Kommentar till Olle Josephsons kommentar i Clarté 2:2016

Låt mig säga det på en gång: jag har aldrig motsatt mig motinstitutioner. Fortfarande skriver jag i Clarté, vilket är värdefullt och gör mig tacksam, eftersom jag därmed får en vaken, kompetent och krävande läsekrets. Sedan februari 2015 är jag en av tre utgivare av sajten alliansfriheten.se, som syftar till att skapa en bas av kunskaper och argument för motståndet mot svenskt Nato-medlemskap. Det senare är en viktig uppgift, anser jag, eftersom den stora huvuddelen av svensk press, inklusive etermedia, aktivt har avstått från att ge allsidiga upplysningar i den pågående säkerhetspolitiska diskussionen.

Men när detta är sagt måste man också kunna hävda att de stora tidningsföretagen och public service-media inte får lämnas vind för våg – att en aktiv opinion och kunniga, kritiska medarbetare måste se till att innehållet, utbudet, också där håller måttet. Det medges att uppgiften inte är lätt, eftersom trenden går i motsatt riktning, och den är stark: mot förenklingar, ytlighet, underhållning, sensationer, ideologisering. De icke-ägda, ”sociala” medierna gör inte saken bättre. Den intellektuella substansen hos dessa är i allmänhet mycket mager, och där ser man – om man ska vara ärlig – motinstitutionalismens begränsningar.

Historiskt är det givetvis sant att arbetarrörelsen och andra folkrörelser har skapat sina egna organ, byggt upp institutioner som de själva kunnat kontrollera, vilka har konkurrerat med den etablerade ordningens apparater: kooperativ, folkhögskolor, koloniträdgårdar, folkbibliotek och Folkets Hus, kapell, loger, kassor av olika slag. En del av detta sögs med tiden upp av den offentliga makten; annat har förtvinat eller slagits i spillror. Men var tanken någonsin att dessa skulle ersätta den rådande ordningens arrangemang? Jag ser dem närmast som komplement, alternativ, också som uppstickare och förnyare. De medförde valfrihet – alltså en frihet från underordning, fast observera att all frihet är relativ och restriktiv! – samtidigt som de bidrog till att undanröja orättvisor. Kanske behöver de återupprättas.

Men allmänintresset fordrar även en annan typ av institutioner som inte skulle må särskilt bra av konkurrens. Vem har behov av flera skatteverk, parallella polismyndigheter, fängelser som tävlar med varandra om interner? Ur ett ultraliberalt perspektiv skulle detta kanske gå för sig, och om man drog ut den svenska 80- och 90-talshögerns anti-institutionalism till sin spets, så skulle man förvisso hamna där. Men ur ett medborgerligt perspektiv är det väsentligt att dessa institutioner sköts professionellt, rättssäkert, oväldigt – sommarens uppståndelse kring Riksrevisionens felgrepp illustrerar, på negativt vis, vad jag är ute efter. Vi är inte på något sätt betjänta av sådan korruption, nepotism, sådant slarv med formalia som där kom i dagen. Mycket få och små grupper i samhället drar fördel därav.

Har någon påstått motsatsen? Kanske inte. Men visst har det i praktiken varit rätt mycket fråga om att krossa auktoriteter, riva pyramider, om anti-etatism och revolutionär elan på sina håll – och i det hänseendet vidhåller jag påståendet från min ursprungliga artikel att extremhöger och extremvänster kanske inte har gått hand i hand, men den ena har avlöst den andra och de har varit varandras spegelbilder. Soldatarbetet på sjuttiotalet till exempel medverkade effektivt till att undergräva legitimiteten hos värnpliktsförsvaret. Lumpen betraktades som en pålaga som det gällde att lindra, inte som en medborgerlig plikt och rättighet att ta i bruk. Några decennier senare skördade högern frukterna av denna negativism genom att avskaffa hela systemet och införa legohären. (Tanken på ett fristående revolutionärt garde väcktes tack och lov inte, och inte heller utrustades kadern i de olika organisationerna med vapen och ammunition.)

Idag framstår det som ett mycket viktigt ärende att propagera och vinna politisk förståelse för folkförsvaret i teori och praktik. Ett sådant nationellt försvar kan inte gärna vara annat än en statligt organiserad kraft. Också frivilliga element, som hemvärn, lottakårer, bilkårister, driftsvärn (numera avvecklat), måste styras av och inordnas i den offentliga makten. Här finns föga utrymme för någon mot- eller anti-institutionalism, och en anti-militarism av anno dazumal är ingenting jag tycker att man kan kosta på sig i nuvarande läge.

Också på andra områden – skola, universitet, sjukvård – bör nog den politiska huvudstöten sättas in på att slå vakt om och förbättra funktionsdugligheten hos landets allmänna institutioner. En avprivatisering har man anledning att önska sig både här och där. De fria organisationerna, non-profits, behövs förstås också – som pådrivare, granskare, fostrare, idégivare, ansvarsutkrävare. Men ingen har glädje av att traditionella verksamheter förfaller och gör dåligt ifrån sig. I föreningar jag tillhört har program och stadgar alltid haft en bindande kraft. Institutions matter!

Olle Josephson tar upp tre historiska paradfall. Och nog stämmer det, som han säger, att det saknades fungerande institutioner, åtminstone sådana med allomfattande trovärdighet, när revolutionärer i Paris, Petersburg och Peking grep efter makten. Men just häri består tragiken! I laglösheten! För inte heller upprorsmakarna hade ju några genomarbetade och beprövade alternativ att komma med; det var i grunden fråga om att improvisera sig fram, och det är inte märkligt alls att de misslyckades med detta. Min grundpoäng i artikeln var faktiskt att socialistisk planekonomi inte kan slängas på skräphögen bara för att den fallerade i de reellt existerande staterna – fallerade men inte falsifierades! – då den nödvändiga institutionella och mognaden där inte var för handen.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...