Varför orättvisor men inget uppror? I en föreläsning på Jawaharlal Nehru Universitet i Delhi i vintras överblickade Jan Myrdal de imperialistiska krigen de senaste 150 åren och arbetarklassens motstånd mot dem. Eller brist på motstånd - alltför ofta har arbetarklassen slutit upp bakom sina imperialistiska herrar. Vad ser vi i dag när EU går i djup kris och de moderna kolonialkrigen rasar i Irak eller Libyen?

Först måste jag tala om för vem jag talar. Jag är kommunist, men sedan nästan sextio år är jag en partilös kommunist. Om skälet till detta har jag skrivit i flera av mina böcker. Jag är alltså ingen talesman för någon särskild organisation, som kunde hållas ansvarig för det jag säger.

Jag har just gett ut en bok, som huvudsakligen handlar om mitt besök i gerillazonen i Dandakaranya, dit jag inbjöds av CPI (Maoisterna), Röd stjärna över Indien. När jordens fördömda reser sig. I boken beskriver jag hur en grupp, då vi efter en lång marsch genom djungeln anlänt till Dandakaranya på natten och fått vårt te, kom gående från djungeln. Efter en stund förstod jag att det var generalsekreteraren för CPI (Maoisterna), "Ganapathy" och hans kamrater.

I diskussionen med de senare försökte jag säga något om våra erfarenheter - positiva och negativa - om det politiska arbetet mot krig och imperialism i ett litet imperialistiskt land som Sverige.

När vi vid slutet av vårt besök efter sexton dagar tog ett formellt avsked från våra värdar tillfrågades jag också om arbetarklassen och om den aktuella situationen i Europa.

Vid det mötet diskuterade vi i ordnade former den rådande situationen i vår del av världen. Det vill säga en allt djupare ekonomisk och politisk kris, stigande arbetslöshet och hård, men mest spontan, kamp från folkets sida. Det finns olika organisationer av ny typ, som via Internet protesterar mot regeringars och det transnationella kapitalets destruktiva ekonomiska politik. Vi kommer att se hur pass starka de kommer att visa sig mot regimernas aktuella och kommande attacker. Deras lösa organisation är både ett försvar mot regeringarnas förtryck och samtidigt en hämsko vad gäller medvetet handlande.

Sedan mer än cirka ett halvsekel, sedan början av en åtminstone formell avkolonisering, har i våra länder många solidaritetsorganisationer byggts upp. De är av skilda slag. Vissa av dem har visat sig vara av reell och politisk betydelse. Det finns också på partinivå skilda grupper. De är ofta tappra, men har alltför ofta sekteristiska tendenser. Hittills har de inte nått någon majoritet inom arbetarklassen och dess allierade.

Beträffande den så kallade vänsterns traditionella och officiella partier, det socialdemokratiska SAP och det före detta kommunistpartiet, har dessa till och med varit ur stånd att ens formulera en traditionellt reformistisk politik mot den kris som hårt drabbar arbetarklassen. Vilket inte är så förvånande, eftersom de i realiteten, som till exempel det före detta kommunistpartiet i Sverige, är statsunderstödda och inte finansieras av sina medlemmar. Härigenom har de blivit strukturellt oförmögna att ta ledningen i, delta i eller ens ge något annat än ett ringa verbalt stöd för kampen mot de nya imperialistiska krigen. De har också nästan helt avrustat sig själva ideologiskt. De har inte bara av ekonomiska skäl lagt ner sina tidningar, tidskrifter och boklådor - de har också avskaffat sina teoretiska studier, från de traditionellt reformistiska till de mer eller mindre revolutionära. Blott lokalt har vissa medlemmar individuellt kunnat upprätthålla studiecirklar. De statsfinansierade kadrerna och de återstående medlemmarna är således ideologiskt vagt feministiska och - för att bruka en tysk beteckning - revoluzzerlika.

