Kommentar till Olle Josephsons kommentar i Clarté 2:2016

Låt mig säga det på en gång: jag har aldrig motsatt mig motinstitutioner. Fortfarande skriver jag i Clarté, vilket är värdefullt och gör mig tacksam, eftersom jag därmed får en vaken, kompetent och krävande läsekrets. Sedan februari 2015 är jag en av tre utgivare av sajten alliansfriheten.se, som syftar till att skapa en bas av kunskaper och argument för motståndet mot svenskt Nato-medlemskap. Det senare är en viktig uppgift, anser jag, eftersom den stora huvuddelen av svensk press, inklusive etermedia, aktivt har avstått från att ge allsidiga upplysningar i den pågående säkerhetspolitiska diskussionen.

Men när detta är sagt måste man också kunna hävda att de stora tidningsföretagen och public service-media inte får lämnas vind för våg – att en aktiv opinion och kunniga, kritiska medarbetare måste se till att innehållet, utbudet, också där håller måttet. Det medges att uppgiften inte är lätt, eftersom trenden går i motsatt riktning, och den är stark: mot förenklingar, ytlighet, underhållning, sensationer, ideologisering. De icke-ägda, ”sociala” medierna gör inte saken bättre. Den intellektuella substansen hos dessa är i allmänhet mycket mager, och där ser man – om man ska vara ärlig – motinstitutionalismens begränsningar.

Historiskt är det givetvis sant att arbetarrörelsen och andra folkrörelser har skapat sina egna organ, byggt upp institutioner som de själva kunnat kontrollera, vilka har konkurrerat med den etablerade ordningens apparater: kooperativ, folkhögskolor, koloniträdgårdar, folkbibliotek och Folkets Hus, kapell, loger, kassor av olika slag. En del av detta sögs med tiden upp av den offentliga makten; annat har förtvinat eller slagits i spillror. Men var tanken någonsin att dessa skulle ersätta den rådande ordningens arrangemang? Jag ser dem närmast som komplement, alternativ, också som uppstickare och förnyare. De medförde valfrihet – alltså en frihet från underordning, fast observera att all frihet är relativ och restriktiv! – samtidigt som de bidrog till att undanröja orättvisor. Kanske behöver de återupprättas.

Men allmänintresset fordrar även en annan typ av institutioner som inte skulle må särskilt bra av konkurrens. Vem har behov av flera skatteverk, parallella polismyndigheter, fängelser som tävlar med varandra om interner? Ur ett ultraliberalt perspektiv skulle detta kanske gå för sig, och om man drog ut den svenska 80- och 90-talshögerns anti-institutionalism till sin spets, så skulle man förvisso hamna där. Men ur ett medborgerligt perspektiv är det väsentligt att dessa institutioner sköts professionellt, rättssäkert, oväldigt – sommarens uppståndelse kring Riksrevisionens felgrepp illustrerar, på negativt vis, vad jag är ute efter. Vi är inte på något sätt betjänta av sådan korruption, nepotism, sådant slarv med formalia som där kom i dagen. Mycket få och små grupper i samhället drar fördel därav.

Har någon påstått motsatsen? Kanske inte. Men visst har det i praktiken varit rätt mycket fråga om att krossa auktoriteter, riva pyramider, om anti-etatism och revolutionär elan på sina håll – och i det hänseendet vidhåller jag påståendet från min ursprungliga artikel att extremhöger och extremvänster kanske inte har gått hand i hand, men den ena har avlöst den andra och de har varit varandras spegelbilder. Soldatarbetet på sjuttiotalet till exempel medverkade effektivt till att undergräva legitimiteten hos värnpliktsförsvaret. Lumpen betraktades som en pålaga som det gällde att lindra, inte som en medborgerlig plikt och rättighet att ta i bruk. Några decennier senare skördade högern frukterna av denna negativism genom att avskaffa hela systemet och införa legohären. (Tanken på ett fristående revolutionärt garde väcktes tack och lov inte, och inte heller utrustades kadern i de olika organisationerna med vapen och ammunition.)

Idag framstår det som ett mycket viktigt ärende att propagera och vinna politisk förståelse för folkförsvaret i teori och praktik. Ett sådant nationellt försvar kan inte gärna vara annat än en statligt organiserad kraft. Också frivilliga element, som hemvärn, lottakårer, bilkårister, driftsvärn (numera avvecklat), måste styras av och inordnas i den offentliga makten. Här finns föga utrymme för någon mot- eller anti-institutionalism, och en anti-militarism av anno dazumal är ingenting jag tycker att man kan kosta på sig i nuvarande läge.

Också på andra områden – skola, universitet, sjukvård – bör nog den politiska huvudstöten sättas in på att slå vakt om och förbättra funktionsdugligheten hos landets allmänna institutioner. En avprivatisering har man anledning att önska sig både här och där. De fria organisationerna, non-profits, behövs förstås också – som pådrivare, granskare, fostrare, idégivare, ansvarsutkrävare. Men ingen har glädje av att traditionella verksamheter förfaller och gör dåligt ifrån sig. I föreningar jag tillhört har program och stadgar alltid haft en bindande kraft. Institutions matter!

Olle Josephson tar upp tre historiska paradfall. Och nog stämmer det, som han säger, att det saknades fungerande institutioner, åtminstone sådana med allomfattande trovärdighet, när revolutionärer i Paris, Petersburg och Peking grep efter makten. Men just häri består tragiken! I laglösheten! För inte heller upprorsmakarna hade ju några genomarbetade och beprövade alternativ att komma med; det var i grunden fråga om att improvisera sig fram, och det är inte märkligt alls att de misslyckades med detta. Min grundpoäng i artikeln var faktiskt att socialistisk planekonomi inte kan slängas på skräphögen bara för att den fallerade i de reellt existerande staterna – fallerade men inte falsifierades! – då den nödvändiga institutionella och mognaden där inte var för handen.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Ledare - Nej till Nato, Nej till Aurora

Daniel Cederqvist - 17 juli 2017

I höst kommer Aurora, en av de största militärövningarna på många år, att genomföras i Sverige....

Läs mer...

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...