Vi är för många för jordklotet, och det försvårar lösningar av miljöproblemen. Så lyder överbefolkningstesen eller populationismen. Den har stort inflytande på miljödebatten. Förra året publicerade ekosocialisterna Ian Angus och Simon Butler boken Too many people?, en uppgörelse med populationismen. Här följer ett av kapitlen.

Nära förknippat med uttrycket att "för många människor" förstör världen, är påståendet att problemet är att " konsumtionen är för stor". Detta uttrycks ofta som en ekologisk överdrift eller i det antal "jordklot" som behövs för att upprätthålla vår överdrivna livsstil. I en rapport från den brittiska organisationen New Economics Foundation formuleras det så här: "1961 [...] räckte det ungefärligen med ett jordklot för att tillfredsställa det brittiska konsumtionsmönstret, dvs. resurserna på ett jordklot behövdes för att uppfylla behoven för jordens befolkning på brittisk konsumtionsnivå. 2009 behövdes det 3,1 jordklot. Med andra ord så skulle det behövas ytterligare 2,1 jordklot om varje människa skulle konsumera som britterna."

Detta är ett viktigt påstående om den globala ekonomins natur. Länderna i Nord använder en oproportionerlig del av världens resurser, både fysiska (vatten, mineraler, livsmedel) och ekologiska, som atmosfärens förmåga att absorbera växthusgaser. Enkel rättvisa - för att inte tala om mänsklig överlevnad - kräver att jordens resurser delas rättvist. Nord måste använda mindre så att Syd kan komma ur fattigdomen.

Bolivias president Evo Morales uttryckte det på följande sätt: "USA och Europa konsumerar genomsnittligt 8,4 gånger mer än världsgenomsnittet. De måste sänka sin konsumtionsnivå och inse att alla är gäster i samma land, Moder Jord".

Men problem uppstår när populationister försöker härleda det uppenbara gapet mellan Nord och Syd till individuella konsumenters beteende i Nord.

APBS television: "Trots att vi amerikaner bara utgör 5 procent av världens befolkning, så använde vi 1996 nästan en tredjedel av jordens resurser och stod för nästan hälften av jordens riskabla misshushållning. Den genomsnittlige amerikanen konsumerar fem gånger mer än genomsnittsmexikanen, tio gånger mer än genomsnittskinesen och 30 gånger mer än genomsnittsindiern."

Den slutsats som vanligen dras av sådana påståenden är att världen bara kan räddas om "genomsnittsamerikanen" kan övertalas att drastiskt skära ned sin konsumtion.

Under senare år har ett ökat antal människor i Nord verkligen försökt minska sitt ekologiska avtryck. Varje dag finns det människor som kör mindre bil, avvisar flaskvatten, skruvar ner inomhusvärmen och går över till miljövänliga glödlampor. Varje försök att tära mindre på jordens resurser förtjänar sympati och uppmuntran, och det faktum att så många människor försöker tära mindre visar att vi kan vinna en majoritet i kampen för en ekologiskt hållbar framtid.

Men hur viktiga dessa handlingar än är, så måste vi inse att den individuella konsumtionen inte är huvudorsaken till miljöförstöringen och att förändringar i individens beteende endast åstadkommer en marginell skillnad.

8005_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Argumentet att världen hotas av "överkonsumerande amerikaner" (eller kanadensare eller australiensare eller...) vilar på två grundläggande felslut om problemets natur: man blandar ihop två olika slags konsumtion, och man bortser från väsentliga ojämlikheter inom de rika länderna.

Bästsäljarförfattaren Jared Diamond skrev i en artikel i New York Times 2008 följande:

"Genomsnittssiffran för hur människor konsumerar resurser som olja och metaller och producerar plast och växthusgaser är omkring 32 gånger högre i Nordamerika, Västeuropa, Japan och Australien än i utvecklingsländerna [...] Amerikaner kanske invänder: vi vill absolut inte offra vår levnadsstandard för att människorna i resten av världen ska gynnas. Inte desto mindre, vare sig vi vill det eller inte, så kommer vi snart att minska vår konsumtion eftersom vår nuvarande konsumtionsnivå är ohållbar."

