Europas S-märkta politiker håller fast vid samförståndet trots att kapitalet sagt upp klassamarbetet och EU angriper folkens fackliga och demokratiska rättigheter. Mycket talar för att socialdemokratins historiska epok är över, skriver Asbjörn Wahl, ledare för det breda norska nätverket For velferdsstaten. Hur går vi vidare? Det är frågan.

Det pågår en dramatisk utveckling på flera områden i Europa. Efter att den mest akuta finanskrisen gått över har följt en statsfinansiell kris. Denna har i de mest krisdrabbade länderna mötts med massiva angrepp på offentliga tjänster, löner, pensioner, fackliga och sociala rättigheter. Den delvis drakoniska åtstramningspolitiken gör ont värre och är på väg att föra in flera av länderna i en djup depression. Resultatet är en allt allvarligare social och politisk kris. Massarbetslösheten växer; både i Grekland och Spanien är ungdomsarbetslösheten nu över 50 procent. Inom EU leder detta till skärpta motsättningar såväl socialt som politiskt.

Inför denna omfattande krisutveckling framstår den traditionella arbetarrörelsen som handfallen och delvis förlamad. Det är med andra ord kris också på vänsterkanten i politiken. Socialdemokratin är i en djup politisk och ideologisk kris - och uppenbart präglad av stor förvirring. Å ena sidan har de gått i spetsen för omfattande angrepp på fackföreningsrörelse och välfärdsstat där de haft regeringsmakten. Å andra sidan antar de uttalanden och ansluter sig till upprop som i skarpa ordalag fördömer den kurs som EU nu följer.

Krisen, både den ekonomiska och den politiskt-ideologiska, drabbar också fackföreningsrörelsen, som inte är i stånd att rida spärr mot angreppen. Massarbetslösheten försvagar ju dess makt- och förhandlingsposition. En omfattande omstrukturering av näringslivet, privatisering av offentliga tjänster och ökad användning av vikarier och visstidsanställda har påverkat i samma riktning. Det är betecknande för situationen att när stora ungdomsgrupper 2011 kom i rörelse i länder som Spanien, Grekland, Portugal och Italien, så berodde det mera på inspiration från Tahrirtorget i Kairo än påverkan från partier eller fackföreningar i hemlandet. Stora delar av fackföreningsrörelsens byråkrati har låst sig till en social partnerskapsideologi som inte längre har någon mening, eftersom kapitalintressena har dragit sig ur efterkrigstidens historiska kompromiss mellan arbete och kapital och i stället gått på offensiven för att försvaga fackföreningsrörelsen och omfördela värdena i samhället.

Samtidigt som den djupaste och mest allvarliga ekonomiska krisen sedan 30-talsdepressionen utspelar sig, har systemkritiken i stort sett förstummats. Fackförenings- och arbetarrörelsen representerar inte längre ett sammanhållet trovärdigt alternativ till den krisdrabbade kapitalismen. I den mån man alls lägger fram alternativa förslag saknas strategier, förmåga och vilja att ta i bruk de stridsmedel som krävs för att vinna framgång.

Denna artikel tar upp vilka utmaningar och hinder fackföreningsrörelsen nu står inför i EU/Europa. Det gäller både ett antal strukturella hinder som EU som överstatlig institution skapar, men också interna politisk-ideologiska barriärer som hindrar facken att fylla sin uppgift i dagens situation. Först beskrivs emellertid en del av de centrala trender som nu såväl utmanar som hotar vad många kallar det sociala Europa. Allra först är det dock nödvändigt att säga något om socialdemokratins roll i dagens Europa - i historisk belysning.

8402_01.jpgBild: Robert Nyberg

Socialdemokratins historiska roll

Mycket tyder nu på att socialdemokratins historiska epok är över. Den roll som socialdemokratin historiskt har spelat, som politiskt parti med ett tydligt progressivt socialt projekt, den historiska rollen är nu oåterkalleligen förbi. Där socialdemokratin haft regeringsmakten i EU-länder de senaste åren, har de förfallit till att bli lojala exekutorer av brutal nedskärningspolitik, där massiva angrepp på såväl välfärdsstat som fackföreningsrörelse ingått.

Denna utveckling och den politisk-ideologiska krisen på vänsterkanten kan svårligen förstås utan att vi ser den i sitt sammanhang med socialdemokratins storhetstid under efterkrigstiden. Efter kapitalismens förra, djupa världskris - på 1930-talet - fick vi efter andra världskriget en period med stark ekonomisk tillväxt och omfattande politisk styrning av ekonomin - kapitalkontroll, strikt reglering av bank- och kreditväsende och generellt omfattande politisk styrning av marknaderna. Det blev keynesianismens och regleringsekonomins era. Kapitalägarna valde kompromiss framför konfrontation, och fackförenings- och arbetarrörelsen uppnådde omfattande eftergifter i form av bättre löne- och arbetsförhållanden och stark utbyggnad av generella välfärdssystem.

Baksidan av denna succé var att fackförenings- och arbetarrörelsen i hög grad blev avpolitiserad och avradikaliserad. Gradvis utvecklades en ideologi där den historiskt sett säregna klasskompromissen uppfattades som en stabil och varaktig förändring av maktförhållandena i samhället, ja, närmast som en högre form av civilisation. Klasskonfrontationens tid var över, nu rådde samförståndspolitik och trepartsförhandlingar som genom reformer skulle föra oss vidare in i det förlovade landet.

Socialdemokratins roll under sin "storhetstid" efter andra världskriget blev att administrera klasskompromissen, det vill säga inte att representera arbetarna gentemot kapitalet, men att medla mellan klasserna - inom ramarna för en reglerad kapitalistisk ekonomi. Som en följd av detta utvecklade sig partierna, särskilt de som under långa perioder innehade regeringsmakten, från att vara massorganisationer för arbetarna till att i hög grad bli statsbärande organisationer, med dramatiskt sjunkande medlemstal1, och där partiapparaterna i ökande grad blivit omskapade till politiska karriärstegar och valmaskiner för en ny politisk elit.

