Marx 2016 äger rum lördagen den 15 och söndagen den 16 oktober på ABF-huset i Stockholm. Clarté, som är en av arrangörerna, har bjudit in två talare: Lucia Pradella och Vivek Chibber. Pradella är en italiensk filosof och samhällsforskare, som idag är verksam vid Kings College i London. Hon är medlem av redaktionen för Historical Materialism. Vivek Chibber är professor i sociologi vid New York University och har också varit verksam som en av redaktörerna för Socialist Register. Här presenterar Benny Andersson Lucia Pradella. Vivek Chibber presenterar sig själv i en intervju som finns att läsa här på hemsidan: Hur talar de Undre? (Clarté 4/2014). I en kortare kommentar skriver Benny Andersson om debatten som följt på utgivningen av Chibbers bok Postcolonial Theory and the Specter of Capital (2013).

 

Lucia Pradella:

Trots rituella bugningar och massor av hänvisningar till Karl Marx, har stora delar av arbetarrörelsen i Europa i praktiken slutat söka ledning i hans verk. Socialdemokraterna lutade sig under sina framgångsdecennier mot Keynes, för att sedan överge också honom och falla i armarna på den neoklassiska ekonomin. Medan kommunister av olika schatteringar har stött sig på imperialismteorier som antingen tar avstånd från Marx värdeanalyser, eller tonar ner deras betydelse. Båda dessa traditionella grenar av arbetarrörelsen har stått handfallna inför den nyliberala offensiv som förhärjat världen sedan början av 1970-talet. Enligt Lucia Pradella, måste vi återupptäcka Marx för att förstå mekanismerna bakom den nyliberala offensiven och ha en chans att göra något åt den.

Lucia Pradella blev tidigt involverad i arbetet med att ge ut en ny utgåva av Marx och Engels samlade verk (MEGA 2). I samband med det studerade hon de anteckningsböcker Marx skrev som underlag för arbetet med första bandet av Kapitalet. Det ledde henne till slutsatsen att de flesta forskare och marxister har missuppfattat objektet för Marx analyser i Kapitalet. Det är inte, som man brukar anta, en idealiserad nationell ekonomi. Utan ett expanderande globalt system som obevekligt polariserar världen i fattiga och rika. Den traditionella uppfattningen har fått många att blunda för, eller nedvärdera, den kritik av imperialismen som genomsyrar Marx politiska skrifter. Eftersom den kritiken har antagits inte ha några rötter i Marx ekonomiska analyser, har den ansetts vara mindre viktig. Ända sedan grundandet, har den Andra Internationalens socialdemokratiska partier tenderat att förminska den betydelse imperialistisk exploatering och expansion har för kapitalismens existens. I motsats till detta har den kommunistiska riktningen av arbetarrörelsen alltid betonat imperialismens betydelse. Men, enligt den uppfattningen som dominerat, var det först i och med utvecklandet av nya ekonomiska fenomen i slutet av 1800-talet - till exempel storföretag, ekonomisk koncentration och monopol - som kapitalismen utvecklades till imperialism. Gentemot detta hävdar Pradella att Marx värdeanalyser av kapitalismen blottlägger drivkrafter som från första stund gör kapitalismen till ett expanderande, imperialistiskt system. I borgerliga och reformistiska teorier är fattigdom och ökande polarisering mellan fattiga och rika ett tecken på för lite eller misslyckad utveckling. I Marx analys i Kapitalet är de resultat av lagarna som styr kapitalackumulationen. Det vill säga, en nödvändig konsekvens av den kapitalistiska utvecklingen.

Lucia Pradella hävdar att vi måste gå tillbaka till dessa lagar för att förstå den nyliberala offensiven. Enligt Pradella är den grundläggande orsaken den tendens till fallande profitkvot, som Marx menade var en effekt av den tekniska utvecklingen under kapitalismen. Och som Pradella hävdar på nytt gjorde sig gällande i slutet av 1960-talet, när de faktorer som länge motverkat tendensen förlorat sin verkan, eller upphört att existera.

