Det svenska hatet (Gellert Tamas 2016; Natur och kultur; 550 sidor)

Tamas bok skildrar fylligt Sverigedemokraternas snart 30-åriga utveckling och i synnerhet Kent Ekeroths, en av dess främsta och mest stryktäcka ledares - om nu denne vid pressläggningen ännu befinner sig på fri fot.

Länge hade vi föreställningen om att Sveriges politiska liv efter andra världskriget inte hade plats för fascistiska/rasistiska/högerextrema partier (välj den beteckning som passar, mig spelar det ingen roll!). Frånvaron tillskrevs vårt relativa välstånd och kanske vår lika relativa etniska och kulturella homogenicitet.

Denna förklaring hade samma fördelar och brister som många liberala upplysningsmäns syn på religionen: den var sannolikt bara lögn, men var säkert nyttig, eftersom den utgjorde ett - av många - bra argument för dem som önskade slå vakt om välfärdsstaten och den s k samhällsfreden.

Ändå hade man bara behövt att titta på utvecklingen i grannländerna Danmark och Norge - så småningom även Finland - för att inse att frånvaron av högerextremism i Sverige, inte helt och hållet kunnat bero på välstånd och homogen befolkning. Där hade partier som Mogens Glistrups respektive Anders Langes redan under 70-80-talen under nästan samma betingelser som våra skördat begränsade framgångar.

Dessutom stämde premissen - d v s det som förklaringen tänks förklara - aldrig riktigt med fakta. Fascistiska och högerextrema rörelser har ju faktiskt, åtminstone sedan 30-talet, om än illa sedda och i olika skepnader, funnits i marginalen: Flygs och Lindholms partier, Nysvenska Rörelsen, som Ingemar Kamprad tillhörde ännu på 50-talet, familjen Oredssons Nordiska Rikspartiet. Bevara Sverige Svenskt (BSS) Framstegspartiet och Sverigepartiet, Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Och under Vietnamkriget de USA-stödda rörelserna med de missvisande namnen Demokratisk Allians och senare Europeiska Arbetarpartiet.

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister kunde, genom att kopiera ultralibertinianen Glistrup, i sorglustigt följe dansa i Riksdagen en valperiod 1991-94. Likt Glistrup mot slutet alltmer desperat spelade de ut rasistkortet, utnyttjandes flyktingströmmen från Balkan. Man återupplivade den traditionella misstron mot islam. De hann dock inspirera Lasermannens skjutande av elva mörkhåriga medborgare och mordbränder på flyktingsförläggningar - samma institutioner som Bert Karlsson på senare år gjort sig miljoner på, utan att veterligen göra avbön för sitt förflutna. Ändå tycktes deras kortlivade fiasko snarast befästa vår fördom att Sverige förblivit immunt mot rasismen.

Men då Ny Demokrati föll samman fanns SD sedan 1988 på plats. Man sade sig, framför allt sedan mitten av 90-talet, satsa på en parlamentarisk

karriär - men förvaltade samtidigt under nya betingelser det fascistiska arvet.

Sedan ett decennium har vi således även i Sverige synbarligen viabel fasciströrelse med SD som kärna vid sidan av resterna av arbetarrörelsen och den reguljära borgerligheten.

Trots att de svenska fascisterna i SD sedan minst 20 år sedan alltmera desperat försökt att - såväl bokstavligt som bildlikt - försökt att kläda sig i en parlamentarisk, respektabel, ationalkonservativ dräkt (Greve Wachtmeister är fortfarande verksam som rådgivare åt SD:s ordförande) möter de samma problem som villkorligt frigiven vaneförbrytare: de attraherar gamla kumpaner, ofta med besvärande reflexer i högerarmen. Man drar även till sig nytt folk som, delvis på grund av bristande läsförmåga/vilja, går efter innehållets lukt, inte efter etikettens text.

