Bild: Robert Nyberg

Britta Ring( se här och och här ) och Jan-Peter Stråhle( senaste not ) frågar sig om inte faran för ett storkrig kan vara akut, trots de uppenbara skäl som idag tycks tala emot det. Ett sådant krig skulle ju kunna starta av en händelsekedja som de agerande har förlorat kontrollen över. Eller av en slump. Ingen kan säkert förutspå framtiden. Därför bör vi göra vad vi kan för att minska risken för ett sådant krig och för att Sverige ska bli indraget om det ändå inträffar.

En viktig uppgift är att bygga en stark rörelse mot en svensk anslutning till NATO och till försvar för vår neutralitet. En annan är att agitera mot och om möjligt förhindra svenskt deltagande i politiska och militära aktioner som riskerar att öka krigsrisken. Clarté tillmäter dessa uppgifter stor betydelse. De som har kritiserat oss, hävdar emellertid att det inte räcker. De vill något mer – att vi och den övriga vänstern ska lägga om hela vår politik. Men det vore ett allvarligt misstag, om vänstern på basis av osäkra antaganden och spekulationer idag gjorde kampen mot krigsfaran till sin huvuduppgift och lät den överskugga allt annat. Inga rustningar av den omfattning som kan få oss att misstänka att USA förbereder sig på storkrig bedrivs för närvarande. Och, som jag skrev tidigare, har USA inte längre förmåga att få legitimitet för massmobilisering av soldater för krigsinsatser utomlands. Den djupa ekonomiska krisen i världen och den svenska borgarklassens offensiv mot löner, arbetsförhållanden, välfärd och liknande är däremot synnerligen påtagliga fenomen som länge har pågått och fortfarande pågår framför våra ögon. Varje dag drabbas vi och våra närstående av följderna av denna offensiv. Att inte förstå att deltagandet i kampen mot borgarklassens attacker på välfärden fortfarande är huvuduppgiften, är att döma vänstern till isolering och bidra till att det arbetande folket fortsätter att splittras och försvagas. Och ett sådant folk lär heller inte kunna resa motstånd mot krigshetsarna. Jan-Peter Stråhle frågar också vilka som finansierar USAs underskott och varför den finansieringen inte kan fortsätta i ett krig. I resten av det här inlägget, som besvarar inväningar från Stefan Lindgren, hittar du mina svar på de frågorna.

På bloggen 8 dagar, har Stefan Lindgren ryckt ut till försvar för trossatsen att krigsfaran är akut (”Benny Andersson & krigsfaran”, 3 november 2016). Han börjar med att lägga ut en rökridå. Det pågår ju redan flera krig i världen, där USA är inblandat, tex i Kongo. Hur kan jag då förneka faran för krig? Men vem har påstått att sådana lokala krig, som pågår under hela imperialismens epok, inte finns? De medför emellertid inte att huvuduppgiften för vänstern och arbetarklassen i länder som Sverige ändras, vilket är vad vår diskussion gäller. Vill man göra troligt att det föreligger en akut krigsfara som också skulle förändra huvudmotsättningen i Sverige, duger det inte att peka på lokala krig långt borta. Man måste kunna visa att det finns en akut risk för ett nytt världsomfattande storkrig, där också Sverige med stor sannolikhet kommer att bli indraget.
Därefter påstår Stefan att krig kan föras oavsett hur ekonomin ser ut eftersom ”kriget går före”. Ett påstående som pekar på en total brist på kunskap inte bara om ekonomi utan också om de svårigheter att finansiera krig som beledsagat alla moderna storkrig från det amerikanska inbördeskriget och framåt. Konkreta omständigheter har gjort att de svårigheterna har varierat, både till art och storlek. Men, som jag antydde redan i svaret till Anders Persson, är dagens ekonomiska läge mycket sämre än det som rådde vid de två tidigare världskrigens utbrott.
