Libyen - ett fejkat folkmord

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Sedan 1990-talet har västmakternas rättfärdigat sina militära interventioner utifrån liberala grunder - för att avlägsna skadliga statsledningar som förtrycker sitt folk eller har börjat föra en politik som förefaller leda till folkmord. Med interventionen i Jugoslavien som principfall och upprörda över massakrerna i Ruanda pressade västmakterna 2005 Förenta Nationerna att anta den så kallade R2P-doktrinen ("Responsibility to Protect" - skyddsplikt). Om FN kan konstatera att ett folkmord hotar, har man mandat att uppmana medlemsländerna att ingripa med syfte att skydda civila. Åtgärderna omfattar "lämpliga diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel" i enlighet med FN-stadgans kapitel VI och VIII. Om detta inte räcker till är FN skyldigt att agera enligt kapitel VII, vilket innebär militärt våld. R2P-doktrinen har gjort den väpnade humanitära interventionen till en av FN:s principer.

För ett år sedan utsatte Indiens FN-ambassadör, Hardeep Singh Puri, R2P-doktrinen för en mycket handfast kritik. Ambassadören påpekade att FN använder doktrinen "selektivt", och att när man väl valt att agera i en konflikt går man rakt in i den militära fasen i stället för att ingripa gradvis. Urvalet styrs i praktiken av dem som utövar sin makt genom FN:s organ - det betyder att västmakterna sätter dagordningen för hur R2P-principen används.

Ambassadör Puri hade Libyen i åtanke. Konflikten där började i februari 2011. Inom en vecka hade Libyens representant i FN, Ibrahim Dabbashi, hoppat av till rebellsidan, och trädde fram inför tv-kamerorna den 21 februari 2011: "Vi förväntar oss ett veritabelt folkmord i Tripoli." Två dagar senare kunde satellit-tv-kanalen Al-Arabiya, som ägs av medlemmar i den saudiska kungafamiljen, meddela att bara på en vecka hade 50 000 människor skadats och 10 000 dödats, och att Khadaffi-regimen var ansvarig för huvuddelen av massakrerna. Källan till dessa uppgifter var Libyens representant i den Internationella brottmålsdomstolen, Sayed al-Shanuka, som också hoppat av till rebellerna. 8404_01.jpg

Storbritanniens David Cameron och Frankrikes Nicolas Sarkozy började ropa på "flygförbudszon" och någon form av väpnad intervention. R2P-doktrinen hade redan förts på tal. Förenta staternas Barack Obama hakade på, Arabförbundet föll in i ledet (under press från saudierna), FN röstade för intervention, franska bombflyg och amerikanska kryssningsmissiler attackerade. Några månader senare låg Khadaffis kadaver till allmän beskådan på gatorna i Sirte.

Problemet är att så sent som i februari 2011 hade Human Rights Watch inte kunnat bekräfta mer än något hundratal döda. Inte desto mindre talade FNs generalsekreterare Ban Ki-moon om "pressuppgifter" enligt vilka libyska myndigheter skulle ha satt in helikoptrar för att döda stora mängder civila. USA:s försvarsminister Robert Gates och försvarschefen Mike Mullen talade också om "pressuppgifter". Men sedan hette det att "vi har ingen bekräftelse" när de uppmanades verifiera satellitkanalernas uppgifter med alla den amerikanska underrättelsetjänstens till buds stående medel. Dessa tveksamheter hindrade dock inte på något sätt representanterna runt det hästskoformade bordet att rösta igenom Resolution 1973, vilken ger Nato fritt fram att ingripa militärt i Libyen.8404_02.jpg

Hållbarheten i argumentationen i Resolution 1973 bygger helt på påståendet om "omfattande civila förluster". Men från det libyska Ministeriet för martyrer och saknade personer meddelas att den totala siffran stupade civila och rebeller under konflikten ligger på 4 700 vartill kommer 2 100 saknade. Denna siffra inkluderar inte stupade på Khadaffi-sidan eller dem som dödats i Sirte och regimens övriga bålverk. Chefen för ministeriet, Miftah Duwadi uppgav för Libya Herald den 7 januari att det inte rör sig om "exakta siffror" utan vad man för närvarande vet. Det är dock inte troligt att de slutgiltiga uppgifterna kommer att skilja sig särskilt mycket från de preliminära.

Dessa den libyska regeringens fynd motsäger på varje punkt rapporterna från Al-Arabiya och - givetvis - det nationella övergångsrådet. De har bestämt hävdat att tiotusentals civila dödats av Khadaffi-regimen redan under upprorets första månad. Det visar sig nu inte vara fallet, och hur som helst ligger siffrorna långt under det som gäller för folkmord. Detta borde tjäna som en varning för alla dem som okritiskt anammar uppgifter från medier som har egna intressen i konflikterna. Det pockar också på ett svar på frågan om hur FN etablerar sina sakuppgifter.

Även FN:s råd för mänskliga rättigheter gjorde påståenden om folkmord och brott mot mänskligheten i februari och mars 2011. Det visar sig nu att den privata firma som anlitades för insamling - dock ej utvärdering - av uppgifter var Benetech; ett företag som det amerikanska försvarsdepartementet delvis finansierar. Det är inte bara så att Benetech avstår från att kritiskt granska de uppgifter som förs fram, dessutom är deras strävan nog inte riktigt så vetenskaplig som de hävdar.8404_04.jpg

FN har vägrat lägga någon utvärdering av Nato-interventionen med uppgifter om civila bomboffer (vilket jag påpekat i min artikel "When Protector Turned Killer" i The Hindu, 11 juni 2012). Och det finns inga tecken på att FN överväger någon utvärdering av hur R2P-doktrinen användes till att genomdriva resolutionen till stöd för en Nato-intervention, i synnerhet inte i ljuset av de nya libyska sakuppgifterna.

Vijay Prashad är indisk journalist och författare till Arab Spring, Libyan Winter, New Delhi: Left Word 2012. Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen The Hindu 12 mars 2013. Översättning från engelska: Rune Beckius

Ett urval andra artiklar av samma författare

Stulen vår

publicerad i 1/11 Upproren och kriget 18 juli 2011

Prenumerera!

Innehållet

1/13 Socialdemokratin