Denna analys underbyggs av det faktum att då den ekonomiska krisen resulterade i att kapitalägarna från kring 1980 gradvis började att dra sig ur den historiska kompromissen, så gick socialdemokratin in i en allt djupare politisk och ideologisk kris. Det är den krisen den fortfarande präglas av. Som statsbärande organisationer ändrade sig partierna snabbt i takt med att staten ändrade karaktär under den nyliberala offensiven, och de tog till sig och blev starkt präglade av den nyliberala hegemonin.

Socialdemokratiska partier har därför i hög grad bidragit till den avreglering, den privatisering och de angrepp på offentliga välfärdssystem som vi har upplevt de sista två årtiondena. Ett målande exempel på denna utveckling var att när, för första och enda gången i EU:s historia, socialdemokratiska regeringar var i majoritet i slutet av 1990-talet, medförde det inte någon förändring av EU:s marknadsliberala politik. Det var den verkligheten som fick en kommentator i International Herald Tribune (24/11 1998) att konstatera att "There's not much left of the left".

I delar av socialdemokratin börjar man nu erkänna vilken djup ideologisk kris man befinner sig i. Den svenska, EU-vänliga, socialdemokratiska tankesmedjan Arena karaktäriserade nyligen dess situation som en "global socialdemokratisk kollaps" (19 september 2012). Det europeiska socialdemokratiska debattforumet Social Europe Journal lanserade nyligen en bok om socialdemokratins situation och framtid (The Future of European Social Democracy) med bland annat följande osminkade bekännelse:

"Under det senaste årtiondet har europeisk socialdemokrati varken rört sig om samhälle eller demokrati. I regeringsposition har de omfamnat liberala ekonomiska principer som har undergrävt solidaritet och sammanhållning. På vägen har de mist själva idén om det gemensamma bästa, och det finns inte längre någon vision om 'det goda samhället'." (Från nyhetsbrevet då boken lanserades.)

Denna självinsikt bidrar nu till att skapa en växande klyfta mellan retoriken hos en del socialdemokrater som inte är i regeringsställning och realpolitiken hos dem som sitter (eller tills helt nyligen satt) med regeringsansvar i EU:s medlemsländer. Medan de sistnämnda lojalt foljde EU:s reaktionära nedskärningspolitik, konstaterade andra delar av socialdemokratin att den politiken "pressar oss tillbaka till en tid vi trodde att vi hade lämnat för gott - en tid med våldsam nationalism, skriande sociala orättvisor och extremism av alla slag", för att citera ett upprop som ett antal rödgröna politiker i Europa i fjol anslöt sig till, inklusive ledarna för socialdemokratrena i EU-parlamentet (se www.changeforeurope.eu).

8402_02.jpgBild: Robert Nyberg

Detta var nytt ljud i skällan från en socialdemokrati som har varit bland de starkaste stöttepelarna för det EU som har växt fram. De har utan undantag stöttat alla fördrag och viktiga lagar. Socialdemokraterna har med andra ord målat in sig i ett hörn och kommer att i ökande grad klämmas mellan det gryende sociala uppror som är på gång, och lojaliteten till det nyliberala EU de så konsekvent har bidragit till att etablera.

Aldrig i modern tid har socialdemokratins ställning i Europa varit så svag som nu. De senaste valresultaten i en del viktiga länder talar sitt tydliga språk: I Storbritannien det sämsta valresultatet sedan 1918, i Sverige det sämsta sedan 1911, i Tyskland det sämsta under efterkrigstiden, i Grekland rasade de från 44 till 12 procent på bara tre år (2009-2012).

Frågan är om socialdemokratin kan omvandlas till en förkämpe för ett progressivt socialt projekt. Många förhållanden talar emot det. För det första har man förlorat väldigt många medlemmar bland vanliga löntagare, medan antalet avlönade heltidspolitiker har ökat starkt. Detsamma gäller det så kallade direktörsskiktet, framför allt i offentliga eller mer eller mindre avknoppade och/eller privatiserade statliga verksamheter (tele, post, energi, sjukhus osv.) men också efterhand inom det privata näringslivet. Den sociala basen för en kamp om partiets själ, och dess politik är därmed starkt försvagad. För det andra har avdemokratiseringen av partierna, som inte bara har drabbat socialdemokratin utan de flesta politiska partier i (des)informationskonsulternas tidsålder, och omstöpningen av dem till starkt toppstyrda valmaskiner, lämnat föga utrymme kvar för uppror.

Den politiska krisen drabbar emellertid också partierna till vänster om socialdemokratin. I länder där sådana partier har gått i koalition med socialdemokratiska partier (Frankrike, Italien, Norge och Danmark) har följderna blivit allt från negativa till katastrofala. I hög grad har de små vänsterpartierna blivit gisslan för en mjukt nyliberal politik - med stöd till privatiseringar och till USA:s krigsäventyr (Afghanistan). Förtroendet för den politiska vänsterflygeln bryts ned och högerpopulismen och -extremismen får ökat stöd. Sådana partier har nu intagit scenen - och parlamenten - i de flesta europeiska länder.

Under de sista åren har vi upplevt begynnande tendenser till en omgruppering, samt en ökad polarisering i nationella val, där såväl extremhögern som en mer radikal vänster har stärkts (Grekland, Frankrike, Danmark).

