Det bruna demokratihotet brukar vara lätt att identifiera, trots dess mytologiserande tal om att tolka folkviljan eller vanligt folks sunda förnuft. Här kan ofta socialister och liberaler skapa gemensam opinion. Det är svårare med det hot som kommer från de upplysta skribenter som i ett sken av förnuftig tolerans riktar sitt demokratiförakt mot svårhanterliga inslag i den liberala demokratin. I grunden handlar dessa hot om att inskärpa demokratins avgränsning till en sfär kringskuren av ett stort privat ägande och en ekonomi präglad av ett näringsliv som kan operera oberoende av demokratiskt (läs: folkligt) inflytande och kontroll. Här blir vänsterns bidrag både att blottlägga vad som finns mellan raderna i de upplysta skribenternas alster och att konkret ställa krav på en motsatt agenda – att verka för en fördjupad och utvidgad demokratisk process.

Den liberala demokratin inskränker demokrati till en representativ demokrati med fria val, ibland parlamentarism och ofta en överideologi knuten till föreställningar om mänskliga rättigheter som i förlängningen är tänkt att begränsa folkets barbariska sidor. Rådgivande folkomröstningar brukar också ofta vara ett inslag. Under de senaste årtionden har vi sett den svenska liberala demokratin förskjutas mot ökad byråkrati och expertvälde. Särskilt nationalekonomer och jurister har fått en privilegierad position att formulera policier och politik med utgångspunkt i förment värdeneutrala ekonomiska och evidensbaserade modeller. I kölvattnet efter brexit har också delar av den mer liberalt orienterade journalistkåren och några liberala ledarsidor börjat ifrågasätta folkomröstningar som ett inslag i demokratin. Angreppet på folkomröstningar utgör en nytappning av folket är dumt och oupplyst inbäddat i en ny typ av argument, som behöver analyseras grundligt. Det är förvisso sant att demokratin inte bör reduceras till en simpel omröstningsmekanism där majoriteter ska tillåtas förtrycka minoriteter och med enkel majoritet kunna avskaffa folkväldet. Demokratin behöver omgärdas av lagar som tillerkänner samtliga människor rättigheter och politisk myndighet. Demokratin kan betraktas som ett styrelseskick, men också som en process med ambitionen att erkänna alla människor som politiskt myndiga subjekt. Varje människa är en politisk individ med delat ansvar, delad rätt och delad befogenhet i ett givet samhälle.

Med detta som utgångspunkt är det deprimerande att läsa vissa reaktioner på resultatet av den brittiska folkomröstningen. Det politiska etablissemanget skakar självfallet inför frågan om ett framtida swexit. Men enligt några samtida liberala röster är det inte endast majoritetens uppfattning att UK bör lämna unionen som är ett dumt beslut, utan själva tillvägagångssättet att låta folket folkomrösta är förkastligt. Journalisten Göran Rosenberg kritiserar folkomröstningarnas svårighet att förena makt och ansvar. I en representativ demokrati väljer folket företrädare som kan ställas till svars för sin politik, vilket alltså inte gäller vid folkomröstningar eftersom resultaten ofta både är svårtolkade och där alla och därför ingen– enligt Rosenberg – kan ställas till svars för påstått felaktiga utfall Rosenberg, 2016, sverigesradio.se . Dagens Nyheters ledarsida har en mer konstitutionell vinkel, men även här ställs potentiella konflikter mellan den representativa demokratins institutioner mot folkomröstningens förment förenklande principer mot varandra. Ledarinlägget avslöjar DN:s motvilja mot att låta människor yttra sig i komplicerade och samhällsgemensamma frågor DN 28/6 2016, mer-an-majoritetsvalde . Journalisten Staffan Heimerson drar sedan demokratiföraktet längst och sätt kallar folkomröstningar för demagogens viktigaste verktyg och landar i en osofistikerad jämförelse med Nazitysklands folkomröstningar som blev ett redskap i expansionspolitiken Heimerson 2016, aftonbladet.se ... staffanheimerson .

Britternas val att lämna det storskaliga europeiska projektet har säkerligen delvis nationalistiska och protektionistiska motiv. Det har påtalats av såväl liberala som socialistiska debattörer. Här kan vi samstämmigt klämma i kören mot den bruna fara som lurar i självtillräcklighetens nationalism, vilken bland annat förnekar människor globala beroende av andra. I analysen av EU:s misslyckande kan vi dock aldrig förvänta oss en klar analys från liberalt håll.

EU-projektet har misslyckats med att göra de reformer som medborgarna (människorna) skulle kunna förvänta sig av ett ambitiöst överstatligt projekt. Jag talar här om människors rättigheter och möjligheter primärt, inte om frihandelsprinciper som i princip gynnar företag som subjekt och som gör människor till varor och resurser i storföretagens kamp om resurserna. EU hade dock kunnat arbeta för ett långsiktigt fredligt, mänskligt utbyte mellan nationer och folk genom att prioritera internationella schysta och trygga arbetsvillkor och arbetsmiljöer, utbytesprogram, utveckling och spridning av fungerande välfärdssystem, näringslivsoberoende skolsystem och systematiska åtgärder för att ta emot migranter av olika slag, kort sagt: Att dämpa de människofientliga effekterna av kapitalismen. Men det har knappast skett, varför exitargumenten fortlöpande behöver tillhöra vänsterpartiernas fatabur.

