Efter att offentligt och på den slutna Clartélistan under en längre tid ha debatterat Jan Myrdals, Stefan Lindgrens och andras närmande till högerpopulismen i dess olika skepnader, är det dags att åtminstone tillfälligt försöka summera. Det som varit genomgående är JMs och hans åsiktsfränders totala avsaknad av empiriska argument. Ett typiskt JM-inlägg börjar med en eller flera historiska analogier, vars relevans för inställningen till dagens högerpopulism aldrig klarläggs. Därefter följer ett antal allmänna påståenden, som emellertid bara undantagsvis stöds av sakargument, och så gott som aldrig av empiriska sådana. Istället förväntas vi alldeles för ofta nöja oss med fyndiga verbala formuleringar och nyord (”hönster, vängster”).

Med lite god vilja går det, trots allt, att urskilja fyra olika försök till sammanhängande argumentation. JM m.fl. har alternerat mellan dem allt efter det taktiska läget i debatten, hur pressade man upplevt sig vara, osv. Tills Jan Myrdal och/eller någon av hans åsiktsfränder preciserar sin medvetet otydliga politik mot högerpopulismen och eventuellt tar avstånd från någon av dessa argumentationslinjer, bör vi betrakta dem som taktiskt motiverade försök att argumentera för en och samma grundinställning: att försöka få Clarté och vänstern i allmänhet att mildra sin negativa syn på högerpopulismen och helst, att söka allians med den.

Den första linjen, som JM m.fl. tillgriper i lägen när man upplever sig vara tillbakapressade, är instämma (eller låtsas instämma) i att uppgiften bör vara att isolera och avslöja högerpopulismen. Men att kritisera Clarté för att inte ha förstått att högerpopulismen har sin grund i berättigat materiellt missnöje. Vi påstås därför har missat att diskutera de viktiga frågorna och ställa de riktiga klasskampskraven.

Det är ett synnerligen svagt underbyggt sätt att argumentera. Inte minst därför att JM och hans åsiktsfränder aldrig har gett några exempel på vilka materiella klasskampskrav det är vi har missat. Dessutom har de själva aldrig visat något större intresse för och kunskaper om ekonomiska frågeställningar. Medan Clarté däremot har ägnat mycket av sitt innehåll under senare år åt att diskutera dem. Om argumentet däremot uppfattas som riktat mot vänstern i bred bemärkelse, särskilt om socialdemokratin inkluderas, har det förstås mycket som talar för sig (vilket vi också har skrivit om i Clarté). Men debatten på Clartélistan har oftast rört Clartés påstådda brister. Därför lämnar jag omdömena om den allmännare vänstern åt sidan. Eftersom JM m.fl. aldrig ens har försökt belägga sina påståenden om brister i Clartés hantering av de materiella klasskampsfrågorna, är det egentliga skälet till deras missnöje med oss med stor sannolikhet ett annat. Nämligen att vi anser det viktigt att avslöja och bekämpa högerpopulismen, istället för att söka allians med den och stryka den medhårs.

Den slutsatsen förstärks av att Jan Myrdal, Stefan Lindgren och andra vid ett flertal tillfällen också har hävdat att högerpopulismen inte är reaktionär (och därför ska bekämpas), utan ett progressivt politiskt uttryck för det arbetande folkets materiella krav. Och att vi därför bör bortse från deras hets mot invandrare, flyktingar och tiggare – ett förhållningssätt som påstås vara mer eller mindre beklagligt, men av underordnad betydelse i sammanhanget. Istället bör vi söka alliera oss med högerpopulisterna (eller – när JM, SL mfl funnit det taktiskt lämpligare att påstå det - åtminstone förhålla oss välvilligt neutrala till dem). Det är den andra linjen man kan urskilja i deras försök till argumentation.

