Det finns en rad myter om folk som sysslar med mångkulturfrågor. Myter som leder till skendebatter; där det argumenteras i upprörda ordalag mot karikatyrer istället för att föra fram rationella argument. Jag tycker det är dags att avliva några av dessa myter.

Jag har träffat många som kallar sig ‘feminister’, men aldrig någon som säger sig vara anhängare av ‘identitetspolitik’. ‘Identitetspolitik’ är ett skällsord och inte ett verkligt analytiskt begrepp. Det är ett uttryck som inbjuder till karikatyrer och inte analys; därför att det saknar förankring i verkligheten.

 

Jag har aldrig träffat en mångkulturmänniska som sagt att allt är perfekt i alla kulturer; istället säger de flesta mångkulturmänniskor att kulturer kan lära av varandra. Vad är fel med det?

Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som anser att svenska språket inte ska vara vårt gemensamma språk. Ändå hörs många kritiker av mångkultur just föra fram det som argument.

Mångkulturmänniskor är inte motståndare till äktenskap över kulturgränser. Detta måste väl rimligen innebära att de även är motståndare till etnisk essentialism; något de ofta anklagas för.

Jag hittar inga seriösa mångkulturmänniskor som förespråkar etniska getton. Tvärtom förespråkar de att kulturer ska mötas.

Inga mångkulturmänniskor jag träffat har försvarat övergrepp som t ex tvångsäktenskap eller patriarkat.

Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som sagt att utbildning skulle förstöra den egna kulturen; tvärtom!

Jag har aldrig hört talas om att mångkulturanhängare skulle vilja tvinga in en människa i en etnisk kategori mot den personens vilja. Inte heller att staten bör registrera folkgrupper. I själva verket har t ex alla romska organisationer protesterat mot register byggda på folkgrupp.

Inga mångkulturmänniskor påstår sig vara ensamma företrädare för en hel folkgrupp. Att däremot diskutera en folkgrupp utan att lyssna på många medlemmar ur den är rent imperialistiskt! Håll reda på begreppen: att vara medlem i en folkgrupp är inte detsamma som att påstå sig vara talesperson för den.

En vida spridd fördom är att mångkulturanhängare skulle vara anhängare av censur. Men att kritisera ett konstverk eller en bok är inte samma sak som att vilja förbjuda. Särskilt bör du ha rätt att granska konst som framförs för våra gemensamma skattepengar. Att vara skattefinansierad bör innebära att konsten är fri från kommersiella intressen och inte att den står fri från kritik.

Ingen mångkulturanhängare påstår att det skulle råda dikotomi mellan till exempel en mångkulturell analys och en klassanalys. Ingen påstår att antingen diskuterar vi antirasism eller också klasstillhörighet. I själva verket är det motståndarna som har en dikotomisk världsbild.

Ibland sätt också vetenskapen som dikotomisk motsats till mångkultur. Tanken att majoritetens kultur också skulle vara den vetenskapliga vägen är en tanke snubblande nära kolonialismens idé om ‘den vite mannens börda’. Att behandla frågor om kulturell bakgrund som om dessa vore ett brott mot en vetenskaplig frågeställning är ett synsätt som leder till generaliseringar och verkligen splittrar folket. Varför? Jo, därför att du då utgår från att staten är fri från fördomar. Det är skillnad mellan att vilja att staten ska vara fördomsfri och att så verkligen är fallet. Vem avgör huruvida en fördom är allvarlig eller ej? För att svara på den frågan måste du tala med människor som känner sig drabbade.

De som står för ovetenskapliga generaliseringar är, i verkligheten, inte de som förespråkar mångkultur – utan de som avfärdar mångkulturen. Om du slutar lyssna på människor som tillhör en folkgrupp, så kommer du att få svårt att bedöma vad som är vanligt och vad som är ovanligt i en kultur. Det apart udda, som en liten minoritet i minoriteten gör, kan då lyftas fram som vore det en normalitet. Analysen övergår i ryktesspridning. De tror sig vara sanningssägare, men blir en del av fördomsskaparna. Och om de nu är motståndare till mångfald – vad är då alternativet? Enfald?

Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två icke överlappade delar.