Det svenska hatet förtjänar beröm genom att mest inifrån en rörelse, och utifrån ett fåtal av dess mer eller mindre permanenta ledare, beskriva hur det under vissa betingelser varit möjligt att för första gången i Sverige skapa ett parti som eventuellt kan samla mer än 20 % av väljarna i nästa val. Detta, trots att en överväldigande majoritet av svenska folket betraktar detta parti självt som ett långt större hot än de föregivna missförhållanden det påtalat. Möjligen hade man önskat att boken också kunde tagit just de politiska och sociala betingelser som gjort framgången möjlig.

Några reflektioner som en vänsterläsare borde kunna dra vid läsningen:

Vårt samhälle har anslutit sig till en europeisk politisk normalitet. Men den europeiska normaliteten är sedan ett par decennier inte längre vad den var. Läget ställer högre krav på den som söker orientering i klasskampen - såväl nationellt som globalt - samtidigt har det, bl a genom de s k sociala mediernas expansion, blivit allt enklare för att finna bekräftelse för sina fördomar utan att behöva konfronteras med fakta och intellektuella korrektiv.

Vi lever nu i en multipolär värld där gamla folkrörelser, stater, allianser brakar samman, USA-imperiet kollaberar, utan att för den skull ge upp sina globala ambitioner och Ryssland desperat försöker återhämta sig ur sitt underläge, nu på kapitalistisk grundval, eller åtminstone hålla sig på fötter.

Migration, nyuppväckt högerpopulism, rasism och nationalism gör det svårare för en vänster med alltför liten förankring inom det arbetande folket att orientera sig efter gamla mallar. Att ropa ut sin vrede mot fascisternas enfald och ondska är nödvändigt, men räcker inte, vi måste också besvara frågan om ”Vad bör göras?”. Och vad bör man inte göra?

Gamla paroller om stöd på humanitär eller ens evolutionär grundval, åt varje rörelse som påstår sig kämpa för nationell och politisk frigörelse mot auktoritära, men oberoende regimer har alltsedan den s k arabiska våren drivit folk över i en ombvänster de facto allierad med USA-imperialismen t ex i Nordafrika och Mellanöstern.

Andra centrala stridsfronter, som de mot NATO och EU, har förmått en del av oss att som möjliga allierade börja betrakta de fascistiska rörelser som på högernationalistisk grundval - likt Rysslands ledning - också gått emot dem båda. Den ryska regimen utnyttjar självfallet efter förmåga dessa rörelser inom Västalliansen. Samtidigt tonar man inom en del av vänstern ner, eller bortser ifrån, den rasistiska och splittrande politik som våra inhemska fascister, med den politiska högerns och den svenska kapitalismens tysta gillande och sannolikt materiella stöd bedriver.

De högerhuliganer som i Sverige och annorstädes på gatan eller genom media agerar som fascismens stormtrupper - medan deras parlamentariska inspiratörer deklarerar nolltolerans mot rasism och, trots oupphörliga avslöjanden, spelar ovetande - de är definitivt inte vårt folk. Den som tror sig kunna debattera dessa till rätta tycks inte ha noterat att den politiska effekten hittills har gått i motsatt riktning, mot en normalisering av råheten. Radikala kulturskribenter har plötsligt förvandlats till ansvarsfulla nationalekonomer och kallar anhängare av fortsatt humanitär asylpolitik för verklighetsfrämmande idealister. De åttio procent av Svenska folket som fortfarande vägrar att ge sitt stöd åt högerextremismens paroller har, åtminstone efter våra styrandes lappkast i asylpolitiken, alltmer förvandlats till en tyst majoritet. Få eller inga ser behov att ägna sig åt deras argument eller barndomstrauman.

Förhoppningsvis kan denna högerströmning inom den svenska vänstern få kalla fötter den dag då SD - som troligt är - accepterar den parlamentariska högerns enda återstående krav för allians, d v s att partiet ger upp sin alltmer kosmetiska EU-skepticism och sitt motstånd mot svenskt NATO-inträde. Varvid SD är reducerat till sin kärnverksamhet och grundläggande drivkraft: kamp mot arbetarrörelse och socialism under utnyttjande av rasistiska fördomar bland folket.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...