I vissa fall har deras partiorganisationer infiltrerats och delvis tagits över av imperialistiska grupper. På femtiotalet var detta ett typiskt arbetssätt för CIA inom "Socialistiska Internationalen". Ett aktuellt exempel av samma slag kan man se i Tyskland, där den effektiva sionist- och Israelinspirerade fraktionen inom ungdomsrörelsen, "Bundesarbeitskreises Shalom der Linksjugend" förra sommaren tog kontroll över partigruppen i parlamentet. Den lyckades få arbetet till stöd åt Palestinas folk brännmärkt som "partifientligt beteende", och i vinter har man utvidgat denna beteckning till att även innefatta stöd åt folken i Syrien och Iran som hotas av imperialisternas krig.

Det är också typiskt att de en gång oberoende, hederliga och huvudsakligen liberala fredsorganisationerna, som haft ett visst stöd bland massorna, antingen har gjorts kraftlösa eller gått över till att stödja vad som kallas "humanitära interventioner".

Om ni läser min bok finner ni att jag där genom hela texten diskuterar denna fråga. Det är inte så konstigt. När allt kommer omkring har jag under de senaste sjuttio åren sett och på olika sätt deltagit i rörelserna och således upplevt deras - ibland framgångsrika - strider, och deras nederlag.

I djungeln i Dandakaranya låg jag på natten och reciterade tyst för mig själv den bästa text jag känner som beskriver vår situation. Det är dikten "An die Nachgeborenen" från trettiotalet som Bertold Brecht skrev i sin exil i Danmark. Titeln översätts ofta till engelska som "To posterity". Men översättningar saknar de för våra generationer i imperialistländerna, enligt mig, mest värdefulla raderna:

Gingen wir doch, öfter als die Schuhe
die Länder wechselnd
Durch die Kriege der Klassen,
verzweifelt
Wenn da nur Unrecht war und keine
Empörung.

En fri översättning skulle vara:

Men vi bytte länder oftare än skor,
vandrade i förtvivlan genom klassernas
krig
eftersom där blott var orättvisa men inget
uppror

Orsaken till denna tragiska historiska situation tänkte jag på under dessa nätter, då jag låg vaken i sovsäcken bredvid de unga adivasikamraterna från People's Liberation Guerilla Army.

8009_01.jpgHorace Nichols: Mönstring inför första världskriget. Socialdemokratiska arbetare lät sig ledas in i massdöden på slagfälten.

Varför "blott orättvisa men inget uppror"? Detta är och har under mer än hundra år varit den centrala frågan för de politiska rörelserna inom den så kallade vänstern. Vi har i Europa diskuterat frågan konkret i samband med nederlaget för revolutionen 1848, kriget mellan Frankrike och Preussen 1870, det grymma förtrycket efter Kommunens nederlag 1871 och första världskrigets utbrott 1914.

De imperialistiska ländernas arbetarklass har visat sig vara oförmögen att förhindra dessa nederlag och krig. 1914-18 marscherade den då huvudsakligen socialdemokratiska europeiska arbetarklassen utan motstånd som kalvar till slakthuset - till sin död i Flandern.

Hela perioden från då till nu har våra länder kännetecknats av demonstrationer, ekonomisk och politisk kamp. Vi har skördat stora delsegrar, som t.ex. segern över den naziinspirerade reaktionen i Sverige på 30-talet, framgången för Folkfronten i Frankrike 1936, fredsrörelsen under 50-talet, som förhindrade det atomkrig som USA då planerade, och den internationella solidaritetsrörelse som blev ett verkligt hinder för USA-imperialisterna i deras krig mot folken i Sydostasien för femtio år sedan. Man bör inte glömma eller förringa vad folket uppnådde i dessa strider.

Men som vi alla vet har vi lidit avgörande nederlag. Hitlerismens maktövertagande i Tyskland, segern för Franco i Spanien, Sovjetunionens färgskifte och dess påföljande upplösning och oförmågan hos dagens arbetarklass att organisera sig för att förhindra de nya imperialistiska krigen.

