Kärt begrepp har många användningar - "den marxistiska traditionen" inte minst. Hur ska vi förhålla oss till den? Jan Myrdal diskuterar arvet från Marx i ett eftermäle till den indisk-kanadensiske samhällsvetaren Hari Sharma.

Professor Hari Sharma var för mig en kär, personlig vän. Vi möttes, samtalade och diskuterade under många år i olika länder. Om det Indien, där han fötts, om Kina, om utvecklingen i världen.

Han besökte oss i vårt hem i Sverige. Jag och Gun Kessle bodde också hos honom i hans hem i Vancouver. Jag blev skakad av underrättelsen om hans bortgång, just när jag kommit hem från gerillazonen i Dandakaranya där naxaliterna, dvs. CPI (Maoist) förde kampen för ett nytt Indien. Jag hade hoppats kunna diskutera denna utveckling med honom.

Hans död gjorde att jag måste se tillbaka och reflektera, såväl politiskt som personligt. Många är de som har talat om och skrivit om hans egenskaper som person och som vän. Han var författare och en mycket skicklig fotograf. Men jag önskar här, och detta inte av en slump, diskutera några av de viktigaste politiska och teoretiska frågor som hans liv och verk ställer.

Hari Sharma var marxist. Men vad innebär detta? Som etikett kan det stå för vad som helst. Det vet vi. Och detta är inget nytt fenomen. När Engels skrev till Eduard Bernstein i november 1883 om de så kallade "marxisterna" i Frankrike berättade han vad Marx hade sagt till Lafargue om dem: "Ce qu'il y a de certain c'est que moi, je ne suis pas marxiste." (Vad som är säkert är att jag själv inte är någon marxist. MEW 35, s. 388).

Hari Sharma deltog i den praktiska och i den ideologiska klasskampen. Alla vi som lever i klassamhällen har automatiskt gjort detta under de senaste 5 000 åren. Vad som var viktigt var att han, då han i praktiken tog ställning i den antiimperialistiska kampen mot härskarklassen under kriget i Indokina, blev politiskt och socialt medveten - en marxist.

Innebär "marxist" då att den är "marxist" som anser att Karl Marx hade rätt genom det sätt på vilket han betraktade - och handlade i - det samhälle han levde i? Eller innebär det att allting som doktor Karl Heinrich Marx (5 maj 1818-14 mars 1883) skrev och sade under sin livstid bokstavligen var sant?

Hari Sharma (1934-2010) var verksam vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver sedan 1968 och deltog mycket aktivt i antiimperialistiskt solidaritetsarbete; han stödde ihärdigt den indiska bonderörelsen. Han är bland annat medförfattare tillImperialism and revolution in South East Asia (1973).

Detta är viktigt att reda ut. Låt oss ta ett exempel. Under 1920-talet och början av 1930-talet var Karl Wittfogel en ledande marxist i det tyska kommunistpartiet. Då hotet från Hitlers demagogi växte i Tyskland 1931 blev Wittfogel den förste som, genom att ta fram olika citat där Marx och Engels hade använt ordet ras (jämför den engelska eller franska texten till Internationalen: human race, race humain - människorasen) formulerade en "marxistisk" rasistisk teori. Detta gjorde han i det första kapitlet i sitt monumentala verk Wirtschaft und Gesellschaft Chinas, Versuch der wissenschaftlichen Analyse einer großen asiatischen Agrargesellschaft. (Hirschfeld, Leipzig, 1931): "1. Das Rassemoment im Lichte marxistischer Betrachtung" (s. 8, Rasmomentet i ljuset av marxismen.)

Nu var Wittfogel en mycket sekteristisk kommunist, som även på andra områden hade ett fördärvligt inflytande. Det var inte förvånande att han senare i USA blev en elakartad antikommunist, en McCarthyist. Till all lycka hade hans konstruktion av en marxistisk rasism aldrig någon verklig betydelse. Ty 30-talet var ett skede då inte bara kommunistiska, utan även socialdemokratiska och liberala författare av uppenbara skäl förde en ideologiskt nödvändig kamp mot rasismen och biologismen.