Nyliberalismen är ingen ”misslyckad politik”, utan ett logiskt och till en del effektivt svar på den sjunkande lönsamhet som kännetecknat kapitalismen sedan slutet på 1960-talet. När investeringar i ny teknik förvärrar profitkvotens fall är det bara genom kapitalförstörelse och skärpt utsugning av arbetskraften som kapitalägarna kan öka sina vinster. Eftersom kapitalismen är ett globalt, imperialistiskt system var det första och avgörande steget utlokalisering av industrin till lågelöneländer i syd, där arbetskraften utsattes för extrema former av exploatering. Detta skapade i sin tur växande arbetslöshet i de gamla industriländerna i norr och öppnade därigenom nya möjligheter att attackera de rättigheter och den levnadsstandard arbetarklassen i dessa länder hade lyckats erövra. Ökande massmigration från syd till nord och en illegalisering av invandrare, som inte syftade till att stänga dem ute, utan till att skrämma dem till foglighet, gjorde det möjligt att återskapa extrema former av exploatering av arbetare också i de gamla industriländerna. Överexploatering av arbetare, avregleringar, sjunkande eller stagnerande reallöner och åtstramningspolitik har ökat utsugningen och delvis motverkat tendensen till sjunkande lönsamhet, men också skapat massarbetslöshet och överproduktionskriser. Eftersom krisen grundar sig i lagarna för kapitalackumulationen, kan vi vänta oss att profitkvoten fortsätter att falla och att kapitalisternas enda svar kommer att bli fortsatta försök att skärpa utsugningen av arbetarklassen.

Framväxten av en statsdirigerad kapitalism i Kina, vissa asiatiska länder och andra länder i syd har fått många att drömma om en nykeynesiansk, eller åtminstone statligt reglerad kapitalism som alternativ att kämpa för. Enligt Pradella och den lösa riktning av yngre forskare som hon representerar är detta en illusion. Så länge kapitalismen råder, kan inte staten sätta sig över de lagar som reglerar kapitalackumulationen. Även om statens makt över ekonomin ökar, är arbetskraften fortfarande en vara och betraktas främst som produktionsfaktor. Eftersom profitkvoten i dagens kapitalism inte visar några tecken på att åter börja öka, talar det mesta för att också en statligt reglerad kapitalism tvingas skärpa utsugningen och förvärra rovdriften på naturen i det ”överordnade” syftet att stärka företagens lönsamhet och den ”egna” nationens konkurrenskraft.

Alltså är det enda alternativet till fortsatt nyliberalism och förvärrad kris en politik som på sikt bryter med kapitalismen och dess sätt att fungera. Men det innebär inte att Pradella och hennes åsiktsfränder avvisar kampen för reformer. Tvärtom. Boken Polarizing Development: Alternatives to Neoliberalism and the Crisis, som samlar många inom den riktning Pradella representerar, handlar nästan bara om den kamp för reformer som idag pågår över hela världen. Men det innebär att den kampen, för att vara effektiv, idag måste ha ett annat och radikalare syfte än att reformera kapitalismen. Eftersom borgarklassens attacker sker utifrån ett globalt perspektiv och den kris som följt är internationell, måste arbetarklassen dessutom möta den genom att stärka sin solidaritet och sitt samarbete över gränserna.

/Benny Andersson

(Pradellas analys av nyliberalismen och dagens kris finns bl.a. representerad i hennes inlägg i den ovan nämnda antologin, som kom ut 2014. Hennes mer akademiska tolkningar av Marx finns i den tyvärr svindyra boken Globalisation and the Critique of Political Economy (Routledge 2016). Många av hennes artiklar finns att hämta på nätet, särskilt på hennes hemsida. T.ex.: Imperialism and Capitalist Development in Marx´ Capital (Historical Materialism, 2013) och New Developmentalism and the Origins of Methodological Nationalism. Hon har också skrivit om globalisering och migration. Hela tiden med den avgörande betydelsen av arbetarklassens internationella solidaritet som ledstjärna. Det kan vara värt att notera att Vivek Chibber har utvecklat argument som liknar Pradellas kritik av statskapitalism och nya utvecklingsteorier. Se tex: Reviving the Developmental State? The Myth of the National Bourgeoisie, som finns på nätet. /BA)

Här följer Lucia Pradellas egen korta beskrivning av det inlägg hon tänker göra på Marx 2016:

Capitalist crisis and the many lives of reformism

The immediate aftermath of the crisis exposed the limits of neoliberalism and raised the promise of global Keynesianism. Eight years after, reformist alternatives are experiencing a deepening crisis as well. Dilma Roussef impeachment in Brazil—which follows other left defeats or crises in Peru, Argentina, Bolivia, and Venezuela—marks a deep crisis of new developmentalism in Latin America. After the dramatic capitulation of Syriza in 2015, new left advances in Europe (Portugal, Spain, the rise of Corbyn) have re-proposed the idea of a ‘government of the left’ able to channel the demands of social movements into realist anti-austerity strategies. My paper contextualises these trends within the underlying crisis of global capitalism. This crisis, I argue, is exposing the structural antagonisms of capitalism, and the link between processes of impoverishment North and South. In the face of these dynamics, social-democratic strategies—aimed at maintaining a balance between class and national interests—have little to offer to the working class. In order for the labour and social movements that resist neoliberalism and the crisis to advance, therefore, it is necessary to build a political project able to address the international roots of the crisis and develop alternative forms of power to institutional politics. The crisis itself offers new possibilities and challenges in this direction.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...