Mats Wingborg har i ett par skrifter analyserat SDs politik och kommit till slutsatsen att det rör sig om ett högerparti. En slutsats som stöds av partiets agerande under det senaste året: deras försök att närma sig såväl SAF som Moderaterna och deras plötsliga avståndstagande från det viktiga kravet på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jan Myrdal har, trots flera uppmaningar, hittills inte kunnat ge ett enda exempel på progressiva krav som SD verkligen driver, mycket mindre presenterat något som skulle vederlägga Mats Wingborgs slutsatser. Istället har JM sökt stöd i påståendet att SD är ”störst eller näst största parti hos LO”. Precis som om det skulle säga något om partiets politiska karaktär. Enligt SCB:s senaste undersökning uppger 24% av LO:s medlemmar att de stöder SD, 20 % att de stöder något annat borgerligt parti, medan 45% säger sig stödja S. Med JMs logik skulle man lika gärna kunna dra slutsatsen att de 20% som stöder allianspartierna gör det för att de partierna uttrycker LO-kollektivets materiella intressen. Eller att EU också gör det, eftersom 33,4% av LO:s medlemmar, enligt den senaste mätningen, är för fortsatt medlemskap, medan 30,2% är emot (36,4% svarar ”vet ej”).

För en marxist borde det vara elementärt att berättigat materiellt missnöje inte nödvändigtvis leder till uppslutning bakom riktiga politiska krav. Missnöjet kan lika gärna avledas i mobilisering kring bifrågor eller rena skenfrågor. Det vi vet om högerpopulismen pekar entydigt på att dess roll i dagens klasskamp är att peka på invandring och flyktingar som roten till allt ont. Därmed avleder man människors berättigade materiella missnöje från den verkliga orsaken till försämringarna: borgarklassens offensiv, den nyliberala åtstramningen etc. Dessutom splittrar och försvagar hetsen mot flyktingar och invandrare den reellt existerande, etniskt blandade arbetarklassen. SD:s verkliga karaktär beskrevs väl av en avhoppad SD-ordförande från Enköping i Rapport häromkvällen. Hon hävdade att SD nästan bara sysslar med att hetsa mot invandring och tiggare och i praktiken ger blanka fan i den ekonomiska politiken och välfärden. (Det var därför hon hade hoppat av). I ett inlägg under hängt och ohängt i Clarté 3–2014, visar jag hur Ukip i Storbritannien, genom att hetsa mot invandrare, får brett stöd, trots att partiets extremt nyliberala politik i ekonomiska och sociala frågor går på tvärs mot vad opinionsundersökningar visar att partiets väljare vill (”Ukips grogrund”). På samma sätt förhåller det sig med Afd i Tyskland. Front National i Frankrike försöker visa upp ett folkligare ansikte. Men så snart det verkligen gäller, som i de hårda striderna kring försämringarna av arbetsrätten i somras, visar man att man står på borgarklassens sida.

Den andra linjen i Jan Myrdals, Stefan Lindgrens och andras försök till argumentation påstår alltså att vi bör bortse från högerpopulisternas hets mot invandrare och flyktingar, eftersom den (felaktigt) sägs spela en underordnad roll i deras politik. Men det finns också en tredje, öppet främlingsfientlig linje, som åtminstone Stefan Lindgren och den tyske f.d. marxisten Jürgen Elsässer (som SL ofta hänvisar till på sin blogg) har uttalat stöd för. Nämligen att vi bör alliera oss med högerpopulismen just därför att den, som enda politiska kraft, har rest kamp mot ”massinvandringen”. Och därmed framträder som de enda pålitliga försvararna av det nationella oberoendet. Invandring och flyktingkatastrofer framställs, i sann konspiratorisk anda, som ett av USA-imperialismen, i allians med det sk finanskapitalet i andra länder, skapat skeende. Syftet sägs vara att underminera ländernas nationella oberoende och öppna för imperialistisk och finanskapitalistisk dominans.

En märklig och synnerligen illa underbyggd tes. Jag har upprepade gånger frågat dess företrädare hur det i så fall kan komma sig att alla kapitalistiska länder, inklusive USA, har hårda restriktioner för invandring och idag febrilt försöker skärpa dessa restriktioner ytterligare. Naturligtvis har jag aldrig fått något svar.