Men genom att av spridda citat bygga en marxistisk rasteori gick Wittfogel inte bara emot själva den marxism som han påstod sig företräda. Han gick emot en akademisk tradition. När Lawrence Krader 1972 publicerade The Ethnological Notebooks of Karl Marx (Assen, Van Gorcum & Comp, N.V.) kunde han med rätta påpeka:

"Ett återkommande tema är Marx generella, systematiska och kompromisslösa förkastande av ras, rasism och biologism som bestämmande faktor utan vidare beskrivning av samhället." (s. 37)

Ja, Marx var mycket klar: "må fan ta dessa 'ariska' floskler!" (s. 324) eller "Bysamhällena hos den ariska (åter detta nonsens!) rasen..." (s. 335).

8406_01.jpgMarx hade fel när han skrev om det indiska samhällets oföränderlighet. Bild: Chittaprosad.

Att bygga en marxism, "Karl Marx tänkande", om ni så vill, genom att till ett citat lägga ett annat och ett tredje är inte möjligt. Det slutar med att man får en citathög, precis som man får en potatishög genom lägga en potatis till en potatis till en potatis. På grund av sin ideologi har många borgerliga författare, akademiska eller inte, svårt att förstå detta. Engels förklarade deras problem 1894 i sitt förord till Kapitalets tredje bok:

"De vilar på den missuppfattningen, att Marx avser att definiera där han utvecklar, och att man över huvud hos Marx får söka efter en gång för alla giltiga fixa och färdiga definitioner. Det är ju självklart, att där tingen och deras ömsesidiga förhållanden icke uppfattas som fixa utan såsom föränderliga, också deras tankebilder, begreppen, likaledes äro underkastade förändring och ombildning; att man icke inkapslar dem i någon stel definition utan utvecklar dem i deras historiska resp. logiska bildningsprocess." (Översättning Rickard Sandler, s. XVII/XVIII, Kapitalet. Tredje bandet. 1931. )

Det är emellertid viktigt att minnas, att Marx och Engels inte var gudomligt inspirerade. Om fakta var fel blev deras slutsatser också fel. Jag kommer ihåg att Hari Sharma hemma hos oss i Sverige diskuterade vad Karl Marx hade skrivit om det brittiska väldet i Indien i New-York Daily Tribune 1853. Damodar Dharmananda Kosambi, som inte bara var en stor matematiker, utgivare av gamla sanskrittexter och aktivist i Världsfredsrörelsen men också den förste marxistiske historikern i Indien, hade visat att Marx tagit fel i New-York Daily Tribunes av redaktionen ej redigerade nyckeluttalanden 1853 om det indiska samhällets oföränderlighet och dess avsaknad av historia. De var helt enkelt inte historiskt korrekta:

"Hur mycket den politiska sidan av Indiens förflutna tycks te sig har dess sociala villkor alltsedan dess äldsta tid intill det första årtiondets av 1800-talet förblivit oförändrade." ("The British Rule in India. Correspondence of the N.Y. Tribune", New-York Daily Tribune, 25 June 1853.)

"Det indiska samhället har ingen historia alls, åtminstone ingen känd historia. Det vi kallar dess historia är blott historien om dess successiva inkräktare som grundade sina imperier på den passiva basen av detta motståndslösa och oföränderliga samhälle." ("The Future Results of British Rule in India. Correspondence of the N.Y. Tribune." New-York Daily Tribune. 8 August 1853.)

Detta synsätt var den allmänna europeiska "sanningen" vid denna tid. Det berodde inte på att han inte hade läst om saken som Marx höll det som en faktisk sanning. Hans långa manuskript: Chronologische Auszüge über Ostindien publicerades på ryska av Institutet för marxism-leninism i Moskva 1947 och därpå publicerades det av Förlaget för främmande språk i Moskva på engelska som Notes on Indian History (1664-1858). Jag hade köpt mitt exemplar i People's Publishing House i New Delhi 1959 eller 1960. Marx hade enligt förordet till den ryska utgåvan "läst ett enormt antal böcker" för att sammanställa sina "anteckningar". Men detta förord säger också att hans källor var bristfälliga. Beträffande den tidigare perioden av den indiska historien baserade han sig huvudsakligen på Elphinstones History of India.

Hari Sharma och jag talade om hur hans val av läsning hade påverkat hans felaktiga bild av Indiens samhälle och historia och om den betydelse detta hade fått för hans teoretiska arbeten. Men denna "brist på historia" och "samhällets oföränderlighet" var inte bara på 1800-talet, utan är också i dag, en viktig del av den reaktionära klassideologi som tjänar imperialismen.