Massiva angrepp på löner och välfärd

De marknadsliberaler och spekulanter som mest bidrog till att förorsaka krisen sitter fortfarande i förarsätet - också när krisåtgärderna utformas och räkningen ska betalas. Det är självfallet inte det rena förnuftet utan de rådande maktförhållandena som avgör vilka "lösningar" som väljs. Hade förnuftet fått råda hade man stoppat den meningslösa spekulationsekonomin genom regleringar, genom att skaffa sig ökad demokratisk kontroll över banker och andra finansinstitutioner, genom att förbjuda blankningar, hedgefonder och handel med en räcka så kallade finansiella instrument med hög risk. Då hade man begränsat bankernas makt, inskränkt kapitalets fria rörlighet och gjort om ett skatte- och avgiftssystem som låter de rika gå fria och uppmuntrar till ohämmad spekulation.

Avreglering av marknaderna, ökade klyftor i samhället och omfattande spekulation var viktiga faktorer som bidrog till att skapa den omfattande finanskrisen 2008. Ett stort antal regeringar skuldsatte sig djupt för att rädda banker och finansinstitutioner. De negativa effekterna var enorma och stora delar av befolkningen drabbades i många länder så hårt, att marknadsliberaler och spekulanter nog fruktade att deras hegemoni var förbi. Men den farhågan visade sig ogrundad, för det folkliga upproret mot spekulationsekonomin uteblev. Fackföreningsrörelsen i enskilda EU-länder mobiliserade, men någon samlad, offensiv kamp blev det inte något med. Därför kunde marknadsliberalerna fortsätta sitt projekt.

Det första de gjorde var att frånsäga sig ansvaret för krisen. Fastän deras spekulation och den enorma omfördelningen nerifrån och upp i verkligheten hade bidragit till att utlösa krisen, skapades snarast ett intryck att problemen berodde på att folk i allmänhet hade "levt över sina tillgångar". Myter spreds och sprids om hur de arbetande i Grekland "beviljat sig" privilegier som det inte finns realekonomisk grund för.

8402_03.jpgDiagram.

Det europeiska fackföreningsinstitutet (ETUI) påvisade snabbt att dessa påståenden var just myter som hade lite med verkligheten att göra. Arbetsproduktiviteten ökade exempelvis dubbelt så snabbt i Grekland som i Tyskland mellan 1999 och 2009. Enligt OECD:s statistik arbetar de grekiska löntagarna i medeltal långt flera timmar per år (2 152) än både norrmän (1 422) och tyskar (1 430). Medan ett fåtal yrkesgrupper har låg pensionsålder, så är pensionerna vid tidig pensionering så låga, att knappast någon har råd att ta ut dem. Exempelvis har bara 30-40 av Atens 20 000 busschaufförer utnyttjat den teoretiska möjligheten till förtidspension vid 53 års ålder. Den verkliga pensionsåldern i Grekland är därför i medeltal 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män, vilket är högre än i Tyskland.

Regeringar, EU-kommission och Internationella valutafonden (IMF) - (im)populärt kall-ade trojkan - utnyttjar med andra ord krisen till att ytterligare omdana samhället efter finanskapitalets behov. Således föreskriver nu IMF samma åtgärder i Grekland, Irland, Portugal och Italien som man tidigare har påtvingat utvecklingsländer och de östeuropeiska länderna genom de så kallade strukturella anpassningsprogrammen, nämligen massiva privatiseringar. I Grekland omfattar de halva järnvägen, vattenförsörjningen i Aten och Thessaloniki, energibolag, hamnar, flygplatser och resterande nationellt ägande i telebolaget. Åtstramningar, nedskärningar och omfattande angrepp på offentliga välfärdssystem genomförs i land efter land. Detta är 1930-talets politik i repris - ett recept för depression och social kris.

I flera EU-länder (de baltiska staterna, Bulgarien, Grekland, Irland, Portugal, Rumänien, Spanien och Ungern) har vi därtill upplevt att löne- och arbetsvillkor och pensioner har allvarligt försvagats. Pensionerna har kapats med 15-20 procent i flera länder, medan lönenivån i offentlig sektor reducerats med från 5 (Spanien) till över 40 procent (i Baltikum). Situationen utnyttjas till massiva angrepp på den offentliga sektorn. I Grekland ska antalet offentligt anställda skäras ned med 20 procent, i Spanien blir blott var tionde som slutar i det offentliga ersatt, i Italien var femte och i Frankrike varannan. I Tyskland har redan 10 000 offentliga jobb skurits bort och i Storbritannien har det beslutats att en halv miljon ska bort. Beslut som kommer att dra med sig ytterligare lika många i privat sektor.

Den tidigare Wall Street-ekonomen, nu professor vid Missouriuniversitetet, Michael Hudson, konstaterar att det är en massiv kamp mot arbetarna som pågår:

"EU använder bankernas skuldkris - och det onödiga förbudet mot att centralbankerna ska kunna finansiera offentliga budgetunderskott - som en förevändning för att straffa regeringar och till och med driva dem till konkurs, om de inte accepterar att angripa lönerna. [...] 'Anslut er till kampen mot arbetarna, annars krossar vi er' säger EU till regeringarna. Detta kräver diktatur, och den Europeiska Centralbanken (ECB) har tagit över dessa uppgifter från de valda regeringarna. Dess 'oavhängighet' från politisk styrning hyllas som själva kännetecknet på en demokrati av dagens nya finansiella oligarki. [...] Europa är i början av en era av totalitärt, nyliberalt styre." (Michael Hudson: A Financial Coup d'Etat. Counterpunch , oktober 1-3/2010.)

Mot ett auktoritärt Europa

EU:s roll är helt avgörande för det som nu pågår i Europa. Parlament och regeringar på den nationella nivån måste med jämna mellanrum stå till svars inför väljarna. Det kan göra dem till problematiska aktörer i det sociala nedrustningsprojekt som nu pågår i EU. Därför överförs allt mer av den ekonomisk-politiska styrningen till Bryssel, till organ utan oläglig inblandning från folket genom val. Också EU:s enda folkvalda organ, parlamentet, hålls utanför denna process. Utvecklingen går därmed i riktning mot ytterligare avdemokratisering i EU.

