Segrade Sovjet i andra världskriget trots eller tack vare Stalin? Sedan arkiven öppnats och historikerna plöjt i ett par årtionden börjar ett svar skönjas. Ekonomhistorikern Lennart Samuelson som specialiserat sig på Rysslands 1900-tal diskuterar nyare forskning om Stalin, hans närmaste män och andra världskriget.

Märkligt kan det tyckas att Sovjetunionens historia eller dess sönderfall ofta skrivs i traditionen av "stora män som gör historien", med fokus på partiledare och enstaka statsmän eller omvänt udda dissidenter i en stat med flera hundra miljoner invånare. Givet den historiematerialism och det sociala perspektiv som genomsyrat det sovjetiska experimentet borde bredare samhällsgrupper inta en mer framskjuten ställning. Alltjämt tenderar mycket som skrivs även i akademiska sammanhang i väst att ha fokus på just Stalins person. Vid Stalins sida fanns naturligtvis otaliga civila och militära experter, varav några har höjt sig över mängden och gått till historien i ordets fulla bemärkelse. Mot den bakgrunden är det intressant att läsa tre verk av den brittiske historikern Geoffrey Roberts som placerar in Sovjetledarna Josef Stalin (1878-1953), regeringschefen och utrikesministern Vjatjeslav Molotov (född Skrjabin, 1890-1986) och marskalk Jurij Zjukov (1896-1974) i en kontext av sociala förhållanden, byråkratiska institutioner och storskaliga organisationer. Roberts biografier lyfter fram gemensamma drag hos olika skikt inom de sovjetiska eliterna.

Roberts har länge forskat om sovjetisk utrikespolitik och samlat sina resultat i Stalin's Wars: from World War to Cold War, 1939-1953 (New Haven 2006). En pendang till denna bok är Molotov. Stalin's Cold Warrior (Washington, DC 2012). Ett annat arbete finns numera på svenska, Stalins general: Georgij Zjukov (översättning av Claes Göran Green, Lund 2012). Roberts behandlar ingående alla de diplomatiska vändningar som Kreml genomförde från 1939 fram till femtiotalets början. Han ställer frågor om Stalins skuld för katastroferna för Röda armén 1941-42 men förklarar sedan hans betydelse för att slutligen säkra segern mot ett till synes överlägsen Nazityskland.

Till de mest omstridda tvistefrågorna hör vad generalstaben och underrättelsetjänsterna under första halvåret 1941 verkligen hade klarlagt om de tyska anfallsplanerna. Det omfattande materialet från underrättelsetjänsterna kunde tolkas på skiftande sätt. Samtidigt var man osäker på vad Tyskland och Storbritannien medvetet spred som desinformation. I stora drag kände man till de tyska anfallsplanerna 1941, men missbedömde såväl huvudriktningen i ett väntat angrepp som att Tyskland skulle företa ett överrumplande anfall med sina samlade trupper, utan föregående ultimatum eller förhandlingsutspel. Skulden för missbedömningarna måste enligt Roberts och flera militärhistoriker delas mellan Stalin och generalerna i Röda armén.

Roberts styrka som historiker är att låta de ryska beslutsfattarnas bevekelsegrunder framträda klart. Hans framställning övergår inte i urskuldanden eller försvar för de mer cyniska geopolitiska eller krassa realpolitiska kalkyler som gjordes. Roberts slutsats i Stalin's Wars kan väl bara i ett nattståndet kalla-krigsparadigm vara kontroversiell, nämligen att det var just diktatorn Stalin, Röda arméns soldater och generaler som räddade demokratin i Europa undan Hitlers och Nazitysklands fortsatta tyranni och förintelser. Storbritannien hade förlorat slaget om kontinenten 1940 och höll på att gå under som världsimperium. USA skulle svårligen på många år än ensamt kunna avgöra kriget mot både Japan och Tyskland.