Men vad bär vi då anföra mot argumenten mot folkomröstningar? Att som Rosenberg skriva att folket ofta röstar fel, lämnar naturligtvis ett öppet mål. Vad är att rösta rätt? Att kollektivt inse att högertrafik är en naturlag? Att utkräva ansvar i en demokrati är alltid en svår fråga, och visst vidhänger problemet även folkomröstningarna. Men ansvarsargumenten får inte dras för långt. Om man drar det till sin spets så det ju endast diktatorn (eller en instans som är maktfullkomlig på något vis), som fullständigt kan ställas till svar för sitt politiska värv, både moraliskt och praktiskt. I demokratin, särskilt med ett anonymt valsystem, är det naturligtvis knepigare. Kärnfrågan handlar enligt min mening istället om hur vi ser på den representativa demokratin. Är det den yttersta och enda tänkbara formen av demokrati? Om vi för tillfället bortser från en klassisk marxistisk analys där klassintressen och ägandefrågor alltid är primära, kan man naturligtvis betrakta den representativa demokratin som en pragmatisk nödlösning. Egentligen borde samtliga medborgare delta i beslut och omröstningar som rör dem själva och samhället. Av praktiska skäl, som samtidigt har att göra med hur de liberala marknadsekonomierna organiserar samhället och exploaterar människors tid, måste vi dock välja representanter för våra åsikter som samtidigt – som en bieffekt – blir politiska specialister. Vi väljer dessa representanter och utkräver idealt sett ansvar för de beslut de fattar främst via återkommande val. För att förenkla denna representation har vi politiska partier som representerar klassintressen och som har att torgföra sina åsikter i större och mindre frågor. Det går dock att argumentera för att direktdemokrati där varje medborgare deltar aktivt i demokratiska beslut som rör det gemensamma är idealtillståndet. Det torde gälla nationellt, regionalt och lokalt. Det skulle kunna vara en grundläggande politisk institution i ett framtida mer demokratiskt samhälle. Folkomröstningar skulle således kunna ses som ett direktdemokratiskt och hoppingivande socialistiskt inslag i den representativa demokrati där medborgarna får möjlighet att medverka i beslut om avgörande, stora samhällsfrågor. Folklig förankring, medverkan, inflytande och politiskt ansvar förutsätter varandra.

Argumentet att folkomröstningar är olämpliga för komplicerade frågor är inte bara demokratiföraktande till sin karaktär, utan också överdriven. Även komplicerade frågor kan kräva konkretion – ja eller nej. Det förutsätter vi också i den representativa demokratin; hur många röstknappar finns det vid varje riksdagsstol? Sedan finns det otaliga individuella och klassmässiga skäl till varför en medborgare röstar på ett visst sätt, och den pluralismen är också själva poängen med att i en offentlig debatt låta olika politiska aspekter bli synliga: Rationella, emotionella, evidensbaserade, demokratiska argument behöver torgföras i varje större politisk fråga. Samfällt blir vi klokare av att höra samtliga röster som yttrar sig i en komplicerad fråga, även motargumenten, och vi kan på så vis förhoppningsvis fatta mer informerade beslut om hur vi vill rösta.

När det gäller överdrifterna är det enklast att göra en jämförelse med vad som gäller inför parlamentsvalen. Där är ju valen – väljarnas perspektiv – oändligt mer komplicerade än vid folkomröstningarna. Folkomröstningar är ju i själva verket sällsynt politiskt fokuserade! Med det argument som framförs mot folkomröstningarna torde ju själva parlamentsvalen vara olämpliga för folket, eller? De är ju komplicerade, och kräver sakkunskaper. Hur många komplicerade frågor och val kommer inte de representanter vi väljer att ställas inför – och hur skall den enskilda, enkla väljaren göra kloka val så att representanterna röstar rätt i samtliga viktiga frågor under mandatperioden? Och hur hittar vi representanter som tycker likadant som oss själva i såväl större, övergripande frågor som i enskildheter med betydelse för våra liv? Hur kan vi kräva ansvar i gyttret av omröstningar som representanterna deltar i en under en mandatperiod?

Nej, vi borde stället tänka och hävda att såväl parlamentsvalen som folkomröstningarna medför att det blir debatter i samhället om viktiga frågor. I de liberala skribenternas värld verkar det vara problematiskt med folklig debatt och opinion i komplicerade frågor. Underförstått hade de varit bättre om de politiska experterna själva diskuterat och avgjort ödesfrågorna. Ur ett perspektiv där idealtillståndet innebar att fler medborgare, på fler arenor, i fler frågor och i mer upplyst anda bidrog demokratiskt till en positiv samhällsutveckling i landet, i kommuner och på arbetsplatser borde vi därför applådera direktdemokratiska processer, inte bekämpa dem. Vi borde arbeta för att utvidga och utveckla det individuella och kollektiva politiska medvetandet och ansvaret hos alla medborgare, inte bara utkräva det i efterhand hos våra politiskt professionella.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...