För närvarande sker denna utveckling - i rekordfart - i form av, tills nu, fyra nyskapelser:

1. Den europeiska semestern.

2. EuroPluspakten.

3. Ny ekonomisk förvaltningsmodell (sex nya lagar - också kallat sixpack).

4. Finanspakten.

1. Den europeiska semestern innebär att de nationella regeringarna varje år ska sända sina stadsbudgetförslag och förslag till strukturförändringar till Bryssel för "godkännande". Detta ska ske under perioden januari till juni (därav beteckningen den europeiska semestern). Kommissionen och Rådet ger sedan sina riktlinjer för vad som bör göras. Samtidigt åläggs regeringarna att rapportera om utvecklingen för löner, skatter och pensioner. Detta är redan satt i verket och processen genomförs alltså tidigt på året, innan ländernas egna nationalförsamlingar fått budgetarna för behandling.

2. EuroPluspakten (eller konkurrenskraftspakten) antogs på toppmötet i mars 2011 och omfattar alla euroländerna, samt de övriga som anslutit sig (Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Sverige står utanför). EuroPluspakten skisserar hur krisen ska mötas - genom att konkurrenskraften stärks genom avreglering, offentlig åtstramningspolitik samt angrepp på löner och pensioner. Följande områden är bland de mest centrala i pakten:

- Löneutvecklingen ska hållas i linje med produktiviteten, men ska inte kompensera för prisökningen. Alla former av automatisk indexering (till exempel löneökning i takt med inflationen) ska bort. Det är alltså arbetstagarna som ska betala för finans- och skuldkrisen.

- Särskilt lönenivån i offentlig sektor ska främja konkurrenskraften. Det innebär i klartext lägre lön för offentligt anställda.

- Det uppmanas till mer decentraliserad lönesättning. Det vill säga ett angrepp på den fria förhandlingsrätten, ett försvagande av de nationella fackföreningsorganisationerna och större löneskillnader.

- Flexicurity ska främjas. Erfarenheten säger att det innebär en försvagning av lag- och avtalsverket för arbetslivet.

- Inkomstskatten ska reduceras till förmån för högre indirekta skatter (moms och avgifter). Det vill säga en mindre progressiv beskattning - alltså ytterligare en omfördelning nerifrån och upp. En harmonisering av företagsbeskattningen förordas också.

- Pensionsåldern ska öka i takt med ökad livslängd, och möjligheterna till förtidspension ska begränsas. Utgifterna till hälso- och socialsektorn ska reduceras.

- Så kallade skyddade sektorer ska öppnas ytterligare. Det vill säga mer privatisering.

- Åtstramningspolitiken ska inskrivas i nationell lagstiftning. Den tidigare Stabilitets- och tillväxtpaktens (Maastrichtkriterierna) krav på maximalt budgetunderskott på 3 procent och maximal offentlig skuld på 60 procent av BNP ligger till grund.

Vad som inte står i pakten säger också ganska mycket om den politiska inriktningen. Det saknas konkreta åtgärder för att bekämpa arbetslösheten, och det sägs inte något om att motarbeta de ökande sociala och ekonomiska skillnaderna i EU eller den ökande fattigdomen. Det sägs inget om att stoppa den starka ökningen av antalet arbetande fattiga i Europa, eller det stora antalet tillfälliga och otrygga arbeten. Det är alltså kapitalets Europa som tar ännu ett steg framåt.

3. Förutom EuroPluspakten har Kommissionen föreslagit ett paket av lagar för att stärka EU:s styrning av den ekonomiska politiken. Detta kallas populärt för the sixpack, eftersom paketet innehåller sex olika lagförslag för att motarbeta makroekonomisk obalans, som det heter. Det rör sig om ett nytt direktiv, tre nya förordningar och två ändringsförslag till existerande förordningar. Paketet är avsett att lägga den juridiska grunden för den dramatiska åtstramningspolitiken.

4. Finanspakten är den hittills sista i raden. Från att EU-toppmötet den 9 december 2011 beslöt att utveckla en sådan pakt tills den blev undertecknad den 2 mars 2012 tog det alltså bara knappt tre månader. Finanspakten tar ytterligare steg i riktning mot att strama upp kraven i den tidigare Stabilitets- och tillväxtpakten. Samtidigt införs starka sanktionsmedel gentemot länder som inte infriar kraven.

Till formen framstår finanspakten som ett mellanstatligt avtal och inte som en del av EU:s regelverk. Detta beror främst på Storbritanniens motstånd. På det viset hålls också det enda folkvalda organet i EU, parlamentet, utanför processen. Pakten omfattar euroländerna samt de länder utanför euroområdet som frivilligt anslutit sig. Hittills gäller det alla utom Storbritannien och Tjeckien. Finanspakten gäller från den tidpunkt då 12 av de 17 euroländerna ratificerat den; målet är 1 januari 2013.(Så har det också blivit. Ö.a.). Pakten, som enligt den tyska statsministern Angela Merkel ska vara irreversibel, innehåller dessa huvudpunkter:

- Kraven om budgetunderskott på högst 3 procent och statsskuld på högts 60 procent av BNP förstärks med att det nu därtill heter att det strukturella (från konjunkturvariationer rensade) underskottet högst får utgöra 0,5 procent av BNP.

- Reglerna ska skrivas in i de nationella grundlagarna eller "motsvarande bindande lagstiftning".

- Om ovannämnda gränser överskrids, ska det i lagstiftningen införas automatiska korrigeringsmekanismer enligt principer föreskrivna av EU. Länder med statsskuld över 60 procent av BNP ska exempelvis årligen reducera den totala skulden med 5 procent.