Myter om mångkulturella

Kommentarer   

+2 #16 Olof Rydström 2016-12-03 17:25
Det finns utan tvekan människor som kallar sig anhängare av mångkultur och vill ha separata friskolor. Jag har aldrig sagt något annat (se exemplen i artikeln ovan). Men det finns också de som inte villa ha sådana. Frågan om separerande friskolor är inte ens nära hundraprocentigt korrelerad med personer som sysslar med mångkultur. Därmed återkommer frågan om en skarp skiljelinje mellan vänner och fiender på vänsterkanten.


Svar på tidigare inlägg: Jag håller med om vikten av korta avstånd. Jag personligen tycker inte att begreppet ‘förortsbo’ är en identitet i kulturell mening, men så klart i geografisk. Frågan hur bostadsområden utvecklas är intressant. Naturligtvis bör både närhet och medborgarinflytande vara viktiga.
Citera
0 #15 Mats Danielsson 2016-12-03 10:44
Kan bidra med ett annat exempel. Jag arbetade själv som lärarutbildare för några decennier sedan. Det var innan den riktigt onda tiden med "friskolor" och kommunalisering. Jag hörde ibland argument för religiösa s k friskolor där det hänvisades till familjernas kulturella bakgrund; sydamerikanska katoliker, nordafrikanska muslimer, judiska familjer, etc. Och det av folk som betecknade sig som i högsta grad anhängare av mångkultur.

I praktiken leder det till isärhållande och etnifiering.
Citera
0 #14 Jan Wiklund 2016-12-02 16:10
OK, man kanske ska exemplifiera ett identitetspolitiskt resonemang.

Jag och många med mig anser att alla ska ha rätt till centrum. Våra storstäder är byggda så att de flesta har långt till allt. Inte minst till jobbet. Som Hyresgästföreningen så riktigt konstaterar är det till och med viktigare att de som har små resurser har tillgång till centrum - det kan vara deras enda möjlighet att försörja sig. Långa avstånd kostar - pengar, tid, energi, hälsa.

Precis som arbetarrörelsen på 30-40-talet krävde rinnande varmt vatten och avlopp åt alla kräver vi centralitet åt alla. Eller med lättbegripligare ord korta avstånd åt alla. Eller i praktiken: tätare städer.

Men när vi gör detta slår Per Wirtén på Arena ner på oss och beskyller oss för att förakta förortsbor. Det är värre att säga att förorter inte tillgodoser våra behov än att förorter faktiskt inte tillgodoser våra behov.

"Förortsbo" är nämligen enligt detta synsätt en identitet, och om man "kränker" den blir den mindre värd i statusjakten.

Detta är identitetspolitik. Att sätta status och prestige främst, istället för faktiska livsmöjligheter.

Jag förnekar visst inte att identitetspolitik har en del argument som talar för sig. Men den tenderar samtidigt till att skapa ett sorts mentalt apartheid av olika kotterier som bara blir mindre och mindre och som förhindrar fokus på det som förenar. Och den tycks också - i det här fallet - förhindra att man gör något åt konkreta problem, till fördel för att smeta över dom med plåster.
Citera
+1 #13 Olof Rydström 2016-11-28 06:54
Det är intressant just att du pekar ut SD som exempel på när skällsord är berättigade. Min poäng var ju nämligen att begreppet ‘identitetspolitik’ används som skällsord internt inom vänstern utan att definiera vilka grupper som avses. Att bekämpa luddighet är inte någon “språkfilosofisk kullerbytta”. Vi vet exakt vilka namn vilka vi talar om när SD hånas. Likaså när vi talar om fall av sexism eller homofobi. Men jag hittar ingen som förklarar vilka namn som skulle vara anhängare av begreppet ‘identitetspolitik’. Och när jag i artikeln försöker titta på några åsikter som ofta tillskrivs den ‘identitetspolitiska’ ideologin, kan jag bara konstatera att jag aldrig mött någon med dessa åsikter. Det är nödvändigt med klara ord för att kunna skilja på vänner och fiender i debatten.