Efter det följer en invändning (den enda i hela inlägget) som är värd att diskutera och som jag strax ska återvända till. Varefter Stefan avslutar med ett par hokus pokusförslag, som han lovar, lätt ska ”fixa skivan”, men som bara kan beskrivas som ren desinformation. (T.ex. att USAs president skulle kunna ”konfiskera allt monetärt guld i hela USA oavsett ägare”. Visst, men so what?). Den enda av SLs invändningar som är värd att diskutera är hans tredje punkt: ”Kriget sätter fart på inflationen, vilket minskar de reala skulderna”. Det är sant. Men därav följer inte, som SL tror, att ett storkrig skulle vara bra för ekonomin (”inte ett hinder utan en möjlighet”). Den ekonomiska grundbulten i USAs ställning som supermakt är nämligen dollarns roll som världsvaluta. USA har hittills kunnat finansiera sina enorma underskott genom att låta sedelpressarna rulla, eftersom den övriga världen har haft förtroende för dollarns värde och villigt placerat sitt sparande i dollar. Redan idag är ett av USAs största bekymmer att det förtroendet är underminerat. Höga kinesiska funktionärer föreslog för några år sedan att dollarn borde ersättas av en ny ”neutral” världsvaluta. Utbrottet av en ekonomisk kris i Europa, som åtföljdes av en valutaflykt till den förmodat säkrare dollarn, tystade den diskussionen och gav USA en tillfällig respit. Finansieringen av den amerikanska staten och särskilt upprätthållandet av dess imperialistiska intressen utomlands (”småkrigen”) vilar således redan på skakig grund. Det är en balansgång på slak lina, som de styrande i USA ägnar sig åt. Hittills har man lyckats hålla sig kvar på den genom en tilltagande återhållsamhet i initierandet av storskaliga militära insatser utomlands och genom att försöka tubba sina allianspartner att ta på sig större delar av bördan. Samt, förstås, att skära i välfärden på hemmaplan.
Rustningar av den omfattningen som förberedelser för ett storkrig kräver – för att inte tala om genomförandet av ett sådant – skulle med stor sannolikhet leda till superinflation, vilket definitivt skulle få förtroendet för dollarn att försvinna. Men därmed skulle USA inte längre ha möjlighet att finansiera vare sig rustningar, krigföring eller välfärd och landet skulle vara slut som supermakt. Den här svårigheten gör det också svårt för USA, att i händelse av ett krigsutbrott helt sonika spärra och lägga beslag på de utländska medel som finns innestående på olika amerikanska konton (ett annat av Stefans förslag). Ett krigsutbrott innebär ju inte att USAs beroende av världsekonomin, som idag är större än någonsin tidigare i historien, skulle försvinna. Och det beroendet förutsätter att omvärlden fortsätter att ha förtroende för dollarn. Det enda scenario i vilket SLs förslag skulle vara genomförbart vore om USA utgick ur ett krig som militär förlorare och alltså inte hade mer än folkets välfärd att förlora på att låta sedelpressarna rulla. Det var så Tyskland lyckades bli av med sin krigsskuld efter att ha förlorat det första världskriget. Men vi bör nog utgå ifrån att dagens amerikanska elit inte hade tänkt sig en sådan utgång av ett eventuellt kommande krig. Inget av detta gör förstås ett krigsutbrott omöjligt. Det blir bara mindre sannolikt.
Det här har varit en märklig debatt. Oavsett om argumenten handlat om krigsfara eller försvaret av välfärden, har den föreslagna politiska linjen från de som initierade polemiken varit en och samma - att vänstern bör alliera sig med, eller mildra sin negativa syn på högerpopulismen och de brunfärgade. En sak finner jag vara särskilt märklig och kanske värd att fundera lite extra på: Om nu risken för ett storkrig är så överhängande som de ledande förespråkarna av den nämnda linjen påstår, varför lägger de då den abolut största delen av sina ansträngningar på att plädera för ett närmande till partier och grupperingar som skiftar i femtio nyanser av brunt? Högerpopulisterna verkar ju alltmer luta åt att stödja ett svenskt närmande till NATO. Och alla de nämnda gruppernas politik utesluter betydande delar av det svenska folket från att delta i kampen för freden och försvaret av det nationella oberoendet. Den enda rimliga politiken vore ju att istället lägga det mesta av krutet på att få till stånd en allians med socialdemokraterna. Det är Sveriges största parti, fortfarande fyllt av NATO-motståndare. Och det parti vars ställningstaganden troligen kommer att ha störst verkan på svensk utrikespolitik under den framtid vi kan överblicka. Kan den märkliga prioriteringen bero på att de som initierade den här polemiken anser att högerpopulisterna och de bruna är de enda riktigt pålitliga försvararna av Sveriges nationella oberoende?