Diamond som likt andra populationister för fram argumentet "för många konsumenter" blandar ihop två mycket olika processer: "konsumtionen" av råvaror och miljöresurser i produktionen å ena sidan, och distributionen av varor och individens och hushållens "konsumtion" av varor och tjänster å andra sidan.

Den största delen av "konsumtionen" inbegriper inte alls några individuella brukare. För att ta ett exempel: genomsnittet för hur människor producerar avfall, något som nämnts ovan av Diamond, räknas ut genom att man dividerar det totala avfallet med totalbefolkningen. Men eftersom 99 procent av allt avfall idag i USA kommer från den industriella processen så skulle elimineringen av hushållens avfall ha liten effekt på per capita-avfallet. Diamonds "genomsnitt" är därför meningslöst.

Utsläpp av växthusgas är ett liknande fall. Nedanstående siffror gäller för Kanada år 2007 men uppdelningen är densamma för alla högt utvecklade industriländer:

Transport av passagerare 19 %
Kommersiella transporter 17 %
Industri 34 %
Bostäder 15 %
Handel/institutioner 13 %
Jordbruk 3 %

Endast två av dessa kategorier kan hänföras till konsumenter - transport av passagerare och bostäder, sammanlagt 34 procent av Kanadas utsläpp. Även om det inte är en liten del, visar siffran att det inte är den individuella konsumenten som är huvudproblemet.

Men 34 procent är för hög siffra för det utsläpp som individen har någon kontroll över, eftersom omkring 90 procent av utsläpp från bostäder inte alls uppstår i bostäderna. Det produceras av tillhandahållarna av el och gas men hänförs till kategorin bostäder i förhållande till användningen trots att bostadsinnehavarna inte kan kontrollera hur elen produceras.

En mycket annorlunda bild träder fram om utsläppen räknas fram som i Sternrapporten i The Economics of Climate Change år 2007, dvs. utsläppen hänförs direkt till där de uppkommer, inte till brukarna.

Från energiförbrukning

Elproduktion 24,8 %
Industri 13,7 %
Transporter 13,5 %
Byggverksamhet 7,7 %
Annat 5,0 %

Från övriga källor

Markanvändning 18,3 %
Jordbruk 13,7 %
Avfall 3,4 %

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den större delen av utsläpp av växthusgas kommer från industri och handel. Att hänföra dessa utsläpp till konsumenter är missledande.

Ingen kan förneka att de flesta som bor i Nord åtnjuter mycket högre materiell standard än de flesta i Syd. Det påpekas ofta, för att ta ett exempel, att en inkomst på fattigdomsnivå i Nord skulle räcka till medelklasstandard i många länder i Syd. Att komma över denna stora ojämlikhet är en huvuduppgift för varje rörelse som syftar till att bygga en bättre värld.

Det betyder emellertid inte att varje människa i Nord har en livsstil som hotar jordens framtid. Talet om "den amerikanska levnadsstandarden" (eller den kanadensiska eller den australiensiska...) döljer den betydande ojämlikheten inom länderna i Nord. Den australiensiske författaren Clive Hamilton uttrycker det så här:

"De flesta människor åtnjuter en levnadsstandard som ligger bortom de drömmar som deras föräldrar och farföräldrar närde. Genomsnittsfamiljens hus är större än någonsin och fyllt med storbilds-tv-apparater, dvd-apparater och en rad oanvända kläder. Man har centralvärme och luftkonditionering; många har swimmingpool; många har rum man inte utnyttjar; dyra bilar står parkerade utanför. Det är inget märkvärdigt för en förälder att lägga ut flera hundra dollar på en gåva till ett barn eller köpa barnen en egen mobiltelefon. [...] Trots tillgången på kostnadsfri utbildning väljer ett stort antal hushåll med bara genomsnittsinkomster att lägga ut tiotusentals dollar på att skicka barnen till privatskolor och sedan till universitet."