Antoine Roger Lokongo, doktorand från Demokratiska Republiken Kongo vid Center for African Studies vid Beijinguniversitetet påpekade nyligen:

"Västländerna i allmänhet och Frankrike i synnerhet kan inte klara sig utan Afrika, speciellt nu när den globala finansiella krisen, som orsakats av sönderfallet i väst, hotar den ekonomiska livsdugligheten hos många Nato-länder. [...] För att uppnå dessa mål och bibehålla sin makt över sina forna kolonier måste Frankrike föra en global politik - ekonomiskt, politiskt och kulturellt. [...] Förre presidenten Nicolas Sarkozy gick så längt som till att förolämpa Afrika då han i ett tal i Dakar, Senegals huvudstad, sade att 'Afrika saknar historia' och att 'den afrikanska människan har inte ännu trätt in i historien'." (Global Times 2012-1022.)

Att Marx formulerade samma tanke om Indiens historia för mer än 150 år sedan är förklarligt. Hans syn på vad han hade kallat "det asiatiska produktionssättet" förändrades under hans livstid. I takt med att de antiimperialistiska rörelserna och i synnerhet den kinesiska revolutionen utvecklades blev diskussionen i detta ämne mycket intensiv. Men på grund av en "marxistisk" läsning av Marx kom dessa formuleringar, som sammanföll med den allmänna synen på det asiatiska samhället i Västeuropa under 1800-talet (dvs. de var efterblivna, sedan antiken stillstående, saknade förmåga till förändring och utvecklig) att få allvarliga följder, såväl för den marxistiska teorin om situationen i vad som brukade kallas "beroende och koloniala länder" och för den praktiska politiken i befrielsekampen mot imperialismen. I och med segern för den kinesiska revolutionen och utvecklingen av folkens kamp i de nationella befrielserörelserna ändrade diskussionen färg, om man säger så, den negerades.

Det fanns en anmärkningsvärd motsättning mellan denna traditionellt europeiska och reaktionära syn på det indiska samhället som återspeglades i Marx texter, och de starka, i Europa ovanliga, sympatierna för och solidariteten med kampen i Indien som visades av Marx och Engels.

Marx skrev om 1857 som om ett "uppror", inte som "Myteriet" och om sepoyerna ("benämning på de af infödingar bestående trupperna i den brittisk-indiska armén" Nordisk Familjebok 1890) som förelöpare. I vad han och Engels skrev underförstods därmed det nuvarande uttrycket "det första indiska kriget för oberoende". Denna ståndpunkt har blivit av betydelse i imperialistländerna för att utveckla en marxistisk linje av stöd för den nationella befrielserörelsen mot den egna regeringen. De skilda revisionistiska och reformistiska tendenserna i arbetarrörelsen har stött sin "egen" imperialism från slutet av 1800-talet fram till i dag, tvärtemot Marx och Engels linje. Av stor betydelse var att vid en tid då den officiella linjen var att utmåla som sepoyerna som grymma och barbariska visade Marx i detalj hur vämjeliga britterna var, och att de var de verkliga sadisterna, torterarna och plundrarna.

Det som Marx och Engels skrev om "grymheterna" i Indien och Kina och om de verkliga skurkarna är viktigt i dag, när officiella medier i våra länder beter sig på samma sätt som den brittiska pressen gjorde 1857. De verkliga skurkarna är imperialisterna och deras hantlangare - nu som då.

Det finns förstås komplikatoner med texterna som på olika sätt skapar problem. När man läser Marx och Engels finner man att båda i sina skrifter citerar, refererar till, hänsyftar på eller parodierar bibliska texter oftare än vad de nämner engelska ekonomer eller franska socialister. (Se Reinhard Buchbinders avhandling Bibelzitate, Bibelanspielungen, Bibelparodien, theologische Vergleiche und Analogien bei Marx und Engels. Berlin 1976.)

