Storgatan, Härnösand

Det är inte bara landsbygden som utarmas på grund av centralisering och koncentration. Även mindre och medelstora städer drabbas. Härnösand är ett exempel. Under senare år har sjukhuset och Mitthögskolan försvunnit från staden. Skatteverkets och försäkringskassans kontor har lagts ner.

En rad statliga myndigheter håller på att i rask takt lägga ner kontor på mindre orter runt om i landet. Samtidigt ökar de statliga jobben i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. I Västernorrland har de statliga jobben minskat med 27 procent under tio år. Värst drabbade är Ånge och Sollefteå. Även inom landstingen sker en centralisering. Jobben flyttas från de mindre kommunerna till befolkningsrika kommuner.

Konkurrensen mellan kommunerna hårdnar. Varje kommun strider för att just deras innevånare inte ska drabbas. Det är ju fullt rimligt. Samtidigt flyger alla tankar på solidaritet och gemensamt ansvar all världens väg. När inte ens staten förmår ta ett ansvar för att de egna arbetstillfällena fördelas rättvist över landet, varför ska då de enskilda kommunerna ta ansvar?

Den här utvecklingen har pågått under många år och orsakerna är flera. För det första finns det en grundläggande ekonomisk förändring som har betydelse. De stigande fastighetspriserna har gjort fastighetsbranschen enormt lönsam. Fastighetspriserna har stigit tre gånger mer än konsumentpriserna. Sannolikt söker sig fastighetskapitalet framför allt till de större städerna. De senaste årens ekonomiska utveckling har dessutom gynnat de stora tätortsregionerna på de mindre orternas bekostnad. Det handlar bland annat om att de stora expansiva städerna har haft en lyckad blandning av tillväxtbranscher som finansiella tjänster, företagstjänster, turism och upplevelseindustri.

För det andra pågår det ända sedan 1990-talet en centraliseringsprocess inom den statliga sektorn, vilken har sin bakgrund både i en anpassning till en krympande offentlig ekonomi och i en nyliberal omstrukturering. Den senare startade när New Public Management på allvar slog igenom inom den svenska offentliga sektorn. Det handlade om att införa mindre resultatenheter, interna marknader, mätbara målstyrningar och en övergång till en ledarskapsmodell som hämtades från privata näringslivet. Den ekonomiska krisen under början av 1990-talet eldade på den här utvecklingen. Centraliseringsprocessen skedde parallellt med att allt mer ansvar lades ut på regionerna och att många ansvarsfrågor som kopplats till staten sköts över på företag, organisationer och professionell expertis. Argumenten för att lägga ner statliga lokala kontor var att de hindrade möjligheterna att skapa bättre tjänster för företag och medborgare, att de var svårstyrda och splittrade en effektiv ledning och att man kunde frigör resurser till andra, viktigare saker.

Den förändrade ekonomiska utvecklingen och den statliga centraliseringsprocessen skedde samtidigt som idéerna om Stadens renässans började dyka upp. Synen på staden, som under 1970- och 80-talen varit ganska negativ, förändrades. Från att ha sett storstäderna tillväxt som något problematiskt började man nu se en styrka i att storstäderna blev större. Storstädernas funktion som forum för nya idéer, impulser och innovationer lyftes fram. Storstadsregionerna sågs som tillväxtmotor för hela landet.

Centraliseringen och koncentrationen inom massmediabranschen gör saken knappast bättre. Härnösand hade för bara omkring tio år sedan två lokaltidningar, Nya Norrland och Västernorrlands allehanda. Dessutom hade man en regional bevakning från TV4. Nu är tidningarna nedlagda och istället har Tidningen Ångermanland uppstått. TV4s bevakning är borta. Mittmedia har nyligen aviserat hårdare tag för Tidningen Ångermanland, 14 journalisttjänster ska bort. Vad blir kvar, kan man fråga sig.

Konkurrensen mellan kommunerna är destruktivt och kommer inte leda till några väsentliga förändringar på lång sikt. Det som först och främst krävs är en förändring av hela den statliga centraliseringspolitiken och en uppgörelse med New Public Management. Några symboliska utplaceringar av några mindre viktiga statliga verk, vilket varit regeringens politik hittills, leder ingenstans. Men den statliga politiken kommer inte att förändras om det inte finns en stark och kontinuerlig press underifrån.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...