På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt gör verklighet av yttrandefriheten och visar på dess styrka. Varje argument som förs fram dissekeras in i minsta detalj, ifrågasätts, återupprepas, utvecklas, uppstår i nya former, för att till sist bevaras eller förkastas.

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid).

Ett av Jan Myrdals och Gun Kessles allra bästa verk är nog ”Sidenvägen” (1977), som med utgångspunkt från deras kunskap och erfarenhet om och från Kina och Centralasien dock bara till en del överlappar Frankopans arbete – även om de liksom Frankopan gör vad de kan för att bryta vår imperialistiska tolkning av vår historia .

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och uppskattat Clartés roll i kampen för ett socialistiskt samhälle.

Här publiceras Benny Anderssons minnesord över Eva Ullstadius i Clarté 3-2017:

"Clarténumret du håller i handen är tjockare än vanligt. Vi ansåg att den ryska revolutionens hundraårsjubileum kräver det. Men ett digrare innehåll kräver också mer arbete. Det fanns stunder då vi undrade om vi tagit oss vatten över huvudet. I ett sådant anfall av missmod och handlingsförlamning i början av sommaren, dök det upp ett mejl på min skärm. En kvinna vid namn Eva Ullstadius, pensionerad forskare och lärare i Göteborg, hade testamenterat sin kolonilott i Slottsskogen till Clarté.

Bilder på en kvinna som sitter på trappan till sin kolonistuga i kvällssol for igenom mitt huvud. I den ena handen en kaffekopp, i den andra Clarté. Och för min del var anfallet av missmod och handlingsförlamning som bortblåst. Som tack för Eva Ullstadius stöd och tro på en bättre framtid, dedicerar vi det här numret av Clarté till hennes minne. Med pengarna från försäljningen i ryggen, kommer vi att kunna göra en ännu bättre tidskrift."

(Tidningshuset som Gud glömde. Manus: Gertrud Larsson. Regi: Michaela Granberg. Göteborgs Stadsteater)

Göteborgsposten (sedermera GP) grundades av Felix Bonnier, bror till Albert Bonnier, 1859. 1872 såldes familjens aktier och därmed försvann detta mediehus från Göteborgs tidningsvärld. 1926 tog Harry Hjörne över GP och gjorde den till liberalismens västsvenska flaggskepp. När sonen Lars vid seklets slut skulle lämna över till den publicistiskt oerfarne sonsonen Peter - räckte inte längre pengarna till majoritetsägande i GP, till följd av faderns kostsamma skilsmässa från Anne Gyllenhammar.