Tranströmer - skäl för skepsis

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

En Nobelpristagares idévärld bör granskas. Tomas Tranströmer bygger sitt tänkande på motsatser: arbete mot privatliv, konst mot samhälle. Samhället vill Tranströmer gärna slippa. Magnus Nilsson läser Nobellyriken.

Tillkännagivandet av 2011 års Nobelpris i litteratur satte sista touchen på det litterära monumentet Tomas Tranströmer och bekräftade slutgiltigt hans verk som Litteratur med versal begynnelsebokstav. Därför bör Tranströmers verk granskas från politisk utgångspunkt. Monumental Litteratur anses nämligen ofta förkroppsliga "det bästa som någonsin tänkts", och denna föreställning ger politisk tyngd även åt poesi som inte är explicit politisk.

I minnesboken Minnena ser mig (1993) framhåller Tranströmer att hans tänkande alltid varit uppbyggd kring motsatser, och att en av de viktigaste av dessa gäller privatliv kontra samhälle:

[U]nder hela min skoltid ansträngde jag mig att hålla skolans värld och hemmets värld isär. Om de båda världarna började läcka in i varann skulle hemmet förorenas. Jag skulle inte längre ha någon riktig tillflyktsort. [---] Jag kan också se att isärhållandet av de två världarna hos mig ledde vidare till en mer principiell åtskillnad av privatliv och samhälle.

Detta isärhållande är ett viktigt tema i Tranströmers diktning, där det ständigt dras upp gränser mellan det privata och det samhälleliga. Ett bra exempel på detta hittar man i dikten "I arbetets utkanter" från 1966:

Fritidens måne kretsar kring planeten
Arbete
med dess massa och tyngd.
- Det är så de vill ha det.

Här utgör arbetet centrum och fritiden periferi. Men denna ordning är inte Tranströmers, den är etablerad av någon annan. I Tranströmers diktvärld ligger centrum inte i arbetet utan någon annanstans. Och mitt under arbetet börjar det kollektiva diktjaget i "I arbetets utkanter" längta dit, längta efter "vild grönska, / efter Ödemarken själv, bara genomträngd / av telefontrådarnas civilisation".

Det som de andra placerar i centrum, arbetet, civilisationen, är alltså i Tranströmers vision - där fritiden och naturen står i centrum - marginellt. Det utgörs bara av en telefontråd som löper genom ödemarken. Men frågan är varför det ens ges detta utrymme. Varför går Tranströmer inte ännu längre i sitt isärhållande? Varför eliminerar han inte de andras centrum över huvud taget?

En anledning kan vara att Tranströmers diktvärld utgör en protest mot de andras, att hans diktning är inbegripen i en kamp med det som han i dikten "Decemberkväll -72" från 1973 kallar "[t]yngdlagen som pressar oss / mot arbetet". När man är inbegripen i kamp kan man inte gärna ignorera sin motståndare. 8012_01.jpg

En viktigare anledning till Tranströmers bevarande av de andras värld i den egna är emellertid förmodligen det faktum att hans poesi är just dikotomisk, uppbyggd kring motsatser. Utan civilisationen finns ju ingen natur, utan arbetet ingen fritid. Och framför allt: om civilisationen och arbetet inte förkroppsligar det onda kan fritiden och naturen inte representera det goda. Därför måste ödemarken genomkorsas av en telefonledning.

Samtidigt kan man emellertid i Tranströmers diktning finna en önskan att eliminera det samhälleliga, en önskan som sammanhänger med den kanske allra mest överordnade motsatsen i hans diktning: den mellan konsten och samhället. Med utgångspunkt i denna dikotomi formulerar Tranströmer nämligen en politisk poetik som går ut på att ersätta de värden som råder i samhället med de värden som förkroppsligas i konsten. Och detta gör, i sin tur, att närvaron av samhället i den egna poesin blir till grus i det poetisk-politiska maskineriet.

Ett bra exempel på denna problematik hittar man i dikten "Schubertiana" från 1978:

Annie sa "den här musiken är så heroisk", och det är sant.

Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare

De känner inte igen sig här.

Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.

De värden som musiken (konsten) representerar står här i absolut motsatsställning till dem som råder i (det kapitalistiska) samhället. Samtidigt leder emellertid dikotomins logik - omöjligheten att eliminera motsatsen - till att Tranströmers egen dikt inte upprätthåller den distans till samhället som tillskrivs Schuberts musik. Värdet i Schuberts musik, dess konstnärlighet, ligger i att den är totalt inkompatibel med handlingens och handelns värld. Tranströmers hyllande av denna alienerade konstnärlighet inbegriper emellertid ett frambesvärjande av, och etablerandet av en relation till, dess motsats.8012_02.jpg

Eftersom relationen till samhället är nödvändig men oönskad försöker Tranströmer minimera den. Men detta leder i sin tur till nya problem. För protest och kamp som präglas av beröringsskräck blir lätt någonting ytligt, som i exemplet ovan där den verkliga världens ekonomiska och politiska förhållanden reduceras till "handlingens män" och dem som "köper och säljer människor" (och som inte förstår sig på Schubert).

En bra poet kan få oss att se världen på ett nytt sätt genom att konfrontera oss med ett nytt språkbruk. Detta lyckas Tranströmer ofta med. Men som samhällsskildrare och -kritiker är han inte särskilt övertygande. För i hans diktvärld blir samhället ofta diktens motsats och placeras därmed utanför det poetiska språkets räckvidd. Ur politisk synvinkel finns det alltså anledning att vara skeptisk till Tranströmers monumentalitet.