Kommentarer   

+1 #14 Anders Persson 2016-12-21 13:34
Läser med lätt förvåning debattinläggen. Vem har sagt att vi enbart ska gå i enhetsfront med "högerkrafter"? Vem har sagt att klasskampen ska läggas ner för att ena så många som möjligt? Samt, till slut, är det inte efter (förlorade) krig som de flesta revolutioner utbrutit? Den taktiska huvudmotsättningen i Ryssland 1917 var ju krigets fortsättande. Hade Kerinskij dragit Ryssland ur kriget hade Lenin inte haft en chans.
Citera
+1 #13 Sven Andersson 2016-11-16 19:10
Tack KH Jonsson för att du ger mig en chans till klarläggande. Jag menade inte att alla de hypotetiska situationerna kan koppla till Myrdal. Han och hans svans har ju ett flertal ggr visat att de är beredda att gå i säng med de bruna pga av att krigsfaran gör att man måste ena alla krafter i en front mot USA-imperialismen. Vad jag försöker säg är att ställa upp några scenarie där man skulle skada sina själva syftet med enhetsfronten genom att bjuda in en del krafter. Att jag inte kan ta med min rasblandade familj på Myrdals samkväm när han myser med Nya Tider, National Front och andra "progressiva" krafter har jag privat skrivit till Myrdal om. Svaret blev "jävla idiot". Måhända att jag är men jag har ändå inte lust att gå i säng med folk som anser att min familj är kackerlackor.
Citera
0 #12 Karl-Henrik Jonsson 2016-11-16 12:46
Tack för en intressant och en bildande diskussion. Som relativt oinsatt men bildningshungrig läsare undrar jag dock om inte det senaste inlägget går på tok för långt. Jag håller med om det felaktiga i att publicera sig i en brun tidning även om ämnet handlar om yttrandefrihet osv men vad tyder på att Myrdal i palestinafrågan skulle demonstrera med och hålla tal tillsammans med Nazister? Eller att han skulle beskriva din fullt berättigade rädsla att ta med din familj till en demonstration med Nazister som identitetspolitik? Även om man inte håller med om allt som Myrdal har sagt behöver man ju inte utsätta honom för förtal. Men du får gärna övertyga mig och stärka dina påståenden med citat och hänvisningar till Myrdal.
Karl-Henrik Jonsson
Citera
+2 #11 Sven Andersson 2016-11-15 12:04
Om man inte teoretiserar för mycket utan tänker sig ett antal tänkta demonstrationståg? Och för varje tåg fråga sig om man uppnått sitt tänkta mål att stärka saken man demonstrerar för:
1. Med Adolf Hitler mot brittisk imperialism?
2. Mot bombningar av Libyen med krafter som i andra sammanhang vill utrota Libyens berber/araber/muslimer?
3. För palestinierna med nazister som vill utrota judarna?
Som gammal demonstrationsveteran måste jag väga in, stärker jag min sak? Demonstrationståget blir dubbelt så stort men jag har misskrediterat min sak i den allmäna opinionen.
Till slut ett personligt övervägande (och nu pratar jag om min högst verkliga situation), kan jag ta med min rasblandade familj på demonstrationen? Kan jag erbjuda dem säkerhet? Är jag själv säker (av nazister är jag ju att betrakta som rasförrädare)? För Myrdal och hans svans är mina frågeställningar att klassa som "vänster" (alltså förkastligt) och identitetspolitik. Myrdal har ju i sin ofelbara kristallkula sett att kriget kommer och allt måste ställas i det perspektivet. I och för sig så har Myrdal hävdat att kriget kommer lika ofta (och lika länge) som andra hävdat att kometen Halley kommer, men precis som med andra sekter, vem kan bevisa att han har fel?
