När, efter ständiga akademisekreteraren Sara Danius’ tre-sekunderspaus, orden ”Bob Dylan” yttrades den 13/1 2016 klack det till: Det var som Fan, de vågade i alla fall! Hee-Haa!

Nominerad 1997 av ett gäng kanadensiska litteraturprofessorer till det stora litteraturpriset – vilket inte många då tog på allvar – hamnade Robert Allen Zimmerman i Akademiens långa rad av de där nominerade som nog aldrig skulle komma i närheten av en seriös diskussion om priset. Så gick snacket då.

Det året -97 hände dock något mycket otippat. Teatermannen, Commedia del Arte- och stå-upp-artisten Dario Fo fick priset, säkerligen efter intensiv kampanj från Lars Forssell, även han dramatiker med stort öra åt det folkliga hållet. Således en modern gycklare, gisslare och hädare, i en månghundraårig, folkligt bredkäftig och professionell muntlig scentradition, det var något helt nytt!

Mellan applåderna suckades och pustades den gången på åtskilliga håll om hur Priset därmed profanerades, rentav drogs i smutsen. Den där (i och för sig roliga och begåvade) Fo-clownen hade väl inte skrivit vare sig stora romaner eller epokgörande dikter, hrrf! Numera är våghöjderna över den saken betydligt lägre. Att Dario Fo dessutom gjorde sin slutgiltiga sorti samma dag som Dylan prisades är helt stilenligt...

Vad är då detta spensliga, hjulbenta krullhuvud Bob Dylan för slag och vad har karlen egentligen åstadkommit sedan tidigt 60-tal? Majoriteten vuxna i västvärlden (och en minoritet på andra håll) har hört en eller annan av hans sånger, eller kan åtminstone placera hans namn: en amerikansk poetisk sångare. Få nobelpristagare är så pass någorlunda kända eller åtminstone dunkelt anade i folkdjupen.

Ja, vem, vad? En gitarrdängare med i bästa fall halvdan sångröst som gnetat på i drygt ett halvsekel. En enveten jäkel. Ja då, hands down. En rimsnidare av ovanlig rang som är bra på att få ihop, om inte dansbara, så dock rejält lyssnings- och sångbara dängor. Varav några som folk rentav kommer ihåg och kör som allsång eller karaokebröl. Jomenvisst. Inte särskilt märkvärdigt. Eller?

Vad är då Dylans texter för något, är de höglitterära poetiska alster förpackade i ”låga” former som popballad, rock’n roll och blues? Eller är de låglitterära saker, allsångsbara låtar (med vers, rim, rytm och omkväde) där rötterna finns i folkliga, muntligt traderade flöden som blues, country och bluegrass vilka han sedan infogar i ”höga” litterära former, i likhet med till exempel Den Gudomliga Komedin, Canterbury Tales och Decamerone?

Ett möjligt svar, eller snarare två parallella, har givits av huvudpersonen själv för mer än 50 år sedan: ”I’m a song and dance man” och ”I’m a poet, hope I don’t blow it”. Dylan häller alltså sitt höglitterära stoff (”I’m a poet”) i vad som traditionellt hållits för låga former (”song and dance”). Omvänt blir då samtidigt den ”låga” folkliga traditionen, svart som vit, av muntligt framförande till musik (”song and dance”) verktyget för att förmedla hans texter (”I’m a poet”). När Dylan sade ”hope I don’t blow it” var det hans önskan från mitten av 60-talet att få till det, foga ihop det litterära med denna långa, starka amerikanska tradition, och hoppeligen utveckla den. Detta är faktiskt rejält märkvärdigt.

Akademiens motivering att Dylan ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen” är både begriplig och korrekt. Vilket inte alltid varit fallet.

Liksom i fallet med Dario Fo för 19 år sedan, suckas och stönas det en hel del över att” Nobelpriset nu går den litterära världen förbi” och att ”den riktiga kvalitetslitteraturen” får vänta ett år till (Lisa Irenius, SvD 14/10 2016). Därtill har Akademins Nobelkommitté med valet av Dylan ”trumpifierat” priset (Per Svensson, Sydsvenskan 13/10). Sedan kunde akademiledamoten Per Wästberg inte hålla sig: pristagaren beter sig ”oartigt och arrogant”. Tja, vi utomstående kan väl med hyfsat låga odds då anta att herr Wästberg inte föreslog Bob Dylan.