Det här försöket att argumentera för allians med högerpopulismen framförs ofta, men inte alltid, tillsammans med en fjärde argumentationslinje. Den påstår att vi lever i en förkrigstid och att hotet mot freden, som uteslutande antas komma från USA-imperialismen, är så akut att kampen mot den egna borgarklassen och den ekonomiska krisen måste komma i andra hand och betraktas som underordnade frågor. På basis av den tesen kan man antingen instämma i Stefan Lindgrens och Jürgen Elsässers just avhandlade argument för att öppet stödja och ansluta sig till högerpopulismens hets mot flyktingar mm (den tredje argumentationslinjen). Eller också kan man, som Jan Myrdal och andra har gjort, försöka göra troligt att vänstern av den anledningen ska bortse från högerpopulismens invandrarhets och bygga en front med dem mot (USA)imperialismen och krigsfaran. Enhetsfronten framför allt!

På den självklara invändningen hur en front mot imperialismen skulle gagnas av att omfatta politiska partier som syftar till att splittra och försvaga arbetarklassen har man inget svar. Inte heller fick jag något svar på nedanstående invändningar, när jag framförde dem:

”Ingenting i USAs ekonomiska och politiska situation talar för att krigsfaran är överhängande. Militärt är USA svagare än på länge, eftersom landet inte längre har förmågan att legitimera insatser av amerikanska soldater i stor skala utomlands. Och dessutom troligen skulle få extremt svårt att finansiera ett storkrig, pga den labila finansiella situationen i USA och västvärlden som helhet. Har Jan Myrdal eller någon av hans troende anhängare försökt analysera, eller ens reflekterat över de troliga följderna om USA dramatiskt skulle öka sina redan enorma budgetunderskott för att finansiera ett storkrig? Förra gången, efter Vietnamkriget, när landet ändå var ekonomiskt starkare än idag, var det bara genom att överge guldmyntfoten och införa en extrem högräntepolitik som styrde om allt världens överskottskapital i form av lån och investeringar till USA, som man klarade den ekonomiska kris krigets kostnader skapat. Men det tricket låter sig - vilket dagens framtvingade lågräntepolitik visar - bara göras en gång. Till skillnad från vad som verkar vara fallet med JM och hans eftersägare kan USAs elit elementär ekonomi och är väl medvetna om detta problem. Vilket naturligtvis spelar stor roll för deras villighet att försöka starta ett nytt storkrig.”

Sammanfattningsvis kan vi urskilja fyra försök att argumentera för en allians med eller ett välvilligt förhållningssätt gentemot högerpopulismen. De har två saker gemensamt. De vilar på synnerligen svaga empiriska argument. Och de försöker antingen tona ner betydelsen av högerpopulisternas hets mot flyktingar och invandrare. Eller också stöder man den öppet. Det finns därför skäl att avsluta med att citera vad en klokare och mer omdömesgill Jan Myrdal skrev på 1960–talet (i Skriftställning 2):

Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig.

Kommentarer   

#8 J. Hult 2016-11-08 06:46
Ett mysterium blir lite mindre om vi vågar vara raka och bekänna en klarlagt fakta: Jonas Sjöstedt och Hans Linde är proimperialister, ett hejaklack för USA som terroriserar Kuba och Venezuela. Jag inte lika optimistisk som Benny när man tänker krigsfaran mellan stormakter. Krigshetsaren Hillary, som tydligen blir nästa president kanske kan finna privata finansiärer som t ex gärna skulle ta del av Rysslands gas och olja.
Trots allt detta sagt skulle jag aldrig kunna tänka mig att aktivt samarbeta med högerpopulister.
Citera
#7 Britta Ring 2016-11-06 09:44
USA har fört lågintensiva krig via ombud ända sen världskriget och i ett par fall själva krigat mycket aktivt. Instämmer i det fallet med Anders Persson. När det gäller enhetsfront mot USA-imperialismen så är problemet att det för Lindgren, Myrdal och "nationella vänstern" även handlar om gemensamma värderingar beträffande invandrings- och flyktingpolitiken och nationalismen i vidare bemärkelse.
Citera
#6 Britta Ring 2016-11-05 13:29
Instämmer med Benny Andersson men vill påpeka att krigsrisken kan vara större än den ser ut att vara med tanke på USAs ekonomiska problem och medborgarnas mycket stora krigströtthet. Hökarna har beslutat att Putin ska bort med vilka medel som helst och deras nonchalans och bristande kunskaper om Ryssland med omnejd kan provocera fram en situation där ett krig mellan Ryssland och ett grannland (kanske Ukraina) utbryter av misstag. Ett sådant krig skulle antagligen snabbt utvecklas utom kontroll.
Citera
#5 Anders Persson 2016-11-03 11:02
2008-11 befann jag mig utomlands (England) och följde den svenska debatten via Internet. Vad som då framstod som ett mysterium, och fortfarande framstår som ett mysterium, är varför större delen av det som en gång var den "anti-imperialistiska vänstern" drogs med i hetsen emot Libyen medan Sverigedemokraterna, som enda riksdagsparti, röstade emot svenskt stöd till krigsaktionerna - och detta med argument som hade kunnat varit hämtade från DFFG:s paroller på 70-talet.