Skälet till detta är självklart. Sådan var den samhälleliga miljön i tyska Rehnlandet där de hade växt upp. Det är samma sak när de, i synnerhet Engels, skrev om vin från denna vinodlarregion. Man har självklart försökt att "förklara" deras texter med att de var ideologiskt influerade av den judiska eller tyska pietistiska traditionen i området, men utan några användbara slutsatser. Men dessa drag i texterna blir problematiska för yngre läsare i ett huvudsakligen sekulärt samhälle som Sverige, eller för läsare utanför Europa.

Många i Indien, som inte har gått i skolor utan kristen eller europeisk anknytning, uppmärksammar inte sådana bibliska citat eller hänsyftningar. Då kan marxismen bli i dålig bemärkelse teoretisk. Den verkliga rörelsen för oberoende och frigörelse har en stor historia i Indien. Kommunisterna hade redan tidigt inte bara visat sig heroiska, utan hade också ett stort inflytande på den folkligt progressiva kulturen. Men i politiskt avseende skulle klyftan mellan marxistiskt och europeiskt partispråk och den muntliga, indiska, folkliga verkligheten komma att få ett destruktivt politiskt inflytande på den indiska kommunistiska rörelsen. Oförmågan hos ledarna i rörelsen att förstå och ansluta sig till Quit India-kampanjen 1942 är ett typiskt exempel. Den bristande verkliga förståelsen bland partiets ledare för Teleganaupproret 1946-1951 är ett annat. Detta blir uppenbart när man ser på den kinesiska erfarenheten. Mao Zedong genomförde inte bara den marxistiska politiska diskussionen genom att referera till Kinas klassiker och stora dialektiska tradition. Han gjorde det också genom att göra den direkt förståelig för folken, "de gamla hundra namnen". Ta en sats som ursprungligen kom från hans tal i Jenan den 21 december 1939 med anledning av Stalins sextionde födelsedag, men som blev - och fortfarande är - en av de mest välkända parollerna i samhälleliga konflikter världen över:

"Marxismen omfattar många grundsatser, men i sista hand kan de alla sammanfattas i en enda mening: det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna."

Detta är i själva verket kärnan i vad Karl Marx stod för från sina tidiga studentår intill sin död, dvs. marxismen. Det kan läsas som en återupprepning av vad Franz Mehring, en grundare av det tyska kommunistpartiet nyårsdagen 1919 (och avliden senare i månaden, kort efter mordet på sina kamrater Luxemburg och Liebknecht) hade sagt i mars 1918 i förordet till sin klassiska biografi Karl Marx - hans livs historia:

"Säkert beror Marx ojämförliga storhet inte minst på, att hos honom tanke och gärning var oupplösligt förbundna, att de kompletterade och understödde varandra. Men lika säkert är det också att kämpen inom honom alltid gick framom tänkaren. Därvidlag tänkte de lika, alla våra stora banbrytare, så som Lassalle en gång uttryckte det: hur gärna skulle han inte lämna oskrivet vad han visste, om bara äntligen en gång den praktiska handlingens timme ville slå. Och hur riktig den tanken var har vi rysande kunnat uppleva i vår tid, då allvarliga forskare, som under tre eller fyra årtionden grubblat över varje komma i Marx verk, i en historisk stund, när de äntligen kunde och borde handla som Marx, inte förmådde annat än att vrida sig runt sig själva som gnällande väderflöjlar." (Svensk översättning Ture Nerman/Ruth Bohman.)

Hari Sharma var en marxist i Mehringtraditionen. Detta innebar att han inte bara satt vid sitt skrivbord. Klasskamp och marxistisk politik är inte bara, eller ens huvudsakligen, en fråga om raffinerad intellektuell analys. Han deltog direkt i konkret samhällelig kamp såväl i Indien som i Kanada. Inte bara i sådana som mer eller mindre kunde kallas marxistiska.

8406_02.jpgHari Sharma (1934-2010) var verksam vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver sedan 1968 och deltog mycket aktivt i antiimperialistiskt solidaritetsarbete; han stödde ihärdigt den indiska bonderörelsen. Han är bland annat medförfattare till Imperialism and revolution in South East Asia (1973).

Han hjälpte till att bygga breda rörelser. Det gjorde även Marx genom att delta i vad vissa intellektuella då som nu skulle säga lägre, folkliga strider. Till exempel mot sådana diskriminerande lagar som "Öllagen" ("Söndagslagen") i Storbritannien 1855 som stängde alla nöjesetablissemang på söndagar för folket, medan de privilegierade klassernas och deras aristokratiska klubbar lämnades i fred.

