Det var inte bara fullt, det var knökfullt. Inte en ledig stol på parkett på Teater Bristol i Sundbyberg, uppe på läktaren likadant. Folk stod längs väggarna för att ta del av det som pågick på scenen. Ängskolans föräldraförening hade ordnat ett offentligt möte till den kommunala skolans försvar.

Professor Sven-Eric Liedman talade om friskolereformens följder. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund redogjorde för hur nedskärningarna i Sundbyberg har drabbat våra skolor. Föräldrar, barn och före detta skolpersonal vittnade om hur politikernas beslut slår sönder en fungerande verksamhet. Och politikerna var den här gången tvungna att lyssna.

Den politiska majoriteten i Sundbyberg, med (S) som dominerande parti, har skurit ned budgeten i kommunens största skola, Ängskolan, med fem miljoner, ungefär tio procent. Tio till tolv lärare har tvingats sluta, och så gott som allt elevstöd på högstadiet är borta. En del oroliga föräldrar söker sig ifrån vår skola - inte för att det är bättre någon annanstans - utan för att de tror det. Inför mötet hade vi jämfört vår kommunala skola med de friskolor i närheten som har en viss dragningskraft på våra elever. Och när det gäller lärartäthet och antal behöriga lärare var vår skola överlägsen alla privata alternativ. Men nedskärningarna har lett till större klasser, oro i skolan, slitna lärare och sämre resultat.

Vad kunde vi göra? Ängs FF beslutade att anordna ett offentligt protestmöte. Vår skola är värd att försvara.

Vi hade ingen hjälp någonstans ifrån. Lokaltidningen skrev ingen förhandsartikel, inte DN Stockholm heller. Men Dagens Nyheter var till och med ute i Sundbyberg och intervjuade oss. Men reportern, som nominerades till Stora journalistpriset (men fick det inte, tackolov!) ringde sedan till nämndens socialdemokratiska ordförande, Marika Lindgren Åsbrink. Efter det samtalet beslutade reportern att Sundbyberg inte hade några problem i skolan. (Marika Lindgren Åsbrink brukar ses som en stjärna på sossehimlen, men i Sundbyberg agerar och argumenterar hon som vilken nyliberal som helst.)

8405_01.jpgBild: Eva Jangen

Radio Stockholm hade en kort intervju samma dag, all heder åt dem. Men det var det enda. Annars var till och med vädret emot oss, det ösregnade hela lördagen.

Jag försökte trösta dem som visste att DN dragit sig ur, med att medierna är en opålitlig vän. Ena dagen skriver de upp en rörelse och nästa dag är allt glömt. Det enda som vi kunde göra var att ägna oss åt hederligt föreningsarbete. Vi talade på föräldramöten, vi delade ut flygblad och vi affischerade över hela Sundbyberg. Vi engagerade så många vi kunde, barn som dansade, elever som sjöng, föräldrar bakade, andra videofilmade hela mötet, skötte ljus, ljud, städning. En mamma tecknade en hel rad stora, vassa serierutor som vi hängde upp i foajén.

Och mötet gick mycket bättre än bra.

Alla politiker i nämnden var där. Och de var skakade. Aldrig att de trodde att vår lilla förening skulle lyckas mobilisera på detta sätt. Nu bestämde vi vad som var viktigt och de fick snällt lyssna.

En kommunal skola verkar inte på lika villkor som en privat. En kommunal skola tar emot alla barn i upptagningsområdet, väljer inte vilka barn de vill ta emot. Vi deklarerade att vi vill ha våra barn i en skola där alla barn har en plats. Den skola som är religiöst och politiskt obunden, en skola som inte styrs av vinstintressen - det är den enda skola vi kallar fri.

Efteråt rapporterade inga medier om mötet. Det blev nästan overkligt. Bara de affischer som fortfarande hänger kvar på elskåpen och husväggarna bevisar för oss att mötet har ägt rum. Men vi som var där vet vad vi upplevde. Vi var med om något stort.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...