Det är ett historiskt faktum att arbetarklassen och dess allierade i de imperialistiska länderna hittills visat sig oförmögna att resa sig mot orättvisan. Man har, tragiskt nog, antingen aktivt eller genom tyst samtycke gett sitt stöd åt den härskande klassens destruktiva politik.

Varför är det så? Ett svar diskuterades av Vladimir Iljitj Lenin och Manabendra Nath Roy vid kommissionen för nationella och koloniala frågor vid Kommunistiska Internationalens andra kongress i juli 1920.

M. N. Roy ansåg att: "Genom att exploatera massorna i koloniala länder kan den europeiska imperialismen ge några skulor åt proletariatet i metropolerna."

Lenin insåg självfallet att detta problem fanns. Det var inte bara det att han själv hade arbetat intensivt för att förhindra katastrofen då den internationella socialistiska rörelsen hade fallit samman inför världskriget bara några år tidigare. Men som han sade:

"Kamrat Quelch från Brittiska Socialistpartiet talade om detta i vår kommission. Han sade att den vanlige brittiske arbetaren skulle betrakta det som förräderi att hjälpa de förslavade nationerna i deras uppror mot det brittiska väldet."

Men Lenin ville inte acceptera att detta var "vanliga arbetares" inställning, utan blott "arbetararistokratins". Den verkliga lösningen låg i den nya internationalens politiska ansvar för att förändra denna inställning:

"Jag vill också understryka vikten av de kommunistiska partiernas arbete, inte bara i sina egna länder utan också i kolonierna och i synnerhet bland de trupper som brukas av utsugarnationerna för att hålla nere folket i koloniala länder."

I efterhand vet vi att den internationella kommunistiska rörelse som Lenin försökte utveckla ofta var heroisk i kampen för att skapa en bättre framtid för mänskligheten, men att den inte lyckades leva upp till den kampsolidaritet med folken i "de koloniala och beroende länderna" som han bedömt nödvändig.

Ho Chi Minh kan 1924 historiskt anses ha haft rätt då han på Kommunistinternationalens femte världskongress kritiserade bristen på verklig solidaritet från kommunistpartierna i de imperialistiska länderna och kolonialmakterna.

För att förstå skälen till detta och vad det betyder för vår gemensamma framtid är det nödvändigt att först ta några steg tillbaka för att få överblick och därpå studera dem mera i detalj.

Marx var noga med att påpeka att han inte var den förste som upptäckt att all historia är historien om klasskamp. Engels drog sedan, då de första verkliga undersökningarna om förhistorisk tid publicerats, slutsatsen att satsen var sann beträffande all skriven historia, dvs. den är sann från klassamhällets begynnelse.

Under denna period av klassamhällen finner man, oavsett om man betraktar Mogulriket, den gyllene tiden i USA efter inbördeskriget eller dagens Indien, klasser som strider. Till och med om man vill analysera en grym, fascistdiktatur som Nazityskland, där inte bara kommunism och socialism, utan även liberala tendenser är förbjudna och förtrycks, kommer man att finna att det är klasskampen som bestämmer dess politik. På alla nivåer. Till och med fängelsevakterna i koncentrationslägren har klassintressen, motsatta de härskandes.

8009_02.jpgBrittisk militär utpost i Shanghai 1927. Kommunister från Asien kritiserade bristen på solidaritet från kamrater i Europa.

Det som Marx sedan märkte var att kapitalismens uppträdande och bourgeoisiens seger skapade en växande klass av "fria" proletärer som inte kunde röra sig någon annanstans än uppåt. Dess kamp blev på längre sikt en kamp mot själva begreppet av det samhälle som bourgeoisien hade skapat.

Denna radikala utmaning formulerades för Europas del mellan 11- och 1600-talet genom en serie av våldsamma och grymma krig som fattigbönderna förde mot de feodala myndigheterna. Den ideologi dessa formade utifrån sina nationella och religiösa rötter liknar den hos bonderevolutionärerna under Taipingupproret i Kina på 1800-talet. Det är ingenting konstigt med det. Liknande strider formar liknande ideologier.