Det är rätt av Hamilton att uppmärksamma de samhälleliga och ekologiska kostnaderna av masskonsumtionen. Västvärldens kapitalistiska ekonomier är beroende av en ständigt ökande masskonsumtion. Multimiljarddollarindustrier föder oss och förstärker hela tiden tendensen att sälja mer: bilar, kosmetika, film och television, massmedier, proffsidrotter, snabbmat, fritid och resor, läkemedel, alkohol och tobak, persondatorer, mobiltelefoner, hushållsapparater, stormarknader och mer därtill. Centralt i denna berättelse är uppkomsten av den kapitalistiska marknadens onda tvillingar: reklam och planerad ohållbarhet.

8005_02.jpgRealinkomsten för arbetande män i USA är idag lägre än för en generation sedan. När fasta utgifter räknats av har även familjer med två inkomster mindre att röra sig med än tidigare.

Men Hamiltons slutsats att detta har utmynnat i en ny typ av ekonomi som han kallar "konsumentkapitalism" bortser från andra viktiga tendenser. Reklam och masskonsumtion har växt uppseendeväckande mycket, men har passerats av det militära och av fossila bränslen, gruvindustri och petrokemisk industri. Dessa områdens påverkan, inte konsumenternas, har varit den avgörande faktorn och utgjort hinder för att minska utsläppen av växthusgas.

Hamilton, liksom många andra kritiker av konsumtionen, beskriver konsumtionsmönster, som bara en minoritet av privilegierade familjer har råd med. Jämför hans beskrivning av livsstilen hos de människor han kallar "de flesta", "typiska familjer" och "genomsnittsföräldrar" med Barbara Ehrenreichs redogörelse för hur hennes arbetskamrater på restaurangen Hearthside i Florida lever:

"Gail delar ett rum i ett välkänt ungkarlshotell nere på stan för 250 dollar i veckan [...] Claude, den haitiske kocken, försöker desperat lämna den tvårumslägenhet som han delar med sin flickvän och två andra personer som inte är släktingar [...] Annette, en 22-årig servitris gravid i sjätte månaden, övergiven av sin pojkvän, bor med sin mor, posttjänsteman [...] Marianne, frukostservitris och hennes pojkvän betalar 170 dollar för en enpersons husvagn [...] Billy, som tjänar 10 dollar i timmen och är förmögnast av oss, bor i en husvagn som han äger och betalar bara en avgift på 400 dollar i månaden [...] Tina, en annan servitris, och hennes make betalar 60 dollar per natt för ett rum på Days Inn. Det beror på att de inte har någon bil och Days Inn ligger på gångavstånd från restaurangen Hearthside [...] Joan, som lurat mig med sina många och smakfulla utstyrslar (värdinnor bär sina egna kläder), bor i en bil som på natten är parkerad bakom ett köpcentrum och hon duschar på Tinas motellrum."

Dessa människor lever inte på en standard "som deras föräldrar och farföräldrar bara kunde drömma om". De kämpar för att överleva i ett samhälle där oddsen är emot alla utom ett fåtal lyckligt lottade.

Mycken litteratur om "konsumism" visar liten faktisk förankring i verkligheten. Den sprider förvrängda bilder av vardagsliv som visas på tv och i reklam men som inte har mycket gemensamt med människors verklighet.

År 2009 levde 43,6 miljoner amerikaner på inkomster som låg under fattigdomsstrecket. Om några konsumerar världen in i en ekologisk katastrof så inte är det dessa människor.

Problemet med ojämlikheten stannar inte vid det officiella fattigdomsstrecket. Det är sannerligen svårt att förena påståendet om slösaktighet med den verkliga inkomstutvecklingen för flertalet amerikaner (och motsvarigheten i andra länder) under de senaste fyrtio åren. Ekonomen Michael Perelman har räknat ut att den genomsnittliga inkomsten för de 90 procent som tillhör den icke rika delen av befolkningen föll med 4,5 procent i fast dollarvärde mellan 1970 och 2002.

Under denna period, då flertalets inkomster stagnerade eller minskade, slog bostadspriserna, den största enskilda utgiften för de flesta hushåll, genom taket. Enligt US Census steg medianpriset för ett nytt hem i USA, inflationen borträknad, från 27 600 dollar 1970 till 169 000 dollar 2000 - och det var före bostadsbubblan.