Citera
0 #10 Fred Torssander 2016-11-15 09:56
Det grundläggande problemet verkar vara skillnaden mellan fascism i allmänhet - vilket även praktiseras av socialdemokratin - och nazismen på 1930-talet, vilken hade det krossandet av det socialistiska Sovjet som huvudmål. Det hette anti-kominternpakten.
När det gäller synen på just den enhetsfrontens möjligheter i övrigt är jag faktiskt inte helt säker på att Jan Myrdal har rätt. Förutom i Sverige där de historiska säregenheterna gjorde att den keynesianska politiken ("Stockholmsskolan") kunde fungera i stort sett oavbrutet fram till att restaurationen genomfördes 1990- 1994, var enhetsfrontspolitiken dömd att misslyckas tämligen snabbt. Blums folkfrontsregering i Frankrike undergrävdes effektivt av kapitalistklassen genom kapitalstrejk och kapitalflykt. Studierna av den franska folkfrontsregeringens politik var grunden för Michal Kaleckis uppfattning att full sysselsättning inte var politiskt möjligt under kapitalismen.
I övrigt är det en ganska självklar iakttagelse att populistiska och andra opportunistiska politiska rörelser och partier ofta förespråkar en progressiv folklig politik så länge de inte har makten. Det är så jag anser att till exempel SD:s vägran att stödja kriget mot Libyen bör uppfattas. Medan socialdemokraternas och vänsterpartiets uppställning för kriget är typisk socialfascism. (rättstavningsprogrammet protesterar mot själva ordet!)
Den grundläggande frågan till Jan Myrdal blir dock; Vilken är idag den socialistiska stat som motsvarar 1930-talets Sovjet, vilken det är rätt och riktigt att försvara även genom att gå i enhetsfront med någon av de olika sorterna av fascister?
Citera
+2 #9 Sven Andersson 2016-11-14 20:42
Myrdal var en av de första ut på banan med en förändrad syn på de högerextrema när han likställde Dimitrovs folkfront mellan kommunister och socialdemokrater med en enhetsfront med det franska Front National (se citat nedan). Myrdal hade tydligen missuppfattat Dimitrovs folkfront MOT fascismen till att gälla enhetsfront MED fascismen.Efter det har det bara rullat på.

Citat av Myrdal:
Front National - en eftervalsanalys
17 september 2014
"Nu kan vi se att denna analys bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger. Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas. Dock var analysen oriktig. Vilket för övrigt Dimitrov påpekade inför Kominterns kongress 1935.
Något liknande gäller om Front National och dess massbas nu. Det är detta man bör diskutera! "
Citera
0 #8 Fred Torssander 2016-11-14 16:34
Vi är tydligen överens om att krig är regel och inte undantag under imperialismen. Det är en god sak, men knappast tillräckligt. Det som är aktuellt idag och har varit det sedan mitten av 1970-talet är frågan om ett omfördelningskrig imperialistmakterna emellan. Det som brukar kallas världskrig.
Frågan om eventuell enhetsfront är något annat. Såvitt jag minns betecknade enhetsfronten inom den kommunistiska världsrörelsen ett brott med den tidigare politiken genom att det gällde att samarbeta med reformister och socialister (Blum i Frankrike) för att om möjligt förhindra eller i alla fall fördröja det nazistiska överfallet på Sovjet.
Men naturligtvis kunde det vara av intresse att söka enhet med sådana som skulle kunna tänkas försvara det svenska nationella oberoendet. Frågan är bara vilka dessa skulle vara. Jag har faktiskt inte uppfattat några konkreta förslag. Annat än det alltid i tysthet praktiserade - enheten med riksdagens reformister och socialister (om nu vänsterpartiet kan kallas för sådana) och därigenom med det svenska monopolkapitalet, deras statsapparat och vidare med den för tillfället aggressivaste imperialistmakten.