I samband med den ideologiska utvecklingen under naxaliternas kamp i Indien nämnde jag dess allmänt marxistiska och maoistiska rötter och den ständiga finslipningen genom revolutionär praktik.

För Friedrich Engels var de europeiska bondekrigen för femhundra år sedan förrevolutionära och dömda att misslyckas.

Jag är inte säker på det. Naturligtvis var deras mål begränsade jämfört med arbetarklassens i dag, men i Sverige och i Schweiz var de ganska segerrika och formade samhällena på ett sätt som skilde sig mycket från det kontinentala Europa i allmänhet.

Som Hegel påpekade är det inte möjligt att hoppa ut ur sin egen tid. Det vore som att försöka springa ifrån sin skugga. Men det är möjligt att betrakta nutiden ur ett perspektiv, att värdera den tidsålder man lever i.

Marx skrev aldrig något recept för framtiden. Och vad mera är, han skrev inte - vilket Engels påpekade - några definitioner. Han skrev utvecklingar. Om vi går tillbaka till ett visst historiskt skede, till exempel Europa 1848 eller Indien 1944, kan vi beskriva vad som hände, och med någon möda varför. I efterhand kan vi peka på orsakerna. Men den speciella väg som händelserna tog var vid tiden inte given, oundviklig eller, för att formulera det i religiösa termer, förutbestämd. I dessa skeden stod en mängd skilda vägar öppna inom de dåvarande möjligheternas ram. Eller för att uttrycka det annorlunda: det finns ingen stor bok i Himlen där allt finns nedskrivet på förhand. Människan skapar sig ständigt själv och sin historia. (Och Marx, Engels, Lening, Mao var inte "inspirerade", de arbetade och skrev utifrån de möjligheter som fanns vid tiden.)

Historien, det som har hänt, omvärderas ständigt. Kanske är det en apokryfisk historia att Zhou Enlai, då han tillfrågades om franska revolutionen, svarade att det var alltför tidigt att säga något om den. Jag skulle ha frågat honom, men gjorde det inte. Han hade förstås ändå rätt.

På samma sätt finns det inget slut på historien (utom att det kan finnas ett slut på mänskligheten och förvisso på mitt eget liv). Vi kan hävda att socialismen kunde innebära slutet på förhistorien och begynnelsen för en medveten historia. Men detta skulle inte innebära Den Stora Harmonin. Ett sådant kontinuerligt tillstånd av harmoni kan inte finnas. Klasskonflikter skulle försvinna med klasserna, men konflikterna skulle, som Mao påpekade, fortsätta. Till och med efter tiotusen år.

Detta innebär att jag avviker från ämnet. Det är ett sätt att komma svaren närmare. För vad är arbetarklassens och dess allierades erfarenhet från denna historiska period? Och vilka strider talar vi om?

Den på pappret mäktiga Andra Internationalen (som adekvat hade beskrivit det kommande kriget på sin urtima kongress i Basel 1912) föll samman som ett korthus när det imperialistiska kriget kom 1914. Trots årtiondens revolutionära retorik hade nästan all ledande kader och massorna sugits upp av den härskande klassen och massorna sövts till apati i bourgeoisiens famn. Den belöning de fick var massdöd.

Och i praktiken tycktes M. N. Roy och "kamrat Quelch från Brittiska Socialistpartiet" även efter denna katastrof ha fått rätt, genom det som hände i Hitlertyskland och senare i det stora franska kommunistpartiet under avkoloniseringen av Nordafrika efter andra världskriget.

Titta på Saar! Den 13 januari 1935 röstade folket i Saar - som befann sig under NF:s mandat sedan 1920. Valet stod under internationell kontroll. Man hade att välja mellan omedelbar återanslutning till Tyskland eller att fortsätta som ett oberoende NF-mandat.

Alltsedan Hitlers Machtübernahme som rikskansler den 30 januari 1933 hade fackföreningsmän, socialister, kommunister, intellektuella och judar flytt över gränsen till Saar undan den stegrande terrorn i det nya Tyskland, Tredje riket.

