Sedan länge har man inom SAP-vänstern erfarit att en socialdemokratisk gräsrot (eller en alkoholisthustru) - ständigt är dömd att bli besviken. Detta, emedan partier från diametralt motsatt utgångspunkt hamnat i samma dilemma som liberalerna (enligt Gunnar Helén) mellan folkstyre och privategendom. Ty man måste till varje pris försvara det system man en gång vann massorna på att lova att avskaffa. När den liberala retoriken framställer privategendomen som folkstyrets fasta grund får populismen näring, när människor inser att det faktiskt existerade styret framför allt syftar till bevarandet av privategendomen av produktionsmedlen - dvs kapitalismen.

Den aktuella debatten kring en viss reform belyser SAP:s dilemma: Reepalus mycket blygsamma förslag om begränsat vinstuttag från företag i välfärdsbranschen - som i dagarna blivit ytterligare begränsat till att bara gälla skolan.. Förslaget ifrågasätter inte den principiella nyliberala ståndpukten, att "utförarnas" verksamhet inom vård, skola, omsorg även framgent bör styras av kunders efterfrågan av tjänster, inte efter en befolknings behov av dem. Man gör det i stället till en huvudfråga att välfärdskunder genom vinstuttag inte får full valuta för sina pengar, om de via riskkapitalister hamnar i skatteparadis.

Förslaget kom till efter förra partikongressen, då partiledningen måste göra något för att söva ner den mycket starka opinion, som inom partiet och folket krävde stopp för vinster överhuvudtaget, d v s för privatiseringar inom vård, skola och omsorg. I ett läge, då folk krävde en offensiv, och till och med o-kapitalistisk politik slogs SAP-ledningen febrilt för att bevara marknadsekonomin inom dessa sektorer, där Bildtregimen öppnat dörren för kapitalet 1994.

I en debattartikel i DN har statsvetaren Sten Widmalm sökt analysera VARFÖR i hela friden SAP lagt ner så mycket arbete och känsla på att dämpa medvinden i en fråga, där man haft nästan alla medlemmar med sig och som skulle driva alla borgerliga partier, numera inklusive det SD man köpt upp, på en obekväm defensiv. Han granskar de båda vanligaste, redovisningsbara skäl, som SAP-ledningens brukar ange för sin hållning:

1. Partiet måste i längden rekrytera "mittväljarna" då arbetarklassen smälter samman. Och "mittväljarna" anses vara kapitalvänliga. Sannolikt jävas denna ståndpunkt redan utifrån upprepade opinionsundersökningar, som visar ett omfattande motstånd, till och med bland moderater och "Radhusägare i Nacka", mot profitdrivet företagande inom välfärdssektorn.

2. Omvärlden erbjuder, framför allt genom EU, motstånd mot ingripanden mot den fria marknad som gjort insteg i offentliga verksamheter och mot "återsocialiseringar". Detta anses sätta snäva gränser för vad politik kan genomföra.

Socialdemokraternas finansborgarråd i Stockholm, Karin Wanngård, förklarade också nyligen i en intervju för Dagens Industri att ”det är svårt att införa ett exakt vinsttak. Vi pratar om stora multinationella företag som verkar inom sektorn. Jag ser inte att det är görligt.” Detta argument kan dock inte förklara varför nästan alla andra jämförbara och angränsande länder har lyckats bedriva offentlig verksamhet utan profitbaserade företag som mellanhand.

Utöver ovanstående, redovisningsbara skäl, finns framför allt ett tyngre skäl, som inte brukar redovisas: "Jag vill hävda att avståndet mellan politiker och väljare i denna fråga orsakas av att de som har regeringsmakten frivilligt samarbetar för mycket med ekonomiska intressenter" säger Widmalm, som kallar en tredje, reell faktor bakom försvaret av profiterna inom välfärden för "näringslivskorporativismen"

Widmalm påpekar att förhandlingar förr i Sverige förhandlingar mellan stat, arbetsgivare och fackföreningar var legio. Men att sedan de stora uppgörelsernas tid, det lokala folkstyrets och fackföreningarnas betydelse har minskat. Fackets mest framträdande roll i dag är att på ett mekaniskt sätt förhandla om löner. Nästan aldrig talas det på allvar om strejk.

Eftersom allt mer av service och tjänster läggs ut på privata aktörer tycks vidare inte längre våra folkvalda utgöra en motvikt mot företagen. Partierna har i stället intagit rollen som stödtrupp och de valda ombuden går in i de privata välfärdsföretagen - som välavlönade styrelsemedlemmar eller som lobbyister. Eller ser det som en sinekur efter avslutad mandatperiod - för de följsamma. Tidigare kunde staten utgöra en balanserande kraft mellan företag och fackföreningsrörelse. Men i dag är det främst ”staten och kapitalet” som samarbetar, medan fackföreningarna hamnat vid sidan av. Daniel Suhonen beskrev samma symbios mellan välfärdsföretag och politiska ledare för några år sedan som bakgrund till Håkans Juholts snabba respass från partitoppen.

Det är därför som stopp för privatiseringar, eller ens något vinsttak, inte blir av. Om SAP:s ledning inte hade radhusägarna i Nacka, Alliansen, SD och EU att skylla på hade man enligt all erfarenhet hittat på något annat skäl för att vara kapitalet till lags.

Kommentarer   

#1 Jan Wiklund 2017-04-12 10:54
Egentligen är det ännu värre än så. Staten och kapitalet samarbetade även förr - t.ex. Televerket och Ericsson, eller ASEA och SJ, eller Socialstyrelsen och Astra. Men det var samarbeten om spetsteknologi, som gjorde oss rikare.

Det är tragiskt att staten idag bara ser sig förmögen att samarbeta om att torka gamlingar i ändan. Dvs det mest lågtetknologiska som tänkas kan. Det är sånt vi kommer att bli fattigare av.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...