En vetenskaplig historieskrivare bör liksom Roberts så sakligt som möjligt redogöra för händelserna ur de perspektiv som var de sovjetiska huvudpersonernas egna. Den moraliserande hållning till det förflutna som inte sällan efterfrågas kan nog tilltala nutida politiker. Men den lyfter knappast fram nya insikter och skapar inte heller nya kunskaper i termens egentliga betydelse.

8407_02.jpgMolotov, Stalin och Vorosjilov 1937. Stalin och Röda arméns soldater och generaler räddade Europa undan Hitlers tyranni.

Molotov

Roberts biografi Molotov. Stalin's Cold Warrior följer upp den forskning som Derek Watson påbörjade om Molotov som chef för den sovjetiska regeringen på 1930-talet; han hade ett avgörande ansvar för såväl den ekonomiska politiken som kaderfrågor inom statsapparaten samt för utrensningar i partiet och repressalier mot olika grupper i samhället.1 Från 1939 var han under ett decennium framåt den som ledde det mäktiga utrikesfolkkommissariatet och hade överblick över alla de viktigaste diplomatiska stridsfälten. I sin nya bok lägger Geoffrey Roberts en hel del nytt till bilden av Molotov under de hårda förhandlingarna med USA och Storbritannien under de första åren efter krigsslutet. Roberts ger en mer nyanserad bild av Molotov som utrikesminister än gängse schabloner i populärhistoriska verk. Bilden framträder av en visserligen mycket förslagen diplomat som noggrant koordinerade alla utspel med Stalin men som i sitt agerande ändå visade på en flexibilitet som kunde öppna även till synes låsta positioner. Roberts tillbakavisar klichéerna av Molotov som "Mister Njet" och oförsonlig motståndare till fredsutspel efter Stalins död - den vrångbild som Chrusjtjov lät sprida i uppgörelsen med sina motståndare 1957.

Molotov föll i onåd och avsattes sedan hans hustru Polina Zjemtjuzjina 1949 dömts till förvisning för sitt lösmynta umgänge med Israels första ambassadör i Moskva, Golda Meir. Men han behöll andrarangsposter i förvaltningen fram till Stalins död då han den 5 mars 1953 på nytt utnämndes till utrikesminister. Under maktkampen i partiets topp kritiserade Molotov flera av de satsningar som Nikita Chrusjtjov initierade. Mest anmärkningsvärt är att Molotov - tvärtemot vad som hade blivit officiell doktrin genom konstitutionen 1936 - kritiserade uppfattningen att "socialismens grundvalar" skulle ha befästs i Sovjetunionen. Genom att knyta an till den klassiska marxismen från 1900-talets början kunde Molotov avfärda de yviga löften som Chrusjtjov utfärdat om "kommunismens inträdande" inom några årtionden.

Molotov uteslöts ur kommunistpartiet 1957 och levde sedan en undanskymd tillvaro som statspensionär i Moskva. Det ryktades länge om att Molotov skulle ha skrivit sina memoarer. Att han hade ett gott minne framgick när författaren och poeten Feliks Tjuev publicerade en redigerad form av bandinspelningar som han på 1970-talet gjort med Molotov om vad som tilldragit sig i de högsta kretsarna.2 Molotovs dotterson, den framstående ryske politikern Vjatjeslav Nikonov som haft tillgång till hans efterlämnade privatarkiv, har hittills bara skrivit en första del av sin egen biografi om den unge bolsjeviken. Förhoppningsvis kommer Nikonov i de kommande volymerna att lägga mycket nytt till bilden av hur Molotov förändrades som statsman under de dramatiska årtiondena vid Stalins sida.3