Svar på tidigare fråga: Var träffar jag människor som sysslar med mångkultur? Jag tycker att jag träffar en hel del sådana människor i föreningar som biståndsorganisationer, tidskrifter om mångkultur och solidaritetsorganisationer av olika slag. Det finns dessutom en rad föreningar som intresserar sig för andra kulturer än sin egen. Och så finns ju rent akademiska människor som sysslar med kulturantropologi, olika språk, utländsk arkeologi mm på våra universitet och högskolor.
Citera
0 #12 Karl-Henrik Jonsson 2016-11-27 21:32
Jag anser att SD för en främlingsfientlig politik men får alltså inte använda detta begrepp. Det finns ju ingen sverigedemokrat som säger sig syssla med främlingsfientlig politik. Vidare får jag inte påstå att människor sysslar med rasistisk, sexistisk och homofob politik för det finns ju ingen människa som använder dessa begrepp om sin politiska verksamhet. Jag måste alltså använda SD:s egna vokabulär när jag argumenterar mot deras världsuppfattning (såvida det inte gäller objektiva ekonomiska storheter). Att försöka stoppa kritiken mot etnifiering och identitetspolitik med en språkfilosofisk kullerbytta är inte görbart.
Citera
0 #11 Bo Persson 2016-11-27 11:26
Olof R!
På vilket sätt finns då de människor du talar om i sinnevärlden?
Finns det t.ex. föreningar där de "möts, talar med varandra, och lär av varandras erfarenheter", som du beskriver det
Citera
0 #10 Olof Rydström 2016-11-26 21:31
När jag talar om “mångkulturmänniskor”, så avser jag människor som sysslar med mångkulturfrågor: i betydelsen att människor från olika kulturer möts, talar med varandra, och lär av varandras erfarenheter. Detta i mycket vid mening. Om man bara sysslar med sin egen kultur kallar inte jag dessa för anhängare av mångkultur. Jag utgår från att de som sysslar med mångkulturfrågor vill att kulturer möts.
Citera
0 #9 Bo Persson 2016-11-26 18:23
Det är bra att Mats D och Karl-Henrik J fortsätter debatten. Själv gav jag upp, eftersom jag aldrig blev klar över vilka de människor är som Olof R skriver om och som han säger "sysslar med mångkulturfrågor". Jag trodde det var människor som vill ha ett mångkulturellt samhälle. Men så var det tydligen inte. Men vilka är det då? Skulle inte Olof R kunna säga några ord om det?
Citera
0 #8 Olof Rydström 2016-11-26 17:29
Min poäng är just att många debattörer på vänsterkanten använder begreppet “identitetspolitik” – trots att jag inte hittar människor som faktiskt säger sig vara anhängare av identitetspolitik. Om man använder sig av ett skällsord så bör det finnas en empirisk grund även för detta. Annars missar kritiken målet. ‘Kapitalist’ och ‘mellanskikt’ är objektiva begrepp eftersom de utgår från en mätbar sanning – ekonomin. Men ska man använda ett skällsord som “identitetspolitik”, vilket inte utgår från en mätbar sanning? Är det bra? Riskerar inte det i själva verket att bidra till att sprida fördomar om de människor man analyserar? Ibland talas det om att man bör dra ett politiskt kritstreck mellan vänner och fiender; en skarp skiljelinje. Men kan man göra det om det helt saknas empiriskt stöd för de begrepp som man använder?
Citera
0 #7 Karl-Henrik Jonsson 2016-11-23 14:30
Det är möjligt att din empiri om ”mångkulturanhängare” är korrekt men du för ett märkligt resonemang kring vilka begrepp vi får använda. Den dag då människor inte längre beskriver (identifierar) sig själva som kapitalistklass eller mellanskikt måste vi alltså sluta använda begreppen, enligt ditt resonemang. Jag använder självklart dessa begrepp i huvudsak som analysinstrument, oavsett vad kapitalistklassen anser, men jag får tyvärr också erkänna att jag då och då använder dem som skällsord. Begreppet identitetspolitik är funktionellt då man skall beskriva den politiska och ideologiska utvecklingen de senaste åren. Nina Björks använder t.ex. begreppet på ett fruktbart sätt i artikel ”Ingen makt är större än den ekonomiska makten”. Se nedan:
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-ingen-makt-ar-storre-an-den-ekonomiska-makten/
Citera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Robotar och alienation

Johan Alfonsson - 17 juli 2017

Skyll inte på tekniken - det är kapitalismen som spökar. På World Economic Forums årliga möte i...

Läs mer...

Bildtext

Två texter

Cecilia Persson - 17 juli 2017

Proletär poesi i dialog med det akademiska Förhindrade åtgärder

Läs mer...

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...