- Om ett land inte uppfyller kraven kan det dras inför EU-domstolen, som kan utdöma böter på 0,1 procent av BNP (för Spanien skulle det motsvara 10 miljarder euro). Det ska hållas regelbundna toppmöten mellan euroländerna där Kommissionens ordförande, Centralbanken och en av Euro-toppmötet självt vald president ska leda. De länder som inte är med i euroområdet inbjuds till ett sådant möte per år.

Alla ovan nämnda ändringar handlar alltså om att överföra makt från regeringar och nationella parlament till Bryssel - inte till EU-parlamentet, som är folkvalt, men till Kommissionen och Rådet. De länder som ligger riktigt illa till i finanskrisens kölvatten, som Grekland, Irland och Portugal, sätts därtill under administration av organ ännu längre ifrån folkvalt inflytande än EU-kommissionen: ECB och IMF. I värsta fall avsätts regeringarna och ersätts av en expeditionsministär av det man kallar "neutrala" teknokrater, såsom skedde i Grekland (Lucas Papademos) och Italien (Mario Monti).

Den pågående avdemokratiseringen av den ekonomiska politiken, samt angreppen på fackföreningsrörelsen som genomförs för att bereda vägen för den antisociala åtstramningspolitiken, är åtgärder som vi knappast sett maken till sedan fascismen nedkämpades i Europa. De tidigare fyra domarna (se nedan) från EG-domstolen har alla bidragit till att begränsa fackföreningsrörelsens legala kampmedel i EU/EES. Får detta utveckla sig vidare är det tid att säga ett slutligt farväl till den europeiska sociala modellen. Snarast är det ett alltmer auktoritärt Europa som växer fram.

EU som barriär

Kan det utvecklas en alleuropeisk mobilisering stark nog att rida spärr mot de massiva angreppen från finanskapitalet och dess politiska tjänare - med sikte på att ändra styrkeförhållandena och på sikt lägga grunden för en social offensiv? För att kunna säga något vettigt om detta, måste vi närmare granska de problem och hinder fackföreningsrörelsen står inför i den sociala kampen.

För det första har vi ett demokratiskt underskott. Detta underskott har faktiskt ökat de senaste åren. Officiellt är budskapet, från EU och medlemsländernas regeringar, med stöd från Europafacket och andra delar av europeisk fackföreningsrörelse, det motsatta. De hävdar att Lissabonfördraget tog ett steg i demokratisk riktning genom att det folkvalda parlamentet fick ökat inflytande på en rad områden.

8402_04.jpgEuropa är i början av en era av totalitärt, nyliberalt styre, skriver den före detta Wall Street-ekonomen Michael Hudson. Bild: Robert Nyberg

För det andra är nyliberalismen grundlagsfäst som EU:s ekonomiska system (Lissabonfördraget och tidigare fördrag). Kapitalets fria rörlighet och etableringsrätt är skrivet i sten i EU och alla andra hänsyn är underordnat den principen, något vi klart har fått erfara inom arbetsrättens område (se nedan). Fri konkurrens på alla marknader är en annan grundläggande princip för EU:s fördrag. På senare år har detta också i ökande grad tillämpats inom tjänstesektorn.

På den politiska vänsterkanten i Europa har det länge påpekats att socialismen är förbjuden enligt EU:s fördrag. Med stabilitetskriterierna och de nya sanktionsinstrumenten så är också traditionell keynesianism (eller det vi skulle kunna kalla traditionell efterkrigstida socialdemokratisk konjunkturpolitik) förbjuden.

För det tredje bidrar EU:s beslutsprocesser till att ovan nämnda principer blir så gott som irreversibla. Medan alla länder har ett visst grundlagsskydd av sina konstitutioner, exempelvis genom krav på kvalificerad majoritet (2/3 eller 3/4) för att ändra grundlagen, så krävs i EU full enighet (100 procent av de för närvarande 27 medlemsländerna) för att kunna genomföra förändringar. Det innebär att möjligheterna att förändra EU:s fördrag i progressiv riktning är så gott som icke-existerande. Det är tillräckligt med en högerorienterad regering i ett land för att förhindra det.

För det fjärde bidrar existensen av en gemensam valuta i 17 av de 27 medlemsländerna till att påföra många av dem en ekonomisk tvångströja. Så länge euroländerna har mycket olika ekonomisk och produktivitetsmässig utveckling och inte någon stor, gemensam budget för att utjämna skillnaderna så får de också mycket olika valutapolitiska behov. I dagens situation är det framför allt Europas "ekonomiska lokomotiv", Tyskland, som drar fördel av detta, med sin strategi för att exportera sig ur krisen, medan de mera kris- och skulddrabbade länderna (Grekland, Irland, Italien, Portugal, Spanien, de baltiska länderna osv.) är förlorarna. Denna ekonomiska tvångströja kan också lätt bidra till motsättningar mellan arbetare i olika länder.

För det femte gör den ojämna utvecklingen mellan EU:s medlemsländer det svårt att tidsmässigt samordna fackföreningsrörelsens mobilisering och det folkliga motståndet mot den nyliberala och reaktionära politiken. Även om mycket av politiken inom EU avgörs av EU:s institutioner, implementeras den på olika sätt vid olika tidpunkter i de olika medlemsländerna. Därmed blir det omöjligt att skapa en alleuropeisk mobilisering mot angreppen.

Detsamma gäller EU:s privatiseringspolitik. EU antar sällan beslut om direkta privatiseringar, de beslutar att liberalisera, samt att ständigt flera områden ska underläggas deras konkurrensregler. Resten ordnar marknaden, med privatisering som resultat, som vi har sett inom energi, transport, telekomsektorn osv. Också detta sker därför vid olika tidpunkter och på olika sätt i de olika medlemsländerna (inklusive i EES-länderna) och gör det därmed svårt att mobilisera koordinerat motstånd över nationsgränserna.