Zjukov

Roberts biografi om marskalk Georgij Zjukov fyller ett påtagligt behov även i den svenska litteraturen om Sovjet under och efter andra världskriget. Zjukovs första utmaning på slagfältet kom på sommaren 1939 då han kommenderades till Mongoliet för att slå tillbaka japanska trupper i Kwantungarmén som gått över den kinesisk-mongoliska gränsen. Detta angrepp betraktades i Kreml som sondering för ett möjligt senare anfall mot Sovjet. I mitten av augusti hade Zjukov lyckades krossa den japanska styrkan i slaget kring Chalchin-Gol. Detta fältslag, som negligerats i Västs historieskrivning, hade stor betydelse för Kreml eftersom segern mot Japans trupper för en tid undanröjt hotet om ett tvåfrontskrig mot Sovjet.4 Nederlaget för Japans trupper forcerade fram Hitlers beslut att göra upp med Stalin i stället för att fortsätta planerna för ett tvåfrontskrig mot Sovjet.

Därefter utsågs Zjukov till chef för det viktiga Kievs militärområde och fick fram till januari 1941 ansvaret för utbyggnaden av försvarsanläggningarna i de nya gränsområdena efter inkorporeringen av västra Ukraina. Efter utrikesminister Molotovs besök i Berlin i december 1940 och hans misslyckande att tvinga Hitler till erkännanden av sovjetiska intressen i Östeuropa insåg man i Kreml att Sovjet snarare förr än senare skulle angripas av Tyskland. För att uppskjuta det väntade angreppet följde Moskva strikt sina ekonomiska åtaganden. Den nye generalstabchefens uppgift var att förbereda Röda armén för olika scenarier.5 Sedan tidigt 1990-tal är en omtvistad fråga om Zjukov i maj 1941 föreslagit att Röda armén den sommaren borde starta ett föregripande eller preventivt angrepp mot de tyska divisioner som i allt större antal hade rapporterats i stridsberedda formeringar längs gränserna. Frågan har inte kunnat avgöras definitivt av ryska militärhistoriker eftersom nyckeldokumenten i Försvarsministeriets centralarkiv alltjämt är hemliga.6

8407_03.jpgDen mest framgångsrika sovjetiska generalen: Georgij Zjukov.

Trots de oerhörda katastroferna under sommaren 1941, när hundratusentals sovjetsoldater stupade eller togs tillfånga under det tyska "blixtanfallet", tycks Stalin inte mer än tillfälligt ha tappat fattningen. Zjukov hade då avgått som generalstabschef och utsetts till Högkvarterets särskilde befälhavare vid kritiska frontavsnitt. Röda armén övergav de fruktlösa motangrepp som beordrades under krigets första veckor. I stället företogs det ena uppehållande slaget efter det andra för att matta ut de tyska trupperna. De ihållande regnen i oktober gjorde de motoriserade förbandens snabba framryckningar omöjliga längs leriga vägar. När vinterkylan kom ovanligt tidigt visade sig de tyska trupperna sämst förberedda för årstidernas växlingar. I december kunde sedan en framgångsrik motoffensiv inledas med hjälp av de sibiriska divisioner som hållits i beredskap och driva tillbaka de tyska trupperna åtskilliga mil från huvudstaden.

Zjukov fick uppgiften att rädda Leningrad från att intas på sensommaren 1941 och därefter Moskva som ända till november samma år hotades av de snabbt framryckande tyska trupperna. Efter flera dramatiska motgångar under 1942 var Zjukov en av arkitekterna bakom segern över Paulus sjätte armé vid Stalingrad. Han var en av dem som på sommaren 1943 planlagt det stora slaget vid Kursk. Följdriktigt kom Zjukov även att leda den sista stora striden då Berlin intogs i maj 1945.