Arbetarklassens partier i Saar var inte svaga. De röstande var informerade. Vågen av naziterror i Tyskland var väl känd. Koncentrationslägren, morden under "de långa knivarnas natt" i juni 1934, de antisemitiska pogromerna - allt var välkänt. Ändå röstade den 13 januari 1935 90,3 procent av folket för Hitler i fria och internationellt övervakade val.

Skälet var inte någon sorts märklig teutonisk nationalism. Det var enkelt ekonomiskt. Genom att trycka pengar och gå in för en snabb upprustning för ett kommande krig hade Hitler minskat arbetslösheten i Tyskland från 26,3 procent 1933 till 14,9 procent 1934. (I takt med att krigsförberedelserna framskred fortsatte antalet arbetslösa att minska: 11,6 % 1935, 8,3 % 1936, 4,6% 1937 och 2,1% 1938.) Arbetarklassen och dess allierade stödde Hitler - även om några före detta kommunister och socialister var lite tvivlande - eftersom Tyskland hade börjat få full sysselsättning, och välfärdsinrättningar och arbetarskydd hade nalkats det som rådde i de socialdemokratiska skandinaviska länderna. Observera att för dem bland kommunister och socialister (eller liberaler och kristna) och för judar, oavsett deras tro eller ställning, som stod emot nazisterna var terrorn grym. Men om man höll tyst och fortsatte som vanligt var livet i det Tredje riket bättre än förut. Såväl barn som föräldrar hade fått möjlighet till utmärkta och väl organiserade semestrar.

Naturligtvis skrev vi av politiska skäl inte detta på den tiden. (Vi höll under kriget fast vid fiktionen att Österrike, som hade varit det mest elakartade fästet för nazismen, hade varit ett "ockuperat land".)

Men resultatet av valet i Saar, det kommer jag ihåg, var en chock för folk som mina föräldrar och andra socialdemokrater. Och valet i Saar medförde såväl en ändring i Kominterns och i den sovjetiska utrikespolitiken. I Komintern måste man slåss för att ändra den tidigare sekteristiska politiken, som hade medfört nederlaget i Tyskland. Propagandan i tidskrifter som Gegenangriff i Prag, som fram till dess hade skrivit som om revolutionen i Tyskland var nära och att till och med SA skulle vända sig mot Hitler - den ändrade kurs. Stalin tog kontakt med Pierre Laval och den 2 maj 1935 slöt Frankrike och Sovjetunionen en ömsesidig biståndspakt. Som den franska pressen rapporterade, talade Stalin ut om det franska kommunistpartiets renodlat antimilitaristiska strategi: "Monsieur Stalin förstår och godkänner till fullo den franska politiken för fosterlandsförsvar."

Vi vet alla att försöket att bilda en bred, antifascistisk front mot "aggressorstaterna, Tyskland, Italien och Japan" misslyckades. Detta berodde inte på bristande vilja hos regeringarna i Storbritannien och Frankrike. Tvärtom ville de försonas med dessa sina rivaler för att driva ut Hitler och dem i ett krig mot Sovjetunionen. Men bakom detta misslyckande låg det verkliga misslyckandet att mobilisera arbetarklassen i dessa imperialiststater i en enhetsfront.

Man kan se skälet för denna politiska kortsynthet i det svaga stödet i den brittiska arbetarklassen för Indiens självständighet - den allmänna opinionen där var den som rådde i Frankrike för Algeriets självständighet en generation senare.

8009_03.jpgHitlers löfte till de tyska arbetarna: arbete och bröd. De röstade på honom.