För det sjätte har EG-domstolen på senare år tagit sig en mer omfattande roll i att nytolka och i realiteten utvidga tillämpningsområdet för vissa av EU:s fördrag och lagverk - speciellt inom handeln med tjänster (dvs. mobil arbetskraft). De fyra domar som avgavs mellan december 2007 och sommaren 2008 (Viking-, Laval-, Ruffert- och Luxemburgmålen) bidrog till att begränsa fackföreningsrörelsens kampmöjligheter, men förstärkte möjligheterna att bedriva social dumpning inom EU.

Före dessa domar var den dominerande uppfattningen att arbetslivets lagar och avtal låg utanför EU:s domäner. De tillhörde nationalstatens jurisdiktion. Genom de fyra domarna är det motsatta klart fastslaget: Arbetsmarknadens regler är underordnade EU:s konkurrenslagstiftning och hänsynen till kapitalets fria rörlighet och etableringsrätt. Domarna har i realiteten omvandlat det så kallade utstationeringsdirektivet från ett minimum- till ett maximumdirektiv när det gäller vilka löne- och arbetsvillkor som ska gälla för arbetare i företag i ett medlemsland som har uppdrag i ett annat. ILO-konvention 94, som har till avsikt att säkra löne- och anställningsvillkor i motsvarande situationer, ignorerades helt enkelt.

Sammantaget leder detta till en dramatisk och allvarlig situation. Den europeiska sociala modellen står inför sitt fall. Vi befinner oss därmed i den paradoxala situationen att "fredsprojektet" EU är det som idag starkast hotar Europas enhet - i första omgången inte i nationellt, utan i socialt hänseende. Att detta i givna situationer också kan slå över i ökade nationella motsättningar kan vi emellertid inte bortse ifrån.

Med alla de hinder som sammanfattats ovan blir också frågan om det är realistiskt att tro att EU samlat kan förändras genom en bred alleuropeisk mobilisering. Kanske blir det nödvändigt för de enskilda länderna att inte blott lämna euron, men också EU, för att kunna rädda sin ekonomi och befolkningens välfärd. I så fall blir det avgörande att fackföreningsrörelsen och folkliga krafter mobiliserar för ett Europa baserat på demokrati, enhet, solidaritet och sammanhållning och därigenom motarbetar möjligheten till ett europeiskt ragnarök.

Inre politisk-ideologiska barriärer

Medan EU representerar viktiga yttre barriärer för den sociala kampen, finns det också inre barriärer som hindrar fackföreningsrörelsen från att fullgöra sin historiska uppgift i dag.

På det politiskt ideologiska planet påverkas läget starkt av krisen på vänsterkanten, men också av att socialt partnerskap och social dialog i hög grad har gjorts till överideologi inom dominerande delar av fackföreningsrörelsen.

Kritiken av den sociala dialogen och den sociala partnerskapsideologin är naturligtvis inte en kritik av att fackföreningsrörelsen överlägger och förhandlar med arbetsgivarna. Det har den alltid gjort, och det ska den fortsätta med. Kritiken handlar om att just den sociala dialogen, som är ett av många redskap i fackets verktygslåda, görs till huvudstrategi, och att den därmed omvandlar mycket specifika historiska erfarenheter från en given historisk fas till allmänna ideologiska riktlinjer. När social dialog gav resultat i många länder, särskilt de tio första åren efter andra världskriget, så var det just på grund av den maktförskjutning som hade ägt rum till arbetarklassens och fackföreningsrörelsens fördel perioden dessförinnan.

Klasskompromissen och den sociala dialogen var med andra ord båda resultat av mobilisering, hårda konfrontationer och maktförskjutning, medan de i dagens ideologiserade version framställs som orsak till att fackföreningsrörelsen fick ökat inflytande. Eller för att säga det med Europafacket (ETUC): "EU är byggt påprincipen om socialt partnerskap; en kompromiss mellan olika samhällsintressen - till allas fördel". (ETUC: The European Social Model.)

Det är föga tvivel om att de kapitalistiska krafterna i Europa i allt väsentligt dragit sig ur den historiska kompromissen med arbetarklassen. Likväl är den sociala dialogen i sin upphöjda ideologiska version fortsatt djupt förankrad hos ledande krafter i Europas fackföreningsrörelse. Det illustreras väl av följande uttalande från (den nu avgångne) generalsekreteraren i Europafacket, John Monks. Utgångsunkten var att någon pekat på vissa tendenser i amerikansk fackföreningsrörelse, där aktivister driver kampanjer för breda samhälleliga mål:

"Vi kan ha samma möjligheter också i Europa, säger Monks, om fackföreningarna kan ta sig förbi sin gammalmodiga entusiasm för gatuprotester och hellre leda kampanjer för politiska förändringar som är till fördel för det arbetande folket. 'Givet den hårda arbetsmarknaden och desperata arbetsgivare, så är det här inte tidpunkten för stark militans', säger han. I stället 'är det rätta tidpunkten att kräva ett ramverk med sociala nyttigheter, yrkesupplärning och mer rättfärdiga lönesystem, så att när ekonomin hämtar sig igen så ska vi inte ha någon upprepning av de våldsamma klyftor som utvecklat sig de tio år vi har bakom oss." (The Economist 12 mars 2009)

8402_05.jpgLavaldomen efter konflikten i Vaxholm mellan Byggnads och ett lettiskt entreprenadföretag begränsade fackföreningarnas möjligheter att ta till stridsåtgärder. EG-domstolen har i en serie domar öppnat för dumpning av löner och anställningsvillkor. Bild: Robert Nyberg

Europafacket tog det - också enligt deras egen uppfattning - uppseendeväckande steget att skriva under ett extraordinärt svagt, gemensamt utalande med de olika arbetsgivarorganisationerna i Europa i förbindelse med utarbetandet av EU:s 2020-sttrategi. Det skedde sommaren 2010, efter att de grekiska arbetarna hade genomfört flera generalstrejker, de spanska förberedde sin och man i Frankrike hade förberedelserna för pensionskampen i full gång. Uttalandet förordade:

"En optimal balans mellan flexibilitet och social säkerhet [...] Flexicurity-politiken måste gå hand i hand med en sund makroekonomisk politik, en näringsvänlig politik, adekvata finansiella resurser och upprätthållandet av goda arbetsvillkor. Särskilt ska lönepolitiken, självständigt avtalad mellan parterna, säkra att reallönerna utvecklar sig i takt med produktiviteten, medan de sociala kostnaderna begränsas till det som är nödvändigt för att stärka tillgången på arbetskraft. [När det gäller offentliga tjänster] må tillgänglighet, kvalitet och effektivitet främjas, också genom att utnyttja fördelarna med ett balanserat offentligt-privat samarbete och genom att modernisera styrningssystemen i offentlig sektor." (www.etuc.org/a7327)

Att gå in för att begränsa de sociala kostnaderna samt att legitimera privatisering genom offentligt-privat samarbete på detta sätt - i en situation präglad av kris, skärpta motsättningar, konfrontationer och massiva angrepp på offentlig välfärd - det bekräftar att underordning under den sociala dialogen i dagens situation kan verka helt demoraliserande på dem som önskar att kämpa mot socialt förfall.

De mest extrema yttringarna av socialdemokratiska partier i regeringsställning har vi i den senaste tiden sett i Grekland, Spanien och Portugal, som nämnts ovan. När dessa partier så lätt kunde genomföra sina angrepp på välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen, så är det kanske på tiden för bredare delar av fackföreningsrörelsen att på nytt värdera socialdemokratins roll? Det är hur som helst svårt att föreställa sig att förhållandet till socialdemokratin kan bli det samma igen i Europa efter dessa erfarenheter.

Ansatser till motstånd

Nationell avreglering, kapitalets fria rörlighet och internationella och regionala institutioners avgörande roll i den nyliberala offensiven gör det nödvändigt med ett globalt perspektiv och samordning av motståndet over gränserna. Bara på det sättet kan man förhindra att arbetare ställs mot arbetare, grupper mot grupper, välfärdsnivå mot välfärdsnivå. Koordinering över gränserna kräver starka och aktiva rörelser på lokal och nationell nivå. Det finns ingen abstrakt, global kamp mot kris och marknadsliberalism. Sociala strider internationaliseras om och när lokala och nationella rörelser erkänner behovet av att samordna sig över nationsgränserna för att kunna stärka kampen mot internationella och väl koordinerade krafter. Att organisera motstånd och bygga nödvändiga allianser lokalt blir med andra ord bara ännu viktigare.

Den sociala kampen i Europa är också på väg att gå in i en ny fas. Krisen skärper motsättningarna och provocerar fram konfrontationer särskilt på ett lokalt och nationellt plan. Generalstrejker har åter ställts på dagordningen, särskilt i Grekland. I Portugal, Italien, Frankrike, Irland, Rumänien och Storbritannien har man genomfört generalstrejker och massiva demonstrationer, om än i i skiftande utsträckning och med skiftande intensitet. Även om resultaten av dessa strider än så länge är oklara, så inger det vi kan se hopp om en annan utveckling - i allianser med andra, nya och otraditionella sociala rörelser, inte minst bland ungdomen, som vi sett till exempel i Spanien (los indignados) och Portugal.

Även om hindren är stora för en europeisering av den sociala kampen (se ovan), upplevde vi redan innan finanskrisen slog in ökande - om än spridda - tendenser till att fackorganisationer och sociala rörelser var i stånd att organisera omfattande kampanjer och aktioner över nationella gränser. Det skedde exempelvis i två omgångar mot EU:s hamndirektiv (som efter press nedifrån, strejker och demonstrationer, röstades ned i EU-parlamentet både 2003 och 2006, samt mot tjänstedirektivet, som visserligen inte stoppades, men modifierades något som ett resultat. Kampen mot EU:s grundlag (Lissabontraktaten) fick också en viss europeisk dimension, även om mobiliseringen i hög grad var nationellt baserad där den gick fram (först Frankrike och Nederländerna, och senare Irland).

De dramatiska angrepp på fackföreningsrörelse och välfärd som nu äger rum bidrar till att tonen skärps också bland än fler av de ledande inom europeisk fackförenings- och arbetarrörelse. Vice generalsekreteraren i de offentliganställdas europeiska organisation (EPSU), Willem Goudriaan, fastslår att EuroPluspakten representerar en "inblandning i parternas fria förhandlingsrätt som man aldrig tidigare har sett i Europa".

Att Europafacket, som hela tiden varit synnerligen EU-positivt, 2011 för första gången i EU:s historia också uppmanat EU-parlamentet att avvisa en föreslagen traktatförändring, understryker att en förändring är på väg. Det kan bidra till att sätta EU:s legitimitet bland Europas arbetstagare på prov. Den aktuella traktatändringen gäller upprättandet av EU:s krisfond (European Stability Mechanism), vars uppgift är att låna ut pengar till medlemsländer i kris.

8402_06.jpgEuropafackets ordförande polemiserar mot facklig militans och tror på dialog med en motpart som gett upp klassamarbetet. Bild: Robert Nyberg

På det politisk-retoriska planet pågår alltså en radikalisering av budskapet från de europeiska fackliga organisationerna som svar på den ekonomiska krisen - stöttat av några symboliska demonstrationer. Det återstår emellertid mycket innan det följs upp av en mer omfattande social mobilisering, där fackföreninsgrörelsen tar i bruk sina mest effektiva kampmedel - för att sätta makt bakom kraven. Detta beror naturligtvis inte på enskilda personer i ledningen för de internationella fackliga organisatioonerna. Europafacket:s styre består av representanter från en rad nationella fackorganisationer, och besluten har brett stöd bland dessa. (Det finns också de som pressar på för mer offensiva positioner, som till exempel generalsekreteraren i Europeiska transportarbetarfederationen, ETF, Eduardo Chagas, har gjort internt i Europafackets styrelse de senaste åren. Den senaste tiden har också en del av de sydeuropeiska facken rest förslag om all-europeisk generalstrejk. Det är värt att lägga märke till att de nordiska landsorganisationerna bildar eftertrupp i denna debatt.)

