Berlin och Paris försöker diktera villkoren för hela Europa. Men besvikelser och utarmning i öst, i Grekland och andra stater måste få utlopp. Det är inte sagt att det kommer att se snyggt ut, förklarar Anders Björnsson.

Det har sagts flera gånger, men förmodligen inte tillräckligt många, EU är ett projekt som hotar freden - både den internationella freden, eftersom Unionen håller på att bygga upp militära insatsstyrkor, och den inre, sociala freden, som protesterna mot Bryssels konstitutionella utpressning mot enskilda medlemsstater har visat. I svenska ledarkommentarer till Unionens fortsatt skakiga existens blottas samtidigt en smömosliberal förljugenhet och ett tramsigt dubbelspel av hiskliga mått. Kreml, detta första rangens hatobjekt för alla tvättäkta liberaler, får inte tillsätta provinsguvernörer (såsom Rosenbad, följande en urgammal svensk tradition, tillsätter landshövdingar - nu ska emellertid ryska guvernörer igen väljas underifrån), men däremot får Berlin och Paris avsätta parlamentariskt tillsatta regeringar som har tillkommit på normaldemokratisk väg.

Klart att sådant skapar frustration och ilska, åtminstone i politiska kulturer som är mera aktivt diskuterande än den svenska, vilken har vant sig vid att fri opinionsbildning betyder att opinionen måste lära sig att respektera gränser, att stå under politiskt förmynderskap. Protesterna i Aten (och i London) under föregående år kunde inte gärna karakteriseras som huliganism, eller ens populism: de var ett desperat svar på en logik som de europeiska eliterna i en kombination av samförstånd och oförstånd påtvingat befolkningar som hade blivit inbillade att de stod utan val. Anslutning till Unionen och dess regelmassa har mer eller mindre karaktären av en tvångshandling - också folkomröstningar om medlemskap sker under officiella proklamationer om den enda vägen. Den som säger nej hamnar i utanförskap. Den som ställer sig utanför straffar sig själv. Och så visar det sig att även den som har sagt ja blir bestraffad, förödmjukad, torterad.

8010_01.jpgGrekland.

Bestraffningen som sådan måste förstås som unionell logik. Opposition är inte önskvärd och bråkstakar tillåts ej. EU har vuxit fram som en disciplinär inrättning; centrum fordrar som på kejsar Karl V:s tid ordning i ledet, inga protestanter ska få rucka på enhetsverket, nationella rättstraditioner hotar den politiska samklangen. Mångfald står i vägen, och det som utgjorde en speciell europeisk garanti för minoriteters skydd (och som man då och då förgrep sig svårt på under regimer som ville sätta kontinenten under en hatt) ska i dag i görligaste mån likriktas och rätas ut under trycket av en förfärande förväntan om finansiell härdsmälta. Enhetsverket fordrar oupphörliga offer. De som har minst måste offra mest. Det vill säga: likriktningen ger upphov till en asymmetri som inte gärna kan tacklas på annat sätt än att balansen någorlunda återställs. Och detta har de härskande i Berlin och Paris ingen som helst lust med. Således: Europa går havande med revolution. Besvikelserna i öst (och Grekland ligger faktiskt längre bort än månget "östland") måste på något sätt få utlopp. Det är inte sagt att det kommer att se snyggt ut. Civilisation talar man om först när en ny ordning har etablerats.

Ungern är ett land som ingen har brytt sig om - åtminstone anser många ungrare detta, och de anser sig därför ofta ha rätt att gå sin egen väg. Den var kantad av förluster och nederlag, av stora missuppfattningar om och överskattningar av den egna nationen. Andra länder tillåts att återfå sina gamla gränser, också blodspillan accepteras blott slutmålet (europeisk integration) är i sikte. Endast ungraren måste leva stympad och styckad. Detta har fött ett ressentiment, en känsla av aldrig övergående diskriminering som måste kompenseras (eller överkompenseras) genom stora åthävor, med den uppenbara risken att alla andra måste se ned på och värja sig mot en. Dagens ungerska högerpopulism torde kunna ses mot en sådan bakgrund. Den är en motmanöver. Den vill få ungraren att växa genom att han tillåts att trampa på andra (romer, judar, alla möjliga etniska och politiska minoriteter). Ungraren vill göra i eget land vad man gör mot andra länder. Han blir inte glad utan närmast förnärmad när någon talar om fascism då. Han tycker att det är dubbelspel; hans förfäder har varit med om det förut. De kuvades under knutpiskan.

8010_02.jpgSjukvårdanställda i Lettland protesterar mot sociala nedskärningar.

Kravet att den ungerska staten och dess regering ska sättas under unionell press är förmodligen kontraproduktivt. Det göder en extremhöger med rötter i den magyariska lantadelns ursinniga hat mot en övernationell magnatklass som tidigare såg Wien, i dag Bryssel, som sitt naturliga hemvist. Förmynderskap hetsar nästan alltid fram dåliga egenskaper; samhällets olycksbarn blir mycket sällan några goda föredömen i gott uppförande. De exempel på olydnad som ofta förebringas (sänkt pensionsålder för domare från sjuttio till sextiotvå, i Sverige är den sextiofem; centralbank under parlamentarisk kontroll, sekellång svensk praxis fram till slutet av 1900-talet; statens kristna fundament nedlagd i författning, enligt svensk grundlag måste statschefen vara av den rena evangeliska läran såsom den framgår av den augsburgska bekännelsen) övertygar inte om att den ungerska nationen måste ställas i europeisk skamvrå, lika litet som Estland bör uppbära europeiskt klander för att det hyllar sina hjältar som stred på Hitlers sida mot Sovjetunionen, Lettland för att det missgynnar sin ryskspråkiga befolkning, Litauen för att det inte tillåter samkönade äktenskap. Den rimliga ståndpunkten är att det är ester, letter, litauer själva som måste skapa sig ett anseende i omvärldens ögon och samtidigt självrespekt i egna.

EU som uppfostringsprojekt torde vara dömt att misslyckas. Det kommer att skapa outhärdliga interna konflikter och påfrestningar i det mellanmänskliga umgänget av sällan skådat slag. Liksom Karl V:s rike kommer det förr eller senare att tvingas retirera från sina mest högtflygande planer och sina narraktiga storhetsdrömmar. Man önskar att det inte drar ut alltför mycket på tiden. De goda männen kan användas till annat. Nej, en diskussionsklubb går knappast att invända mot.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...