Eftersom de individuella lönerna inte höll jämna steg, har bostadsköp bara blivit möjligt för en familj med två inkomster.

"Idag är medianinkomsten för heltidsjobb för män 41 670 dollar per år (alla siffror är inflationsanpassade till 2004 års dollarvärde) - nästan 800 dollar mindre än motsvarigheten för en generation sedan. Den enda verkliga löneförhöjningen för en familj har kommit genom att en andra lön tjänats av en yrkesarbetande moder."

Vanligtvis kräver två jobb att det finns två bilar. Och det innebär att det nya hemmet ligger i förorten där tomterna är stora nog för två garage. Förortshus tenderar att vara lite större; i Kanada ökade genomsnittshushållet boendeyta med 10 procent, från omkring 116 till 126 kvadratmeter mellan 1990 och 2007. Så de flesta husköpare flyttar inte till den mytiska överkonsumtionens monsterhem, men de får några fler rum - och då blir kostnaderna för uppvärmning och luftkonditionering högre.

Familjeinkomsterna stiger, men eftersom boendekostnaderna ökar stiger oundvikligen familjeutgifterna ännu mer. Se tabellen, där siffrorna justerats för inflationen.

Tidigt 1970-tal Tidigt 2000-tal

En inkomst/familj Två inkomster/familj

Total inkomst

42 450 dollar 73 770 dollar

Fasta kostnader

22 890 dollar 55 660 dollar

Resterande inkomst

19 560 dollar 18 110 dollar

Efter det att de fasta kostnaderna dragits bort (avbetalningar, barnomsorg, försäkringar, bil, skatt) hade den genomsnittliga familjen i USA med två inkomster i början av 2000-talet i själva verket 1500 dollar mindre kvar av inkomsten än eninkomstfamiljen i början av 1970-talet.

Naturligtvis är dessa siffror genomsnittliga, med samma begränsningar av andra genomsnittsmått vi diskuterat. Arbetande familjer med högre inkomster eller färre barn har vanligtvis kvar mer av inkomsten än vad tabellen ovan visar, medan de med lägre inkomster eller fler barn har mindre kvar av lönen. Men på det hela taget visar statistiken att de flesta arbetande familjer lever på marginalen där det inte finns mycket pengar kvar för extra utgifter. Många kan bara bibehålla sin levnadsstandard genom att skuldsätta sig. Som den auktoritativa State of Working America 2008-2009 rapporterar:

"Skulder är ett viktigare kännetecken på hushållens ekonomi än vid något annat tillfälle i den moderna historien. [...] Löner och inkomster har till stor del stagnerat och utan att kunna klara sig på sina egna medel för att bibehålla sin levnadsstandard, har många familjer dragit fördel av den ofta mycket låga räntan för att finansiera sin konsumtion genom skuldsättning. Fler familjer än någonsin tidigare lever nu med osäkerhetskänslan och insikten att något akut som allvarlig sjukdom, förlust av arbete eller till och med en högre ränta skulle kunna innebära att man inte klarar av sina avbetalningar."

Det är utan tvivel så att de flesta arbetande människor i Nord har högre materiellt välstånd än människorna i Syd, men siffrorna visar att idén att alla eller de flesta människor i Nord lever i överflöd är en illusion:

"Låga inkomster är ett typiskt tillstånd, en genomsnittlig omständighet i USA, inte ett extremt tillstånd. Man behöver inte ha särskilt låg lön i USA för att leva påvert. Det räcker med att man har en genomsnittlig timlön för att befinna sig i en sådan situation [...] Miljoner amerikanska hushåll arbetar och lever på marginalen. Det finns ingen buffert."

Överbefolkningsargument bortser typiskt nog från de stora inkomstskillnaderna inom länder vars överkonsumtion de fördömer. I det största och rikaste landet, USA, gör de förmögnaste 20 procenten av befolkningen av med mer än 60 procent av totalinkomsterna. 2006 hade de rikaste 20 procenten en minimiinkomst på 97 000 dollar och en genomsnittlig inkomst på 258 000 dollar om året - 13 gånger mer än genomsnittet för de fattigaste 40 procenten.

