De löser kanske inte krisen. Men många keynesianska krisåtgärder skulle vara bra för folket, skriver Åke Kilander efter läsning av en ny Keynesbiografi.

Den brittiske professorn Robert Skidelsky ger i Keynes - mästarens återkomst ett viktigt bidrag till att återuppliva Keynes tankegångar och deras relevans i dagens ekonomiska kris. Han har tidigare skrivit en prisbelönt biografi i tre tjocka volymer om Keynes och är onekligen väl lämpad för uppgiften. Han är adlig, konservativ och medlem av överhuset. Den ideologiska samstämmigheten med "mästaren" är påfallande.

Keynes (1883-1946) växte upp i en välbeställd akademisk övre medelklassfamilj i Cambridge när universitetsstaden stod på sin höjdpunkt. Han umgicks med samtidens berömda filosofer som C.E. Moore, Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein liksom med konstnärer och författare runt den så kallade Bloomsbury-gruppen (Virginia Wolf, E.M. Forster, T.S. Eliot med flera). Han gifte sig sedermera med en rysk ballerina, blev internationellt skolad och allsidigt bildad samt var ateist med tilltro till förnuft och moraliskt patos. Han adlades år 1942 och blev Lord Keynes.

Keynes deltog i den brittiska delegationen vid fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget men lämnade den år 1918 i protest mot de ekonomiska villkor som ställdes på Tyskland. De var omöjliga att uppfylla och kunde orsaka revanschism och inflation, menade han, vilket senare visade sig vara befogat. Året därpå utgav han den skarpa essän "Fredens ekonomiska konsekvenser" - ibland betraktad som hans bästa verk.

Den neoklassiska ekonomiska teorin var förhärskande. Utbudet ansågs skapa sin egen efterfrågan. Problemet var att få produktionen att växa. Till det krävdes sparande i samhället som närmast automatiskt omsattes i investeringar och därmed i ökad produktion. När kriser inträffade i ekonomin, ansågs systemets egna mekanismer kunna motverka svängningarna och få ekonomin på fötter igen. Denna bild ifrågasattes av Keynes, i synnerhet när depressionen närmade sig i slutet av 1920-talet.

Keynes hade inte mycket till övers för neoklassikernas "ekonomiska människa" och dess perfekta kunskap om marknaden. Sådana antaganden var alltför förenklade och försöken att beräkna framtida utfall av olika åtgärder med matematiska metoder och sannolikhetskalkyl var helt verklighetsfrämmande. Keynes studerade i stället den verkliga ekonomin, bland annat genom att spela på börsen. Han vann till slut mycket pengar, men först sedan han vid tre tillfällen förlorat nästan allt han ägde. Givetvis studerade han även andra aspekter av ekonomin, särskilt utvecklingen som ledde fram till den stora kraschen 1929 och depressionen.

Keynes var en pragmatiker som ansåg att vetenskapen främst borde syssla med den verkliga ekonomin. Den kännetecknades av stor osäkerhet. Det var ofta omöjligt att förutsäga utfallet av en ekonomisk-politisk åtgärd. Därför var det nödvändigt att prova sig fram utifrån den samlade historiska erfarenheten och handla förnuftigt i varje situation. Syftet med den ekonomiska vetenskapen och verksamheten borde vara att skapa ett "gott liv" åt människorna.

8011_01.jpgMigrantarbetare i USA, april 1940. Bild: Dorothea Lange.

I sitt mest betydande verk, Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, sammanfattade han år 1936, mitt under depressionen, sin syn på ekonomin. Sparande och investeringar behövde inte hänga ihop i tiden, menade han. Företag kunde hamna i en "likviditetsfälla" där det var mer lönsamt att lägga pengarna på hög än att investera. Då stagnerade ekonomin och rörde sig i en spiral nedåt. Den stora uppgiften för att motverka en sådan kris var att skapa en större efterfrågan i samhället och på det sättet få fart på investeringarna igen. Därför måste staten ta initiativ för att höja efterfrågan - genom stora projekt till exempel i infrastrukturen, genom arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga insatser. Företag och banker måste dessutom förmås att bete sig anständigt och inte bara se till kortsiktiga vinstintressen. Det var statens uppgift att genom lagstiftning få dem att rätta in sig i ledet.