En alltför stor del av arbetarklassen i de "demokratiska" imperialistländerna har övertygats att kolonialismen gav den materiella fördelar. Men det skulle bli värre. Under andra världskriget såg de tyska myndigheterna till att även vanliga soldater kunde vinna direkt genom individuell plundring. Genom reguljär postgång kunde soldater i de ockuperade länderna sända hem vad de kunnat lägga beslag på hos de underkuvade folken. Samtidigt exploaterade den tyska staten de ockuperade länderna och gav en liten andel av detta direkt till det tyska folket. Samtidigt som de ockuperade länderna runt Tyskland sjönk ner i fattigdom och svält levde det tyska folket bättre än något annat folk på kontinenten. Plundringen blev institutionaliserad för att hålla levnadsstandarden hos tyskarna på "härskarklassnivå". (Då det regnar på hönan droppar det på kycklingarna.)

Jag är ganska övertygad om att Hitler skulle ha fått en klar majoritet i rättvisa och fria tyska val till och med tidigt på våren 1945. Propagandan var effektiv. Tron på de "avgörande supervapnen" var allmän. Nästan alla som hade inkallats i armén hade i öst beordrats att delta i "upprensningarna" och de hade alla blodiga händer av de nazistiska krigsförbrytelserna. Därför fruktade de att de skulle drabbas av repressalier om Hitler förlorade. De allierades bombkrig hade skördat massor av civila liv (utan att avsevärt skada de tyska krigsansträngningarna). Nazistpartiets omsorg om bombkrigets offer fungerade ytterst väl (vilket man kan läsa om i Victor Klemperers dagböcker).

Naziregimen var en regim för folkmord. De fasanfulla brott den begick är verkliga. Men den utövade en effektiv ideologisk indoktrinering och samtidigt som den kunde förmå vanliga tyskar till att i armén bli medbrottslingar i de värsta övergrepp, kunde den hålla det egna folkets levnadsstandard relativt hög genom att exploatera de ockuperade länderna. Under hela detta skede utarbetade den byråkratiska och intellektuella eliten - som ofta föraktade nazisternas vulgaritet och som fanns högt över vanligt folk - de riktlinjer som senare, när naziregimen hade fallit samman men den tyska staten än en gång dominerade i Centraleuropa, skulle utgöra ramen för det som nu kallas den Europeiska Unionen. Den tyska överklasseliten förlorade inte kriget.

Det var denna situation som gjorde det politiska arbetet för kommunister och andra antinazister så svårt i den sovjetiska ockupationszon som blev till Tyska Demokratiska Republiken. Jag diskuterade vid början av femtiotalet med några öppenhjärtiga kamrater som jag hade mött redan under kriget. Västtyskland var annorlunda, för där befann sig de gamla nazisterna vid rodret redan under Adenaueråren. På den tiden kunde kommunister och folk som jag hamna i fängelse för att tänka och skriva "fel". Då jag vid denna tid åkte tåg genom Västtyskland var jag noga med att dölja tidningar och annat tyskt material i kupén.

Den ekonomiska krisen fördjupas. Den korporativa kompromiss med vars hjälp reformisterna under efterkrigstiden hade tillförsäkrat massorna en viss trygghet har fallit samman. Det sker massprotester mot detta till och med i USA. Naturligtvis försiggår våldsamma protester i länder som Grekland och Spanien, som inte bara är hårt drabbade av krisen, utan också av EU: s nya offensiv. Där går siffrorna för arbetslösheten upp mot dem som rådde i den tyska Weimarrepubliken 1932. Folk är desperata. De kämpar. Men de saknar organisation. Den enda politiska kraft som förefaller villig och i stånd att ta över är nu, liksom på det tidiga trettiotalet, en välorganiserad extremhöger. Le Pens dotter tar i dag i Front National upp frågor som ligger nära massorna, medan den franska "vänstern" är oförmögen att tala i klasstermer och inte vågar öppna munnen för att tala om nödvändigheten av att krossa sin korrupta stat och dess ekonomi i förfall.

Den situation jag beskriver är inte ny. Folkmordet på den nordamerikanska, infödda "indian"-befolkningen fick sitt moderna legala ramverk när Indian Removal Act signerades som lag av presidenten Andrew Jackson den 28 maj 1830. Denna Removal Act hade ett starkt stöd eftersom den gav tillgång till jord.