Dessa båda sidor, det teoretiska arbetet och praktiken, ofta oglamorös och ibland våldsam, men nödvändig för teorins utveckling, i detta fall deltagandet i en folklig kamp mot en förtryckande lag, bildar en logisk enhet för alla som arbetar i Marx tradition. Teorin är praktisk och jordnära.

Marx "systematiska och kompromisslösa förkastande av ras, rasism och biologism", liksom hur den kinesiska revolutionen och befrielsekampen i Afrika, Asien och Latinamerika ledde till klarhet om synsättet med folk "utan historia", var av avgörande betydelse för Hari Sharma i hans arbete som aktivist för förtryckta minoriteter och ursprungsbefolkningar och folkgrupper. För Hari Sharma ledde det till Naxalbari och till försvar av de muslimer som massakrerades i Gujarat, vilket innebar att han nekades visum för att fara till sitt födelseland. Men han avsade sig inte sitt intellektuella ansvar.

Jag vill ta ytterligare ett exempel för att illustrera detta. Det som Marx och Engels skrev för den mer eller mindre officiella pressen om Krimkriget och den politiska situationen i Europa 1855, då Marx var korrespondent för New-York Daily Tribune och Neuen Oder-Zeitung, var utan motstycke. Det var reportage av yppersta klass. Mer än så, dessa artiklar kan tjäna till att blottlägga rötterna till vår tids konflikter. Den allmänna betydelsen av deras ord i den allmänna debatten var stor. Större än man vanligen nu inser. Denna sida av deras politiska arbete har man i stort sett gömt undan. Jag vill ta ett exempel på vad det kan betyda.

Både Marx och Engels ansåg att Plon-Plon, Napoléon Joseph Charles Paul Bonaparte (även Napoelon III), var den direkta författaren till pamfletten om Krimkriget som publicerades i Bryssel i februari 1855. Den artikel som skrevs av Engels publicerades först (med mindre ändringar) i Neue Oder-Zeitung den 17 mars 1855 och sedan i New-York Daily Tribune den 2 april 1855 ("Fate of the great adventurer") säger:

"Häromdagen publicerade vi några intressanta utdrag ur den pamflett som Prins Napoleon nyligen gett ut och som våra läsare vederbörligen uppmärksammat. Denna pamflett avslöjar det slående och betydelsefulla faktum att Krimexpeditionen var Louis Bonapartes egen uppfinning, att han utarbetat den i detalj utan att rådgöra med någon och att han skickat den i sin egenhändiga handskrift till Konstantinopel för att undvika att Marskalk Vaillant lade sig i dess formulering." (Från tyska texten i MEGA 2, I, 14, s. 195.)

I själva verket tycks författaren vara en annan än den de trodde. 1929 editerade och utgav David Rjazanov Marx och Engels texter om internationell politik från 1852-1862. I sin kommentar skrev Rjazanov att författaren till pamfletten troligen var en fransk journalist, Tavernier. Men det verkligt intressanta är hans kommentar i noterna:

"Här och var låter pamfletten som en sammanfattning av hans (Marx ) och Engels artiklar. Redaktionen för Neuen Oder-Zeitung skrev senare: kritiken mot den tidigare krigsföringen av författaren till 'levnadsbeskrivningen' är väsentligen densamma som hos vår Londonkorrespondent." (D. Rjazanov: Karl Marx, Friedrich Engels: Gesammelte Schriften 1852 bis 1862, Stuttgart 1920, andra bandet, s. 514.)

Den roll som Marx och Engels spelade i den allmänna politiska debatten om Krimkriget, när de skrev i vad som då kunde kallas pressens "ledande organ", borde således undersökas mera.

Jag citerade Franz Mehrings förord till hans Karl Marx - hans livs historia. Jag valde Mehring av ytterligare ett skäl. I sin runa över Hari Sharma skrev hans nära vänner och kamrater i IPANA (Indian People's Association in North America) :

"Politiska idéer står fast. Men det har naturligtvis funnit åsiktsskiljaktigheter om strategi och taktik för att uppnå dessa ideal. Under en lång politisk verksamhet under mer än femtio år fick Hari många vänner och kamrater. Det är naturligt att det bland dessa kamrater uppstod skiljaktigheter i många frågor. Ändå förblev Hari kamrat eller vän till dem alla och de är alla ledsna över hans bortgång."