Vad krävs?

Den politiska högervridningen och den politisk-ideologiska krisen på vänstersidan betyder att fackföreninsgrörelsen själv måste inta en mer central, självständig och mer offensiv politisk roll. Inte partipolitisk, men politisk i den betydelsen att den påtar sig mer omfattande uppgifter i den samhälleliga kampen. Fackföreningsrörelsen är inte redo för det i dag, men den har potentialen, först och främst därför att den organiserar dem som genom sitt arbete skapar värdena i samhället och som därmed i hög grad drabbas av den krispolitik som nu pressas genom EU:s trojka. En sådan utveckling förutsätter emellertid att fackföreninsgrörelsen själv går igenom en förändringsprocess, inte minst på grund av de nya kampbetingelser som nyliberalism och kris har skapat. På sikt måste en omgruppering av den politiska vänsterflygeln sättas på dagordningen.

Den omedelbara uppgiften blir att föra den defensiva kampen mot de massiva angreppen på välfärd och levnadsstandard. På sikt kommer emellertid detta inte att vara nog, som den skotske socialisten Murray Smith så riktigt påpekar:

"Vilket scenario vi än ser framför oss i dag, så har arbetarrörelsen en strukturell svaghet som ger regeringarna och den härskande klassen fördelar. Svagheten är politisk och ligger i frånvaron av ett trovärdigt och synligt alternativ till nyliberalismen. Ett sådant alternativ är inte en förutsättning för att utveckla motstånd mot angrepp på kort sikt, inte heller för att vinna en del strider. Men vid en eller annan tidpunkt kommer frånvaron av ett helhetsalternativ att ha en demobiliserande effekt. Detta problem fanns före krisen, men krisen har gjort det till en mycket mer akut fråga. Det vi behöver är ett perspektiv som innefattar en alternativ modell, byggd på politiska krafter som har en trovärdig möjlighet att vinna folkets flertal, inte nödvändigtvis omedelbart, men i ett längre perspektiv. Ett sådant politiskt program måste innefatta en demokratisk organisering av produktionen med sikte på att tillfredsställa folks behov. Det innebär också att man bryter kapitalets järngrepp om ekonomin, etablerar en offentligt ägd finanssektor, åternationaliserar offentliga tjänster, ett progressivt skattesystem och åtgärder som utmanar egendomsförhållandena i samhället." (Murray Smith: Den europæiske arbejderbevægelse under angreb! Kritisk Debat. 2010 nr 56.)

Visionen om en alternativ samhällsutveckling är alltså viktig för att ge inspiration och ledning till den pågående kampen mot kris och social nedgång. Men det är inte bara bristen på alternativ som är huvudproblemet. Det finns ju en mängd element för en alternativ utvecklingsmodell. Alternativet till att privatisera är att inte privatisera. Alternativet till ökad konkurrens är mer samarbete. Alternativet till byråkrati och kontroll uppifrån är demokratisering och medbestämmande nedifrån. Alternativet till ökade klyftor och fattigdom är omfördelning, progressiv skatteomläggning och gratis, allmänna välfärdstjänster. Alternativet till den destruktiva spekulationsekonomin är socialisering av bank- och kreditinstitutionerna, införandet av kapitalkontroll och förbud mot handel med suspekta finansiella instrument. Listan kan göras mycket längre.

Lika viktig som bristen på alternativ är bristen på förmåga och vilja att genomföra den mobilisering och ta i bruk de maktmedel som är nödvändiga för att vinna striderna. Då blir det viktigt att ta en politisk uppgörelse med klasskompromissens ideologiska arv.

Det är en brutal maktkamp som arbetarklassen, fackföreningsrörelsen och andra folkliga krafter nu står inför - och den har initierats uppifrån. De ihållande tendenserna att kanalisera fackföreninsgrörelsens svar på dessa angrepp in i det maktpolitiska vakuum som den sociala dialogen numera utgör på europeiskt plan, bidrar inte till så mycket annat än att försvaga fackföreningsrörelsens förmåga att mobilisera. Sett på det viset tyder mycket på att det är förmågan mer än möjligheterna som utgör fackföreningsrörelsens viktigaste utmaning just nu.

Vi har sett förr att sociala strider utvecklar nya ledarskap och nya organisationer. Även om de högerpopulistiska och auktoritära tendenserna dominerar EU i dag, ska vi därför inte bortse från att den antisociala politiken provocerar fram sociala explosioner - särskilt i Sydeuropa. Det kan öppna för en annan utveckling, där målet är mer grundläggande förändringar av makt- och egendomsförhållanden i samhället och en djupgående demokratisering av styrningsstrukturerna. Kampen står med andra ord mellan ett mer auktoritärt eller ett mer demokratiskt Europa. I dag har de auktoritära tendenserna övertaget, men striden kan vända.

Översättning från norska: Ola Inghe och Olle Josephson. Asbjörn Wahl är författare, ledare för alliansen For velferdsstaten i Norge och facklig rådgivare. Hans senaste bok är The Rise and Fall of the Welfare state, Pluto press, London, 2011.

Exempelvis blev medlemstalet i brittiska Labour reducerat från 405.000 till 177.000 i tioårsperioden efter att de kom till makten 1997. Källa: Shutt H (2010). Beyond the Profit System. London: Zed, s. 152.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...