit till 3,8 miljarder varav den industriella reservarmén utgjorde 2,4 miljarder. Tre fjärdedelar av de fasta (1,4 miljarder) industrijobben finns idag i Syd och 40 procent av dem i Kina och Indien.8409_01.jpg

- Monopolen blev så stora att hemmamarknaderna inte räckte till som bas. De expanderade därför utomlands - inte minst i form av produktionsanläggningar - och kunde utnyttja arbetskraft i de länder där den var billigast. Värdelagen började gälla även mellan olika länder, vilket innebar att monopolen i större utsträckning kunde tillgodogöra sig värden från sina investeringar i Syd. Samir Amin har infört termen imperial rent för dessa värden. Globaliseringen medförde att kapitalet, men inte arbetskraften, blev mer lättrörligt. Intäkterna för de 500 största bolagen i världen utgjorde 40 procent av världens BNP år 2008.

- Triaden (Nordamerika, Europa, Japan) intog en dominerande plats i världsekonomin och utövar en kollektiv imperialism med Förenta staternas krigsmakt som spjutspets. Triaden svarar för cirka 20 procent av världens befolkning, men konsumerar mångfalt större andel av jordens resurser. De flesta storföretag har sitt centrum i Triaden och tillgodogör sig en stor del av de värden, imperial rent, som genereras i andra länder.

- Triaden genererar en ökad polarisering mellan härskande och folk inte bara i sina egna länder utan projicerar samma mönster både i förhållandet till Syd och inom dessa länder. Triaden lierar sig med samhällsskikt av kompradortyp som får del av vinsterna i de industrier som Triaden utlokaliserar. Dessutom växer ofta nya medelklasser fram med västerländskt leverne. Samtidigt går huvuddelen av vinsterna tillbaka till Triaden. Den styr utvecklingen och relationerna till Syd i kraft av sin monopolliknande kontroll av världens teknologi, kommunikationer, finansväsende, militär och naturresurser. Tendensen till polarisering blir allt starkare såväl mellan Triaden och Syd som inom varje land. Den omfattar även den hänsynslösa och kortsiktiga kamp som bedrivs av storföretag och imperialistiska krafter för att lägga beslag på jordens begränsade naturresurser för egen del.

Foster och McChesney konstaterar att folkmajoriteternas reallöner inte har förändrats nämnvärt sedan 1980-talet men att konsumtionen ändå har ökat genom lån (till bostäder, kreditköp m.m.) som förmedlats av finanssektorn. Den har också lagt beslag på merparten av vinsterna från monopolbolagen vars nettoinvesteringar i realekonomin varit mycket små. Resultatet har blivit att en ökande del av vinsterna i ekonomin har genererats av finanskapitalet. Eftersom det utgörs av förhållandevis få personer, har deras individuella belöningar ofta blivit svindlande - den främsta orsaken till de drastiskt ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Monopol- och finanskapital lever numera i symbios men det senare är på väg att ta över. År 1957 svarade till exempel tillverkningsindustrin i Förenta staterna för 27 procent av BNP och FIRE (finans, försäkring och fast egendom) för 13 procent. År 2008 var förhållandet det omvända - 12 respektive 20 procent. Och andelen av landets finansiella och industriella tillgångar, som ägdes av de tio största finanskonglomeraten, ökade från 10 till 60 procent mellan åren 1990 och 2008. Finansialiseringen har redan övertagit kapitalackumulationens roll som den främsta motorn i det ekonomiska systemet. Den är således starkare än den strävan som traditionellt driver aktieägare och styrelser i den reala ekonomins storbolag. 8409_02.jpg

Författarna drar slutsatsen att kapitalismen har inträtt i en ny historisk fas, monopol-finanskapitalismen, där Triadens ekonomier är fångade i fällan mellan stagnation och finansialisering. De kan häva stagnationen temporärt genom en ökad finansialisering. Men den kännetecknas av en ständig uppbyggnad av bubblor som förr eller senare brister och som då trycker ner ekonomin till ett ännu sämre läge än tidigare. Sedan finansialiseringen började accelerera på 1970-talet har åtminstone 15 finanskriser inträffat i världen; den senaste och största åren 2007-2009.

Många länder i Syd har blivit delaktiga i den industriella utlokaliseringen. Dess andel av världens industrijobb har ökat från 51 procent år 1980 till 73 procent år 2008. Kina är det mest framträdande exemplet på grund av sin storlek och extremt snabba tillväxt. Men detta är också en produkt av det "globala system för utplundring och ackumulation vars huvudsakliga vinster har skördats av företag med säte i världsekonomins centrum", skriver författarna. Det är av många skäl inte möjligt för Kina att gå i kapp Triaden genom traditionell kapitalistisk utveckling. Den kinesiska ekonomin lider av liknande inre obalanser som Triaden (lånebubblor, överinvesteringar, resursbrister, inkomst- och förmögenhetsskillnader). Dessutom kan den stora del av den industriella reservarmén som finns i Kina inte på långa vägar absorberas av den egna industrin. Troligen börjar därför även den kinesiska ekonomin stagnera om ett antal år. Polariseringen mellan Triaden och Syd är alltför stark.

Författarna sammanfattar: "det vi har bevittnat under det senaste kvartsseklet är utvecklingen av monopolkapitalet till ett mer generaliserat och globaliserat system av monopol-finanskapital som finns i kärnan av det nuvarande ekonomiska systemet i de avancerade kapitalistiska ekonomierna - en huvudkälla till ekonomisk instabilitet och basen för den nya imperialismen."

Författarna ser ingen politiskt möjlig och realistisk utväg ur stagnation- och finansialiseringsfällan inom det kapitalistiska systemets ramar. Monopolfinansen och dess lierade i olika länder gynnas av systemet och lär inte gå utanför det. Däremot har folken intresse av förändring, men kan inte vända systemets katastrofala utveckling utan att spränga dess ramar.

The Endless Crisis är en exemplarisk bok. Den ger en sammanfattande analys av dagens världsekonomi från marxistiska utgångspunkter. Historisk bakgrund och klassförhållanden vävs ihop med iakttagelser av aktuella konkreta förhållanden. Helhetssynen binder logiskt ihop olika huvudteser med slutsatserna för framtiden. Framställningen blir aldrig skissartad och abstrakt utan illustreras pedagogiskt med fakta samt enkla diagram och tabeller. Författarna utgår från verkligheten - de är inte marxologer - och polemiserar sakligt mot andra uppfattningar såväl till höger som vänster utan att tappa tråden. Framställningen går ofta stick i stäv inte bara mot nyliberalism och neoklassiska uppfattningar utan också mot många ståndpunkter som ofta anses vara vänster i västvärlden. Slutsatserna får konsekvenser för politiska rörelser vare sig de är fackliga, miljöaktiva eller partier. Därför behövs en bred politisk diskussion som synar Fosters och McChesneys analyser och omsätter dem i praktisk politik. När skeppsbrott hotar krävs alle man på däck, som författarna uttrycker det.

The Endless Crisis

How Monopoly-Finance Capital Produces Stagnation and Upheaval from the USA to China

John Bellamy Foster & Robert W. McChesney

Monthly Review Press 2012

Prenumerera!

Innehållet

1/13 Socialdemokratin