Jag vill ta ett personligt exempel. Per Meurling var en framträdande kritiker i Sverige under 1930-talet. Hans artiklar betydde mycket för mig. När jag 1946 arbetade i den svenska partitidningen Ny Dag träffade jag honom. Senare blev han en renegat och skrev några riktigt elakartade böcker. Men då han var gammal och sjuk medverkade jag till en nyutgåva av hans texter från 30-talet. De var mycket bra och borde läsas. Dessutom ångrade han sina renegatskriverier innan han dog.

För att ta ett annat personligt exempel: Boken India Today av Rajani Palme Dutt öppnade mina ögon när jag läste den som tonåring under andra världskriget. Jag betraktar den fortfarande som ett marxistiskt verk av stor betydelse. Detta trots hans misstag och hans felaktiga värdering av 1857. Jag fortsatte att göra det under 60-talet och intill hans död 1974, vid en tid då jag inte bara var oense med honom men då han befann sig i ett fientligt politiskt läger. Jag har fortfarande stor respekt för India Today.

Det är samma sak med Franz Mehring. Ett årtionde efter hans död fanns det stora motsättningar i det parti som han varit med att grunda och hans författarskap kritiserades. Just då publicerades hans samlade verk av hans nära vän och kamrat Eduard Fuchs, som 1928 hade lämnat det tyska kommunistpartiet under denna linjekamp. Från 1929 stödde han kommunistpartiets opposition, dvs. Brandler och Thalheimer, genom rejäla månatliga bidrag. I oppositionens Soziologische Verlagsanstalt publicerade Eduard Fuchs Franz Mehrings samlade verk, och August Thalheimer skrev en introduktion.

Två år senare, den 12 maj 1933, kunde nazisttidningen Völkischer Beobachter glatt meddela vad som hade hänt med dessa volymer. Hitler hade varit vid makten under fem månader, och hans anhängare hade nu gjort ett stort bål av revolutionära, demokratiska och liberala böcker:

"Sammanslutningarna tog sedan position runt brasan och kastade mängder av böcker på lågorna. Studenter steg fram med travar av böcker i famnen och ropade: 'Mot klasskrig och materialism, för folkets samfund och för ett ideellt liv!'"

Joseph Goebbels sade sedan till de bokbrännande studenterna, när Franz Mehrings böcker förvandlades till aska : "Ni gör det rätta, då ni i dessa midnattstimmar viger det förflutnas orena ande åt lågorna."

Tolv år senare, då Tyskland och det tyska folket hade befriats från nazityranniet - dock inte av det tyska folkets självt, utan av Röda Armén och de allierades trupper - blev det mycket angeläget för de progressiva krafterna i det ockuperade Tyskland att Franz Mehrings verk åter publicerades. Den hårda debatten om honom under åren före Hitler förvisades till fotnoterna.

Det är samma sak med Hari Sharma. Vi kan, och måste, självfallet intellektuellt diskutera hans specifika politik i specifika skeden. Till exempel att han, vilket man väl känner till, för en generation sedan var influerad av Satanarayan Singh, som var och fortfarande är en kontroversiell gestalt bland marxister i Indien. Men om jag går bakåt 32 år mötte även jag, talade med och (skrev om) Satanarayan Singh, fastän jag i praktiken var mer influerad av Chandrapulla Reddy (båda är nu döda). Jag inte bara mötte honom i hemlighet, eftersom myndigheterna vid tiden sökte efter honom. Vi diskuterade och han sände mig, med min hustru Gun Kessle och min dotter, att underjordiskt möta de väpnade styrkorna hos hans ml-fraktion i Andhra Pradesh. Jag vet att det gav mig en bättre förståelse för Indien.

Hari Sharma var en fascinerande och förtjusande person. Därför ska vi minnas honom. Men allmänt är det framför allt Hari Sharmas verk och liv som förblir av betydelse. I Indien, i Kanada och för oss alla.

Översättning från engelska: Hans Isaksson. Artikeln är en förkortad version av Jan Myrdals Hari Sharma Memorial Lecture, Hari Sharma Foundation, Vancouver den 17 november 2012.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...