På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

OBS! När vi ändrade till vår nya version av clarte.nu, fick vi problem med att vissa kommentarer som postades precis i skiftet inte blev mottagna. Vi ber om ursäkt för detta.

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina, Nordkorea, Indokina och Kuba.

Tyvärr ledde inte dessa revolutioner till den mänskliga frigörelse som de socialistiska pionjärerna hade hoppats på och kämpat för. Revolutionerna urartade och i slutet av det föregående århundradet hade Sovjetunionen brutit samman och kapitalismen återupprättats i många av de länderna.

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra och stoppa fascismen. Kanske kommer vi fram till att vi som antifascistisk rörelse är de enda som kommer verka föratt stoppa extremhögern, inte minst som den nu intar topposition efter topposition inom Europas och USAs  parlament. Vi upplever ett scenario som är att representanter från staten, kapitalet och våldsmonopolet i bästa fall underskattar fascismens anhängarantal, våldsamhetsgrad och utbredning. I övriga fall; att de sympatiserar med extremhögern, är en del av den, aktivt stödjer den. Uppför denna gigantiska  uppförsbacke rör sig så den antifascistiska rörelsen, och vi talar knappt någonsin om smärta,rädsla, ensamhet och sorg. Vi talar så sällan om lidande att en kan fråga sig hur den ens kan komma sig?

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i hela Latinamerika och med återverkningar på resten av världen.

Förra veckan publicerade Marxistarkivet en artikel av Claudio Katz – Vänstern och Venezuela - som tog upp frågan närmare, med särskilt strålkastarljus på hur vänstern förhållit sig till utvecklingen.

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland ur kriget och någon ny ordning efter kejsardömets sönderfall var inte på långt när i sikte. Oron förmärktes också i kejsarrikets provinser.