En långsiktig ekologisk politik kräver andra ägandeformer än kapitalismens. Och det kräver i sin tur andra insikter om människan än de i dag förhärskande. Daniel Hedlund granskar myten om allmänningens tragedi.

År 1968 publicerades en artikel i tidskriften Science författad av mikrobiologen Garrett Hardin, "Allmänningens tragedi" (The Tragedy of the Commons). Som titeln antyder behandlade artikeln ett fenomen som Hardin beskrev som oundvikligt. Hardin redogjorde för fenomenet genom att hänvisa till en liknelse om en grupp herdar i ett historiskt Storbritannien som nyttjade en gemensam betesmark, en allmänning (common). Hardin argumenterade att om herdarna gavs möjlighet att utöka sin boskap och därigenom öka belastningen på allmänningen, skulle de ta den chansen eftersom en herdes egen behållning uteslutande gynnas av att låta ett ytterligare djur beta på den gemensamma allmänningen, medan den extra betesbelastningen gemensamt delas mellan honom och de övriga herdarna. Detta skulle utlösa en nedåtgående beteendespiral. Det skulle räcka med att en herde började överutnyttja allmänningen. När andra herdar märkte detta skulle även de vilja ha en del av den extra kakan och börja överge sitt mer solidariska beteende. Hardin argumenterade att människor ytterst styrs av sina egna intressen och preferenser. Det innebär att allmänningar oundvikligen förstörs eftersom individer beter sig rationellt och gärna tar för sig om möjlighet ges, för att maximera den egna behållningen. Eftersom individer styrs av egenintresset och de flesta herdar till slut börjar överexploatera allmänningen skulle den bli utarmad och förstörd. Detta fenomen var, enligt Hardin, allmänningens ofrånkomliga tragedi. Lösningen för Hardin var antingen privatisering eller statlig förvaltning. Han kom själv att förespråka främst det förstnämnda alternativet, liksom merparten av hans efterföljare.

Trots att Hardins artikel var dåligt underbyggd fick den stor genomslagskraft. I Världsbanksdokument har den benämnts som det dominerande paradigmet för hur samhällsvetenskapen bedömt naturresursfrågor de senaste 40 åren. Den har således legat till grund för inte bara vad som ansetts vara god jordbrukspolitik men också god utvecklingspolitik. Strukturanpassningsprogram som påtvingats utvecklingsländer av IMF och Världsbanken har upplöst många allmänningar i framför allt Latinamerika, Sydasien och Afrika söder om Sahara.

8006_01.jpgKollektiv förvaltning av jorden fungerar inte, hävdade Garrett Hardin.

Konsekvenserna av att låta Hardins idéer vara ledande för policy-rekommendationer till utvecklingsländer har varit förödande. Särskilt allvarliga har konsekvenserna blivit för flera urfolk som traditionellt utgår från kollektiva lösningar. Internationella arbetsorganisationen ILO har konstaterat att arrendebönder tillhör de fattigaste segmenten i länder där jordbrukssektorn dominerar och att deras reallöner har sjunkit trots såväl ökad jordbruksproduktion som internationell handel. I anslutning till storskaliga affärsprojekt, som t.ex. skogsavverkning eller kraftverksbyggen, riskerar bondebefolkningar att drabbas av övergrepp från landägare, företag och ibland polis eller paramilitära grupper som fördriver dem från deras traditionella marker. Sådana övergrepp kan ske sporadiskt och vara svåra att dokumentera. Brutalitet och strukturellt våld mot jordlösa kan också skapa motståndsrörelser. Naxaliterna i Indien utgör ett exempel, men i sammanhanget kan även nämnas de jordlösas rörelse MST i Brasilien och Mexikos zapatiströrelse. I Afrika söder om Sahara dominerar än idag kollektiva marklösningar. Studier av sydafrikanen Archie Mafeje och belgaren J.P. Platteau har visat att försök att införa privata registreringslösningar av mark försvagat både den traditionella jordförvaltningen och sammanhållningen bland lokala grupper av jordbrukare.

Kejsaren är dock naken. I sin analys ignorerade Hardin vad som egentligen händer i en allmänning; dess skötsel självregleras av inblandade parter, som har ett gemensamt intresse av allmänningens fortsatta existens. Det är alltså förutsättningarna för lokala sociala institutioner och nätverk som är avgörande för en allmännings överlevnad. Liknande slutsatser nådde även Elinor Ostrom, vilket gav henne Sveriges Riksbanks ekonomipris 2009. Hardin bevisade aldrig att den tragedi han menade var oundviklig hade ägt rum vid ett enda tillfälle. I stället utgick han från antaganden om att människans natur huvudsakligen är självisk och att herdarna i hans exempel därmed alltid vill få sin "vinst" att växa, oberoende av konsekvenserna. Hardin tog överhuvudtaget inte hänsyn till överväganden om människan som social varelse. Inte heller förde han en diskussion kring de förutsättningar och livsvärldar som möjliggjort att herdar i förkapitalistiska samhällen kunnat använda allmänningar utan att just överexploatering inträffade. Det ekonomiska systemets innehåll och påverkan på sociala relationer saknades i analysen.