Under åtföljande decennier rådde en intensiv och växande konflikt om denna mark mellan å ena sidan de slavstater som behövde den för bomullsproduktion, eftersom deras befintliga jord hade blivit ofruktsam genom överexploatering (Georgia måste således gå över från bomullsproduktion till att bli en avelsstation för uppfödning av slavar) och å andra sidan nya bosättare från Europa. Under inbördeskriget avgjordes denna konflikt genom lagen Homestead Act, som signerades av president Abraham Lincoln 1862. Den som var 21 år, vit eller före detta slav och som aldrig hade gripit till vapen mot Förenta Staterna kunde kräva mark av staten.

Detta betraktades som en progressiv lag. Den gav de immigranter, som flytt från Europas despotier, en chans till en ny tillvaro. Lagen skapade en klass av oberoende bönder som blev ett stöd för det slags republik som skapades genom Nordstaternas seger i inbördeskriget.

Men denna lag var samtidigt en fas i ett folkmördande jordröveri som den 29 december 1890 fick sitt slut genom massakern vid Wounded Knee, som gjorde slut på det väpnade motståndet från de infödda så kallade "indianerna", vilkas jord man hade rövat.

Detta har betydelse för oss. Den senare delen av 1800-talet och den första delen av 1900-talet bevittnade omfattande klasskamp i USA. Första Internationalen blev en stark kraft i USA. Gång efter annan från 1860-talet fram emot vår tid stod stora fackföreningar och arbetarklassorganisationer upp och skakade det dominerande kapitalistsamhället. Och gång på gång krossades de. USA:s arbetarrörelse har en heroisk historia, som man bör studera.

Men vi måste förstå att dessa rörelser hade blivit möjliga genom ett folkmord. Den revolutionäre flyktingen undan nederlaget i Europa organiserade sina bröder, arbetarna, med sikte på en socialistisk framtid i en fri borgerlig demokrati, som hade blivit möjlig genom att man plundrat och dödat ursprungsbefolkningen. Detta är en historisk motsägelse som vi måste se och förstå.

Imperialistländerna befinner sig nu i sin värsta ekonomiska och politiska kris sedan det tidiga 30-talet. När jag skriver detta har det spanska folk som led ett hemskt nederlag 1939 en arbetslöshet på 21,5 procent, det vill säga nära den som Tyskland hade vid Weimarrepublikens sista år och Hitlers "Machtübernahme". 1933 var arbetarklassens organisationer, som där besegrades, starka. I dag tycks de gamla organisationerna i Spanien liksom i alla våra länder vara svaga, desorganiserade, och vi har numera inte bara de gamla etniska skillnaderna, utan immigrationen har skapat nya. Men arbetarklassen och dess allierade tiger inte still. Klasskampen blir objektivt allt hårdare och nya former av massorganisationer tar form. På kort sikt är utgången en öppen fråga.

Om man betraktar USA, för att inte tala om Storbritannien och Frankrike, och om man jämför vad de var på den tid då de tycktes härska över världen så är de förvisso på väg att bli papperstigrar. Men, som ordförande Mao sade, har papperstigrar mycket verkliga klor och de har förändrat den imperialistiska krigföringen.

Under de senaste årtiondena har de nya imperialistiska krigen fått vissa egna kännemärken. Krigen och intrigerna syftar inte bara till att vinna över, utan till att i grunden krossa stater som Jugoslavien, Irak, Libyen.

För närvarande förefaller man att vilja likvidera Iran och Syrien som stater. Detta är en ny kvalitet.

Dessa krig är inte bara "normala" koloniala eller imperialistiska krig för att vinna kontroll över naturresurser och marknader.

Naturligtvis finns det ekonomiska skäl, olja till exempel, men till detta kommer ett annat intresse. Der rör sig om krig som syftar till att likvidera själva den statliga strukturen hos länder, som genom att utveckla ett visst oberoende kan betraktas som hinder för USA-imperialisterna och deras underlydande. Om man jämför de totala kostnaderna och vinsterna i Irakkriget kommer man att finna det till synes irrationella faktum, att även om många sektorer av härskarklassen gjort sig fabulösa vinster på kriget, så överstiger de totala kostnaderna för USA vida vinsterna. Ändå är kriget förnuftigt - för USA-imperialismen.