Följderna för miljön av en sådan ojämlikhet är djupgående. En färsk kanadensisk studie fann att "det ekologiska avtrycket från de tio procent rikaste hushållen i Kanada är flera gånger större än det avtryck som låg- och medelinkomsttagare gör i samma land".

Kanske är det mest missledande ordet i alla överbefolkningsdiskussioner i de utvecklade länderna ordet vi. James Lovelock skriver till exempel:

"När vi sitter i våra bilar och hör på radion om surt regn, behöver vi påminna oss om att vi själva är miljöförstörarna. Vi och inte någon djävulsfigur köper bilarna, kör dem och smutsar ner luften. Vi kan därför personligen ställas till svars för att petrokemisk smog och surt regn förstör träden. Vi är ansvariga för den tysta vår som Rachel Carson förutsåg."

För att parafrasera Bob Dylan: it ain't we, babe.

Sedan 1970 har inkomsterna för flertalet arbetande människor i Nord stagnerat eller minskat. Långt ifrån att kasta sig in i en överkonsumerande orgie har människor i stället kämpat och till och med skuldsatt sig för att behålla 1970-talets levnadsstandard.

De välbärgade har inga sådana problem. Den rika minoritetens inkomster och välstånd sköt i höjden under samma period och ojämlikheten ökade på ett sätt som inte upplevts sen 1920-talet.

Den ojämlika inkomstfördelningen till förmån för de allra rikaste i USA, Storbritannien, Australien och Kanada har fått analytiker vid en av världens största banker, Citigroup, att definiera dessa länder som plutokratier - ekonomier "i vilka den ekonomiska tillväxten förfogas och till stor del konsumeras av ett fåtal välbärgade".

Journalisten Robert Frank summerade följderna av teorin om plutokratierna i sin bok Richistan om de extremt rika:

"Citigroupchefen och strategen Ajay Kapur räknade ut att inkomsttagarna i det översta 20 procent-skiktet står för mer än 70 procent av konsumtionen i USA. Vare sig vi tycker om det eller inte, sa han, är det så att de rikas spenderande höll uppe ekonomin samtidigt som medel- och underklassen kämpade på..."

Kapur fann att de välbärgade hade så hög disponibel inkomst att de i stort sett inte bekymrade sig om eller var opåverkade av oljeprisets höjning. "Som ägaren till en lustjakt sa, när jag frågade honom om han var oroad över de stigande bränslekostnaderna: Det kostar mig 60 000 dollar att fylla full tank i stället för 40 000 dollar. Det är ingenting för en båt som kostar 5 miljoner dollar per år att underhålla."

Merrill Lynch och Capgemini, företag som arbetar för de allra rikaste, ger årligen ut World Wealth Report som inriktar sig på dem som de kallar high net worth individuals (HNWI), människor med tillgångar värda över 1 miljon dollar - utöver förstahandsboendet, samlarförmögenheter, konsumtionsvaror och varaktiga konsumtionsvaror. I utgåvan från 2010 kunde man läsa att omkring 0,15 procent av världens befolkning - sammanlagt tio miljoner människor - är kvalificerade för HNWI status och att de tillsammans har tillgångar värda totalt 39 biljoner dollar.

8005_03.jpgVärldens drygt tusen dollarmiljardärer har 35 000 miljarder att dela på.

Inom HNWI gruppen urskiljer år 2010 World Wealth Report 95000 Ultra HNWIs vilka har mer än 30 miljoner dollar i tillgångar. Trots att de utgör mindre än 1 procent av HNWI gruppen, står de för mer än 35 procent av gruppens tillgångar.

Men de är inte den rikaste gruppen. I hela världen finns det, enligt Forbes Magazine, bara 1011 miljardärer - individer med över 1000 miljoner dollar i tillgångar. Deras sammanlagda tillgångar uppgår till 3,5 biljoner dollar, ett genomsnitt på 3,5 miljarder vardera.