8006_02.jpgAllmänningarna står ofta i vägen för storskaliga aff ärsprojekt. I Indien attackerar polis och militär stamfolk som försvarar sin rätt. Här ett nedbränt hem efter en polisräd.

Tankefiguren om människans egenintresse är dock bekant från vår egen tids dominerande ekonomiska teorier som bygger på kapitalismen som alfa och omega. Naturen tar lång tid på sig att födas, växa och återskapas. Kapitalismen kräver tvärtemot snabb avkastning och ständig expansion för att överleva. I Kapitalet, andra boken, skriver Marx följande: "Den långa produktionstiden (som består av arbetstid i relativt ringa omfattning) med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse ter sig ytterst obetydliga [...] Liknande förhållanden gäller boskapsskötseln." Marx resonemang är tillämpligt även på andra delar av lantbruket som kräver någon form av socio-ekologisk hänsyn. Hardin beskrev inte i första hand förutbestämt mänskligt agerande, som han gjorde anspråk på. Han skildrade hur kapitalister ges möjlighet att agera i ett kapitalistiskt samhälle där deras tankevärld tillåts stå oemotsagd.

Hardin hävdade att kollektiv markförvaltning utan tydligt privat eller statligt ägande är ohållbart. Den som vill försäkra sig om att kollektivt ägarskap och förvaltning är möjligt i stor skala kan dock med fördel fördjupa sig i Andrew Lakaus arbeten. I Papua Nya Guinea (PNG) ägs över 90 procent av all mark kollektivt i olika former, utan att staten är aktiv administratör. Det finns inte heller något utvecklat lagfartssystem i västerländsk mening. Dessa system kallas i PNG för "wantok". Genom att tillhöra någon av landets folkgrupper får man tillgång till mark. Det finns flera olika lösningar av kollektivt ägande, och i de allra flesta blir ingen jordlös och inte heller förekommer arrendejordbruk i någon betydande omfattning. Huvudkravet är att man tillhör eller har anknytning till en grupp som kontrollerar ett visst område. Vid tilldelning av mark finns flexibilitet och lokala lösningar, med rötter i sedvänja.

Precis som i övriga världen har PNG under senare decennier präglats av urbanisering. Landet har också känt av både regionala och globala ekonomiska kriser. PNG saknar ett utvecklat socialförsäkringssystem. Det kollektiva landägandet har vid lågkonjunkturer fungerat som en krockkudde. När människor tröttnat på arbetslöshet och fattigdom i större städer har de haft valmöjligheten att återvända till landsbygden för att försörja sig. Staten lägger sig i huvudsak inte i landförvaltningen men har exklusiv rätt att intervenera i landfrågor. Landets jordabalk föreskriver dock att statliga interventioner måste ske i enlighet med lokala seder och bruk. Lokal sedvänja gör det svårt att överlåta mark till personer och grupper utan anknytning till PNG, även om det är möjligt i praktiken.

Den kollektiva landförvaltningen har vid flera tillfällen dömts ut av internationella finansiella institutioner och utvecklingsmyndigheter som ett hinder för ekonomisk tillväxt och ökad jordbruksproduktion.

8006_03.jpgKollektiv landförvaltning fungerar i Papua Nya Guinea. Världsbankskonsulter har rekommenderat strukturella reformer syftande till ökat privat ägande, tydligare fastighetsbildningar och lagfarter. Andra har rekommenderat att staten borde gå in och bli en tydligare aktör och möjligtvis nationalisera mark för att skapa en synligt reglerad lantbrukssektor. Sådana rekommendationer tyder på en enkelspårig föreställning om hur jord kan förvaltas och även en ovilja att förstå orsakerna till att kollektivt ägande bibehållits i PNG. Kollektivt ägande av mark skapar social trygghet i landet. Det har också motverkat att en landägande klass med tillhörande arrendebönder uppstått. Systemet skapar lokala möjligheter till gemensamma beslut och konfliktlösningsmekanismer på gräsrotsnivå. Tillgången till land är av yttersta vikt för att säkra landets matförsörjning då 85 procent av befolkningen direkt eller indirekt får sin försörjning genom mark som förvaltas kollektivt.

Hardin trodde att privat ägande skulle vara fördelaktigare eftersom han antog att ägarna har intresse av att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Eftergifter för privatiseringskrav har dock lett till expanderande kommersiellt lantbruk i Syd, ofta med transnationella förtecken, med efterföljande skövling av regnskogar, jorderosion och ökad risk för skogsbränder som resultat. Ansvaret lyser med sin frånvaro. I stället har de fattiga i Syd hamnat på de anklagades bänk som skyldiga till sin egen fattigdom genom ineffektiv markanvändning av IMF och Världsbanken. "Allmänningens tragedi" har varit en nyttig referens för den rådande världsordningens beskyddare i decennier. Nu står vi på randen av socio-ekologiska utmaningar av globala dimensioner. Det är dags att på allvar överge Hardins mytbildning om människans själsliga tillkortakommanden och i stället rikta fullt fokus på kapitalismens natur.

Andrew Lakaus mest kända bok heter Customary Land Tenure, Customary Landowners and the Proposals for Customary Land Reform in Papua New Guinea (1997).

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...