Att imperialistiska och koloniala krig har varit grymma, att trupperna beter sig omänskligt är inte något nytt. Varje krigsskildring från senare århundraden ger exempel på detta. De härskande klasserna har i vissa typer av krig, koloniala och inbördeskrig, använt de mest föraktliga metoder. Detta är inte okänt.

Här i Indien känner ni mycket väl till detta. Ni har läst om de brittiska hämndeaktionerna under och efter det de kallar "myteriet"! Också i dagens krig mot folket använder regeringstrupperna till exempel våldtäkt som vapen mot upproret. Sådan institutionaliserad våldtäkt handlar inte om manlig lusta och sexualitet. Det används medvetet för att förnedra. För att knäcka folkets stolthet.

Det speciella för kolonialkrigen och för nazisternas krig, i synnerhet i öst - var att dessa metoder användes som rutin; våldtäkt och tortyr var politiska vapen. Däremot var tortyr och mord av privata skäl inte tillåtna. De betraktades som brott. I det naziockuperade Europa bestraffades ett individuellt dödande av en jude enligt lagen. Att individuellt tillfredsställa en sadistisk böjelse i ett koncentrationsläger bestraffades strängt. I detta fall var Himmler strikt. (Något som Hollywoodfilmerna inte förefaller att känna till.)

Härvidlag uppvisar Förenta Staterna i sina krig under det senaste årtiondet i Irak och Afghanistan en ny egenskap. SS torterade och våldtog i tjänsten. Misshandel av fångarna i Abu Ghraib, pinkandet på döda fiender i Afghanistan och den rituella tortyren på marinbasen i Guantanamo Bay tyder på en annan armékultur än i Himmlers SS.

Men än mera väsentligt är det medvetna försöket att försöka förstöra en nation. I Irak har USA medvetet försökt, och till stor del lyckats med, att rensa ut och trampa på Iraks själva historia och traditioner. Att plundra och förstöra museer och bibliotek av globalt värde, att använda armén för att rasera några av de mest värdefulla historiska platserna i världen, den medvetna decimeringen och dödandet av irakiska intellektuella - allt var en politik syftande till att likvidera en stat som visade tecken att på egen hand utvecklas och som därför betraktades som ett hot mot USA:s regionala hegemoni. USA använder samma metod som Rom använde mot Karthago - och av samma skäl.

Det amerikanska århundradet varade omkring ett århundrade - från det spanskamerikanska kriget 1898 tills nu. I delar av världen där imperiet försökt att direkt etablera sig självt - Sydamerika, Sydostasien, Ostasien - kommer minnena av våld och lusta att vara smärtsamma.

I de områden där imperiet försökt att uppnå överhöghet och kulturell dominans, som till exempel Europa, avtar dess dominerande ställning, men finns fortfarande kvar. Vi kommer alla med skam minnas våra krälande, servila politiker och akademiker. Om arbetarklassen och dess allierade på detta stadium kommer att kunna förhindra att vi dras alltför djupt ner i den malström som skapas av nedgången för USA:s imperium är en öppen fråga.

Vi kan och måste arbeta och organisera. Vi gör detta med samma bittra hopp i en mörk tid som en gång drev motståndsrörelsen under naziockupationen i Europa och de kinesiska patrioterna - kommunisterna och deras allierade - under "döda alla"-perioden av den japanska ockupationen. Målet är klart synligt, men vi kan inte säga hur lång striden kommer att bli i denna bittra tid, då papperstigern löper amok. Det är bara vår avkomma som i en nära eller fjärran framtid kommer att veta svaret på detta.

Föreläsning till minnet av Naneen Babu vid Jawaharlal Nehru University (JNU) i Delhi 10 februari 2012. Översättning från engelska: Hans Isaksson.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...