Om populationisterna verkligen vill leta efter superkonsumenter, borde de inrikta sig på de människor som har mycket mer pengar än någon människa behöver och som, enligt Citigroups analytiker, gör av med mycket mer av sina inkomster än de sparar eller investerar. Historier om de superrikas överdådiga spenderande är legio:

David och Frederick Barclay, ägare till hotell och dagstidningar i England, köpte en ö i Engelska kanalen och anlitade prins Charles favoritarkitekt, Quinlan Terry, för att bygga dem ett 60 miljoner punds slott med tjocka granitväggar, bröstvärn med tinnar, en 80 meter lång matsal, två swimmingpooler och en helikopterplatta.

Den brittiske detaljhandelsmiljardären Philip Green flög in trehundra gäster till södra Frankrike och installerade dem i ett hotell till en rumskostnad per natt på 1600 dollar så att gästerna kunde bevista sonens bar mitzvah. Han flög också in stenhuggare och andra hantverkare för att bygga en synagoga med 300 platser på hotellets mark.

Microsoftgrundaren Bill Gates bor i ett specialbyggt super-high-tech-hus med namnet Xanadu med utsikt över Washingtonsjön i Medina, Washington. Det uppskattade värdet var 2009 147,5 miljoner dollar. Varje dörrhandtag var specialgjort till en kostnad per handtag på 2000 dollar.

År 2003 köpte en annan Microsoft-miljardär, Paul Allen, världens längsta fritidsbåt, den 414 fot långa lustjakten Octopus. Den har överglänsts av den 531 fot långa Dubai, byggd för Förenade Arabemiratens härskare Mohammed bin Rashid Al Maktoum. Den båten har nu i sin tur passerats av den 533 fot långa Eclipse, byggd för den ryske miljardären Roman Abramovich.

Miljardären Mukesh Ambani, av Forbes rankad som den femte rikaste mannen i världen, bor med hustru och tre barn i världens dyraste privathem: ett tjugotvåvånings residens värt 2 miljarder dollar med nio hissar, en biosalong, en swimmingpool, en yogastudio, ett rum med konstgjord snö till vilket familjen kan fly undan hettan samt 600 tjänare. Allt detta finns i Mumbai, en storstad där sex miljoner människor lever i slumområden.

Och vi kan fortsätta. Daniel Dorling påpekar att de superrikas livsstil bara kan rättfärdigas om vi på något sätt anser att var och en av dem är mer värd än hundratals eller tusentals vanliga arbetande människor.

"Betänk bara allt mänskligt arbete som behövs för att skapa material och teknologi för att möblera ett stort residens, för att utrusta en stor lustjakt eller bygga ett privat flygplan. Då kan man börja förstå hur bara en av världens många hundratals miljardärer, varav några kan göra av med ett par miljoner dollar per dag på nöjen, skadar miljoner andra människor som måste klara sig på mindre än det för alla sina behov."

Varje försök att tillskriva "amerikansk konsumtion" (eller brittisk eller australiensisk eller kanadensisk eller...) orsaken till miljökrisen missar målet om man inte inser att:

  • Den rikaste procenten av amerikanerna lägger beslag på och gör av med mer än de 40 procenten i botten.
  • De rikaste 5 procenten av amerikanerna äger mer än alla andra tillsammans i USA.
  • De 80 procenten i botten står för mindre än 40 procent av konsumtionen.
  • I Australien äger elva mycket rika individer mer än 800 000 hushåll tillsammans.
  • De 147 individer som låg i topp 2002 på Forbes lista över världens rikaste hade sammanlagt tillgångar lika stora som den totala årsinkomsten för tre miljarder människor, dvs. nästan hälften av världens befolkning.

I ljuset av dessa fakta förbleknar överbefolkningen som ett samhälleligt problem. För att citera kolumnisten George Monbiot på The Guardian: "Det är på tiden att vi tar mod till oss och sätter fingret på det som är problemet. Det är inte sex; det är pengar. Det är inte de fattiga; det är de rika." -

Ian Angus är redaktör för den ecosocialistiska tidskriften Climate and Capitalism och Simon Butler en av redaktörerna för tidskriften Green Left Weekly. Boken Too many people? utkom 2011 på Haymarket förlag.

Översättning från engelska: Malena Rydberg. Kapitlet är här något förkortat.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...