En viss tröst för de mer ömhudade bland våra litteraturkritiker kan möjligen vara att årets pristagare faktiskt publicerat litteratur, såväl prosa som dikter. Jajamen; där har vi ”Tarantula” från 1966, en korsning mellan egensinniga prosadikter och brevroman. (Tvåspråkig utgåva på Bakhåll förlag 1999.) Nog anar den mer uppmärksamma läsaren där ett korsdrag från de inre monologerna i såväl Joyces ”Ulysses” som Dos Passos’ ”1919”. Sedan kom ”Writings & Drawings” 1973,[1] och vad hittar vi i den volymen? Jo, ett knippe aldrig tonsatta långdikter, hela nio stycken. Här kommer listan.

My Life in a Stolen Moment; Last Thoughts on Woody Guthrie; Joan Baez in concert, part 2; 11 Outlined Epitaphs; Some Other Kind of Songs; Advice for Geraldine on her Miscellaneous Birthday; Bringing It All Back Home; Notes by Bob Dylan; Three Kings. (Såvitt jag vet är inga av dessa texter översatta till svenska vilket är märkligt.) Dessutom har vi ”Chronicles” (volym ett), Dylans extremt välskrivna memoarbok.

Var så goda, gnällspikar. Alla de här texterna är läs- och tänkvärda, från olika perspektiv. Där finns sällan skådade bildflöden. Jag tror inte ni läst på ordentligt.

Ovanpå detta finns så de sjungna texterna i olika varianter, hittills 367 stycken fördelade på 29 studioalbum och i den långa sviten The Bootleg Series 1-12. De är sinsemellan rejält olika, Dylan är i likhet med Strindberg inte gjuten i ett homogent block. Han förändrar sig över decennierna, från folk/protestsångaren, över den något Baudelaire-influerade rockpoeten till hillbilly-luffaren, därefter den svavel-sprakande väckelsepredikanten på berget, fram mot den åldrande, alltmer illusionsbefriade poeten som betraktar liv, kärlek och sin samtid från allt större avstånd.

Med detta dryga halvsekel av text, musik och sång står Bob Dylan mitt i den mångtusenåriga traditionen av muntligt, inte sällan även musikaliskt framförda litterära berättelser. Odyssén och Iliaden, Beowulf , Eddan och Njals saga, Villons Stora Testamente och Decamerone är några av föregångarna i detta stora muntligt traderade kulturarv. Dylan står inte bara på de axlarna, han har fört vidare och utvecklat arvet.

Samtidigt är han omisskännligt nordamerikansk: Bildspråket i Walt Whitmans storslagna diktepos ”Leaves of Grass” rasslar och prasslar genom de flesta av Dylans texter. (Den långdikten var för övrigt avsedd för muntligt framförande.) Woody Guthries mer än 600 sånger är en annan klangbotten. Lägg därtill hans långa kärleksaffär med den svarta bluesen i musik och frasering.

Värdig litteraturpristagare? I och med att Svenska Akademien (sannolikt anförd av Kristina Lugn och möjligen även Klas Östergren) nu valt att vidga prisets verkanssfär till även den muntligt framförda litteraturen, stod Bob Dylan längst fram bland kandidaterna.

Huruvida föremålet för Akademiens välvilja avser att hämta priset är en annan historia. Dylan är inte den första i den ligan.

Visby 25/10. Hans M Gabrielson

[1] Nya upplagor: Lyrics 1962-1985, Paladin/Grafton Books 1985 och Sångtexter 1962-2001, Prisma 2004. Den senare dock utan de ej tonsatta långdikterna.

Kommentarer   

#1 Hans Hellsing 2016-12-10 17:07
Gabrielson gör här en smaklös sågning av Bob Dylan. Från sitt inbillade elfenbenstorn släpper Gabrielson ner sin skit: "hjulbent krullhuvud", "gitarrdängare med i bästa fall halvdan sångröst". "Karaokebröl".
Gabrielson borde lyssna till http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/816772?programid=4381
Där visar Mikael Timm hur Dylan kan uppfattas av en människa på jorden.
Hälsningar från Hans Hellsing
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...