Keynes var inte ensam om att tänka i dessa banor. New Deal i Förenta staterna inleddes 1933, tre år innan Keynes stora verk kom ut. De svenska socialdemokraterna var på god väg efter valsegern 1932. Och Michal Kalecki hade parallellt med Keynes utarbetat hans huvudteser i flera artiklar - men på polska. Språk- och kommunikationssvårigheter gjorde att vetenskapliga rön spreds långsamt på den tiden. I Tyskland hade politiken varit framgångsrik såtillvida att stora statliga projekt (motorvägar och senare militär upprustning) faktiskt hade avhjälpt landets ekonomiska kris. Men avigsidorna i det tyska samhällsbygget gjorde att exemplet inte spreds med någon entusiasm. Och vi vet ju hur det gick.

"Keynesianismen" vann emellertid insteg och tillämpades av olika regeringar för att lindra den ekonomiska krisen i västvärlden. Men det var andra världskriget som avhjälpte den. Keynes såg problemen och hans rekommendationer pekade åt rätt håll, men han kunde aldrig tillfredsställande förklara varför kriserna uppkom. Han var ofta mycket kritisk till kapitalismen, men såg inget alternativ utan hoppades att en klok ekonomisk politik skulle kunna reducera kriser och konjunkturcykler i framtiden. Han var aldrig socialist.

Efter andra världskriget deltog Keynes mycket aktivt i rekonstruktionen av världsekonomin när Bretton Woods-systemet och dess institutioner (valutafonden, världsbanken och världshandelsorganisationen) skapades. Han överansträngde sig och avled 1946.

Under de tre följande decennierna fungerade Keynes recept utmärkt. Efterfrågan var enorm efter krigets förödelse och ekonomierna återuppbyggdes. Men i början av 1970-talet tog kapitalismens och den reala ekonomins stagnationstendenser över. Den keynesianska politiken förmådde inte upprätthålla både full sysselsättning och inflationsmål och inte heller förnya sig. Den stora mängd likvida medel (Keynes "likviditetsfälla") som byggdes upp i oljekrisens spår, blev en återvändsgränd för keynesianerna. Utvägen blev i stället finanskapitalets enorma expansion och en "nyliberalism" med Milton Friedman som guru. Utbudsteori och marknadens saliggörande verkan blev förhärskande ideologi och statens roll reducerades till minsta möjliga. Den nya läran påminde kusligt om neoklassikerna på 1930-talet men passade utmärkt för det växande finanskapitalets intressen. Finanskrisen år 2008 markerade sedan nyliberalismens intellektuella sammanbrott och professionella ekonomer sökte åter efter alternativa teorier. Många återvände, som till exempel Paul Krugman och Joseph Stiglitz, till Keynes.

Robert Skidelskys bok är en välkommen aktualisering av de delar av Keynes verk som är relevanta i vår tid. Många av Keynes idéer är gångbara idag. Efterfrågan måste växa och företagens och bankernas asociala beteende behöver stävjas. Skillnader i inkomster och förmögenheter måste utjämnas och den reala ekonomin stimuleras. Och vem ska ordna detta om inte staten? Å andra sidan har världen förändrats sedan 1930-talet. Monopoliseringen har blivit typisk (Keynes utgick från perfekt konkurrens), internationella relationer och den "tredje världen" har vuxit i ekonomisk betydelse och finanskapitalet har fått en dominerande roll. Dessa faktorer var underordnade i Keynes teori och begränsar dess tillämplighet idag.

Måhända överskattar Skidelsky sin lärofader något. Det blir till exempel missvisande att jämföra utfallet av en keynesiansk politik under några efterkrigsdecennier med utbudsekonomins resultat under de tre senaste decennierna som kriterium för de båda ideologiernas effektivitet. De yttre omständigheterna var helt olika.

Men det är nyttigt att läsa boken, inte bara som en lärorik historielektion utan för att bli medveten om Keynes begränsningar och för att inse att hans kritik av utbudsekonomin och neoklassikerna, tyvärr, är lika giltig idag. Och många av de förslag som dagens keynesianska ekonomer förespråkar, är bra för folken och förtjänar vårt stöd. De löser knappast kapitalismens kris men utgör ändå ett ljus i mörkret.

Keynes - mästarens återkomst

Robert Skidelsky

Översättning: Björn Kumm

Karneval förlag 2011

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...