För mig utgjorde detta inget skäl att sympatisera med, gå med i eller ens rösta på SD - men att ta dem på lika mycket allvar som de andra riksdagspartierna.
Citera
#4 John Norén 2016-11-02 20:27
Hans Isaksson. Nu gällde väl inte frågan om vad skribenterna inte har skrivit utan att de enligt Benny Andersson har gjort fyra försök att argumentera för allians med högerpopulisterna. Det var det jag inte kunde hitta och vi är tydligen överens om att det inte finns några sådana uttalanden.
Citera
#3 Hans Isaksson 2016-11-02 19:45
Citerar John Norén:
Jag har läst det mesta JM och SL har skrivit de senaste åren och jag har inte sett att de "argumenterar för en allians med eller ett välvilligt förhållningssätt gentemot högerpopulismen." Har du inga källhänvisningar? Jag har alltid tolkat deras skriverier som "Om vi inte lyckas stävja högerpopulismens inflytande i arbetarklassen går det åt helvete!"

Jag förstår Ditt problem, John Norén.
Du kommer antagligen i JM:s eller SL:s texter inte att finna något klar rekommendation om allians, eller ens en klar flirt med de bruna.
Men prova att i samma texter under senare år finna positiva ord om tiggare, asylsökanden, romer, muslimer, bögar, feminister - eller svensk vänster. Eller klara och detaljerande fördömande av fascisterna, ens då de begår våldsbrott.
Du kommer att i samtliga fall kamma noll.
Citera
#2 John Norén 2016-11-02 18:00
Jag har läst det mesta JM och SL har skrivit de senaste åren och jag har inte sett att de "argumenterar för en allians med eller ett välvilligt förhållningssätt gentemot högerpopulismen." Har du inga källhänvisningar? Jag har alltid tolkat deras skriverier som "Om vi inte lyckas stävja högerpopulismens inflytande i arbetarklassen går det åt helvete!"
Citera
#1 Anders Persson 2016-11-02 09:52
Att man måste vara ekonomiskt stark för att börja ett krig låter förnuftigt, men historien visar (senast 1939) att krig kan starta just för att häva ett ekonomiskt svaghetstillstånd.

Som lite "utomstående" har jag en känsla av att de "två lägren" talar lite förbi varandra. När jag bröt med (r) 1974 blev jag av SKP:are uppmuntrad att läsa Maos uppsats om politik http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/VV2_art37.htm

Om det inte föreligger någon krigsrisk med USA-NATO-EU som anstiftare, så faller givetvis JM&Co:s hela argumentation. Men om det föreligger en sådan krigsrisk, och flera än JM&Co verkar anse det (även inom de borgerliga leden), så gäller det att ena så många som möjligt emot detta krig.

Vad som Benny&Co verkar missförstå, eller så tolkar de JM&Co fel, så innebär inte enhetsfrontssamarbete med organisationen X något parti- eller organisationssamarbete.

När MUF i Malmö 1974 anslöt sig till DFFG:s demonstration innebar det inte att de gjorde avkall på sin vurm för kapitalistiska lösningar eller att SKP:re började inställa den fackliga kampen.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...