I fall något "vänster"-parti vägrade ställa sig bakom Sveriges deltagande vore detta givetvis av intresse. Men jag har inte hört någon som hävdar att vi borde bilda front med SD. Detta trots att SD faktiskt som enda riksdagsparti tog rätt ställning i frågan om Libyen. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/omrostning/votering-betankande-201011ufou3-svenskt_GY19UFöU3p1
Citera
+2 #7 Sven Andersson 2016-11-14 15:58
När en del av maoistvänstern vill bilda enhetsfront med extremhögern hänvisas ofta till Maos enhetsfront med Koumintang mot den japanska ockupationen. Jämförelsen haltar på en viktig punkt: delar av Kina var redan ockuperat av Japan när samarbetet mellan Chiang och Mao inleddes. Det var alltså en konkret situation att ta hänsyn till för de kinesiska kommunisterna. Svenska maoister däremot har i några fall förordat under 40 enhetsfront med högerkrafter pga av ett FÖRMODAT hot omett nytt världskrig. Krig under imperialismen är regel, inte undantag. Skulle kommunister alltid lägga ner klasskampen pga en mer eller mindre begåvad gissning om ett kommande världskrig så kan lika gärna klasskampen strykas ur de stolta programförklaringarna. Andra krafter kommer då att påstå sig värna om arbetarklassens intresse tex fascister. Så länge ingen har en tillförlitlig kristallkula till hands, varför inte fokusera på de verkliga, konkreta problem som det arbetande folket tvingas stå inför istället för inbillade hot?
Citera
0 #6 Fred Torssander 2016-11-14 10:44
Att i stort sett all "... s.k. vänster är utraderad inom arbetarklassen...", dvs. inom de imperialistiska kärnländerna kan troligen inte helt skyllas på att imperialisterna lyckats undvika inbördeskrig sedan 1945. Min uppfattning är att monopol-konkurrensen, vilken åtminstone hittills har varit roten till omfördelningskrigen, har kunnat hållas under gränsen för världskrig genom sådant som det socialistiska blockets existens och att varje proletär rörelse därigenom hade en reträttmöjlighet, genom det ömsesidiga kärnvapenhotet, genom rustningskeynesianismen och genom den fortsatta utplundringen av de fattiga länderna. Möjligen kan även petroleumekonomin och den nya teknologin där datorerna kunde användas till automatisering av tjänstemannayrkena ha bidragit till att hindra att freden medförde ekonomisk stagnation.
När dessa tänkbara orsaker till kalla-krigsfredsåren försvann kunde man vänta sig att den historiska utvecklingen skulle gå tillbaka i mera normala imperialistisk fåror. Men de har inte upphört alla samtidigt. Det var och är inte helt enkelt att förutsäga när politiken de imperialistiska länderna emellan övergår till andra medel. Speciellt som krigsutbrottet torde vara beroende av strategisk överraskning.
Däremot borde det vara säkert - möjligen med undantag för gudomligt ingripande - att imperialismen leder till krig. Även omfördelningskrig de imperialistiska länderna emellan?
Eller kanske "vänstern" nu, efter att de tänkbara förklaringarna till kallakrigs-freden försvunnit och efter att 2008 års börskrasch i New York bekräftat saken ändå borde kunna garantera västvärldens arbetarklass att vargen inte kommer?
Citera
+2 #5 Sven Andersson 2016-11-14 04:37
Inom delar av maoismen har krigsfaran ansetts överhängande sedan mitten av 70-talet. Först var det Sovjet som skulle starta kriget och delar av SKP började prata om moderaterna som riksdagens progressivaste parti. Sedan blev USA på nytt källan till krigsfaran. Och nu börjar delar av samma maoistvänster se Le Pen, Trump och Åkesson som närmaste allierade.Det handlar alltså om att under 40 år ha utsett den yttersta högern som allierade och betrakta klasskampen som underordnad "huvudmotsättningen".Är det konstigt att denna s.k. vänster är utraderad inom arbetarklassen? Har arbetarklassen fel som tröttnat på att höra "vargen kommer"?
Citera

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...