Lennart Rahm lämnar en slutreplik i diskussionen om Nordirland. Tidigare artiklar i debatten: Lennart Rahms första artikel den 17 juni och Kerstin Stigssons replik 1 december.

En viss Kerstin Stigsson envisas med att hävda en kunskap om den politiska situationen på Irland. Jag svarade på en replik till mig på hennes hemorgans hemsida, Riktpunkt, Moskva-partiet SKP:s sida, istället för att svara där hamnar hon på Clartés sida. Att kalla artikeln ”Dagens Nordirland” är utifrån vad som sägs såväl osant som tämligen pretentiöst. Jag är inte intresserad av att tugga om igen det jag redan skrev i våras, därför bara ett par korta punkter.

Att SF övergivit ” sin socialistiska linje” råder ingen tvekan om, ”frivilligt eller inte”, frågar sig Stigsson och man funderar på hur en som väl kallar sig marxist kan resonera så idealistiskt. Partiet lever idag på brittiska skattepengar och enorma bidrag från sin irländska lobby i USA, är alltid angelägna om att bli bjudna till Vita Huset för St Patricks Day. Att offra den socialistiska retoriken/politiken var inget svårt val. Den politiska linjen har anpassats efter möjligheten att samla pengar i USA. Det materiella varat bestämmer medvetandet, var det inte något sådant Marx sade.

Till ”fredsmurarna” så. Hur skulle SF kunna besluta om rivning när de är till som skydd för attacker från närliggande unionistiska bostadsområden? Problemet är väl att trots ”freden” Stigsson talar om sker sådana attacker och att murarnas ökning är ett tecken på hur splittringen mellan befolkningsgrupperna består och förstärkts. Murarna är ett materiellt uttryck för den politiska situationen nu, inga rester från en gången tid.

”Våld föder våld” ekar Stigsson beklagande det gamla borgerliga mantrat och det passar ju ”den fredliga övergångens” parti, men om nu de förtryckta aldrig reser sig, aldrig tar till våld? Om inte Oktoberrevolutionen skett? Viet-Nam-kriget? Algeriet? Kuba? Jag kan nämna fler. Vad är då alternativet? ”Våld föder underkastelse”? Förtryck lönar sig? Det är inte arbetarklassen ”som får betala för det”, det är arbetarklassen som slår tillbaka, som säger: Nog nu. Fler människor har tagit livet av sig i Fristaten efter den ekonomiska kraschen 2008-09 än det samlade antalet döda i konflikten i norr. Det kapitalistiska våldet är en del av systemet, men av liberaler räknas de offren inte, borde inte kommunister göra det istället för att oja sig över de förtrycktas rättfärdiga våld?

Huruvida en väpnad kamp kan röna framgång i nordirland idag är tveksamt, men kamraterna kan aldrig på förhand avstå från möjligheten.

Stigsson anser att Adams o Co är goda fredsmäklare, jag ser dem annorlunda. Alltså kan vi inte hitta gemensam nämnare. Jag tar mig rätten att benämna dem som förrädare och att vi ex.vis kallade George Bush för krigsförbrytare var inte något tokigt bara för att han inte kunde ”bemöta den kritiken”.

Nej, det är en konstig, slarvig och illa informerad artikel Stigsson skrivit som inget har att göra med rubriken. ”Dagens Nordirland” liknar föga det hon beskrivit.

Kommentarer   

#1 Kerstin Stigsson 2017-02-03 11:02
Jag kan hålla med om att SF har lämnat sin socialistiska linje. Men min kritik till Rahm handlar inte om det. Det handlar om att Rahm är förolämpande och lögnaktig i hans artikel. Och svamlar så att ingen förstår vad han menar. Han rör sig i dåtid och nutid i en blandning så att jag knappt förstod vad han menade.
'Frivilligt eller inte' skrev jag om huruvida SF var tvungna att rätta sig efter Londons konservativa skatteföresatser. Så här skriver Tommy McKearney i februaris (2017) nummer av CPI:s Socialist Voice (jag skriver det på engelska så att inga missförstånd uppstår): The northern political entity is a peripheral region of the United Kingdom, locked in to London's political and economic orbit. Unable to chart its own course, Northern Ireland is reduced to operating an opportunist economic policy, regulated and contaminated through the mean practising of sectarian politics.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...