Som den mest framstående av Röda arméns fältherrar fick Zjukov hedersuppdraget att den 24 juni 1945 ta emot den stora segerparaden på Röda torget i Moskva, där tusentals ärrade veteraner ur alla truppslag defilerade och som avslutades med att hundratals nazityska förbands troféfanor symboliskt kastades framför hederstribunen. Zjukov stod då på höjden av sin karriär men skulle inom några år se sig förflyttad till obetydliga poster som chef för perifera militärområden. Stalin fruktade uppenbarligen en alltför stark maktgruppering av de militärer som vunnit segern över Tyskland och lät på allehanda sätt omgruppera officerare och generaler samtidigt som några av dem dömdes på fingerade grunder. Efter Stalins död blev Zjukov för en tid försvarsminister under Chrusjtjov och stödde honom i kampen för att göra upp med Stalintidens terror 1956. Även Chrusjtjov påstod sig ha fruktat att Zjukov med Eisenhower som förebild så småningom skulle kunna bli ett hot mot kommunistpartiet, och med denna förevändning förpassade han Zjukov 1957 till pensionärstillvaron i en välövervakad datja i Moskvas utkanter.

Zjukov som deltagit i de stora operationerna under kriget mot Tyskland fick nu se hur han "skrevs ut ur historien". I standardverk som den sovjetiska strategin under krigsåren av marskalk Vasilij Sokolovskij nämndes hans namn knappast, trots att han deltagit i alla viktigare beslut alltsedan generalernas krigsspel i december 1940-januari 1941 fram till planläggningen av slutstriderna om Berlin 1945.

Zjukov sporrades att ge sin egen version av händelserna. I en särskild upplaga av hans memoarer som trycktes under glasnostperioden lät man kursivera alla avsnitt som på 1960-talet hade strukits som "olämpliga", ofta för att Zjukov - trots sin förnedrande förpassning under Stalin - strävat efter att framställa Stalin som just en i stort rationellt beräknande och med åren allt bättre överbefälhavare. På sextiotalet uppfattades sådant alltjämt av partiet som "rehabilitering av personkulten kring Stalin". Zjukov skrev således sina memoarer med en viss tendens, något som gäller för de allra flesta självbiografier, och var inte angelägen om att uppehålla sig vid de felaktiga beslut och onödigt kostsamma operationer som han befallt under krigets första år. En förtjänst i Roberts biografi är att även dessa tendentiösa inslag i historieskrivningen om östfronten påtalas.

Privatpersonen Zjukov är den svåraste för västliga historiker att fånga. Liksom många andra tvingades till och med marskalken finna sig i att censuren som en del av det sovjetsystem som han tillsammans med miljoner stridsmän i Röda armén försvarat i slutänden förkvävde den frihetstörst som han, arbetargrabben från verkstäderna i Moskva på 1910-talet, ursprungligen hade känt. I de intervjuer som gjordes av författaren Nikolaj Simonov framskymtar marskalkens dubier kring systemet. I den närmaste kretsen av familj och vänner kände man väl till hur den ständigt närvarande säkerhetspolisen genom avlyssningar uppsnappade och med sina manipulationer kvävde varje kritiskt eller självständigt agerande.

Huruvida Molotov visste hur avlyssnad han personligen var vet vi inte, bara att han med Feliks Tjujev utan tvekan delade med sig av kritiken mot den fortsatta utvecklingen i Sovjet. Det faktum att han visade sig djupt rörd när han sent omsider 1985 fick tillbaka sin partibok tyder på att han snarare behöll det mesta av sin orubbliga tro på den ideologi som varit hans ledstjärna sedan seklets början.

Noter

  1. Derek Watson, Molotov and the Soviet Government: Sovnarkom, 1930-1941 , London 1995
  2. Molotov Remembers: Inside Kremlin Politics. Conversations with Felix Chuev, New York 1991.
  3. Vjatjeslav Nikonov, Molotov. Molodost (Molotov. Ungdomen), Moskva 2005.
  4. Se vidare min artikel i Militär historia hämtad 2012-12-18.
  5. I första delen av sina memoarer Minnen och reflektioner (Stockholm: Fram 1985) rannsakade Zjukov vad som faktiskt åstadkommits under de sista åren före det tysk-ryska kriget och vad som med facit i hand kanske borde ha gjorts annorlunda.
  6. För en sammanfattning och personlig bedömning av debatterna, se min artikel Operation Barbarossa: Stalins kamp mot klockan , hämtad den 18 december 2012.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...