Både förslaget om att införa en (icke militär) keynesianism och att använda staten för investeringar och återställa det statliga ägandet av industrier, verksamheter och finansinstitut, är utmärkta förslag.

Det är också sannolikt att dessa förslag måste genomföras för att rädda kapitalismen ur dagens stagnation. Och att detta gäller både för Sverige och för världen i övrigt. Det är till och med så uppenbart att OECD:s ekonomer har påpekat detta även just när det gäller Sverige[i].

Det är inte heller något tekniskt eller praktiskt ekonomiskt som hindrar att OECD:s rekommendationer genomförs. Den makroekonomiska reglering som skulle krävas provades med framgång redan på 1930-talet. Fast det bör påpekas att det som fungerade i längden inte var den icke-militära modellen. Både USA:s New Deal och Hitlertysklands Wirtchaftswunder drabbades av bakslag med finansieringen och kunde efteråt framhållas som lyckade bara genom att felaktigt läsa ihop de keynesianska reformerna med rustningskonjunkturen inför 2:a världskriget.

Även det keynesianska försök som genomfördes av den franska folkfronten, under regeringen Leon Blum misslyckades. Och detta av allt att döma av precis samma skäl som i Tyskland och USA. Kapitalisterna ville inte vara med längre när den allra mest akuta krisen var avklarad. Och flyttade sina pengar utomlands, eller genomförde vad som kallats kapitalstrejk.

Michal Kalecki:s Political aspects of full employment[ii] (1943) bygger på misslyckandet i Frankrike, liksom hans mera tekniskt ekonomiska genomgång Full employment by stimulating private investment?.

Trots att den fulla sysselsättningens politik var både moraliskt motbjudande och ekonomiskt skadlig för monopolkapitalisterna bibehölls denna i närmare 40 år i USA. I fallet Sverige ännu längre. I Sverige genomfördes etableringen av full sysselsättning 1921-39 och avvecklingen kom först 1989-94.

Man kan beskriva det som att målsättningen full sysselsättning var aktuell i drygt 70 år och att detta även var praktisk politik i ett halvt sekel(!).

Det går också att förklara kapitalismens guldålder[iii] i ekonomiska termer. Upp till en viss gräns. Den fulla sysselsättningen blev acceptabel för kapitalistklassen genom att tillämpningen blev bastardkeynesianism[iv]. Satsningen på krig och vapenutveckling användes för att suga upp det överskott som annars troligen skulle ha blivit omöjligt att adsorbera inom kapitalismens ramar. Tillsammans med vad som kallas försäljningsansträngningen och en mängd andra investeringar i måttligt produktiva verksamheter.

Den fulla sysselsättningen var kulmen på en lång tradition av klassamarbete mellan de mest gynnade inom arbetarklassen och det mest avancerade kapitalisterna i de imperialistiska länderna. Det bildades ett skikt, en så kallad arbetararistokrati inom arbetarklassen i dessa länder, som faktiskt på kort sikt hade intresse av att kapitalismen bevarades. Och det har bildats politiska partier som tillvaratar just detta skikts intressen. Oftast har det varit de gamla arbetarrörelse-partierna. Förutsättningen för skiktets privilegier har varit extraprofiterna som sögs ut ur koloniernas förtryckta folk och arbetararistokratins partier har som tack för detta försvarat de egna staternas kolonialism.

En ytterligare förutsättning för arbetararistokratin och de opportunistiska partiernas framgångar är att klasskampen inom det egna landet reglerades. Framför allt när det gällde import av arbetskraft och utflyttning av industrier. Fackföreningarna har kunnat förhandla utifrån ett monopol på arbetskraften inom det monopol på vinsterna från det egna landets kolonier som staten och kapitalet upprätthöll.

Genom det socialistiska lägrets sammabrott har västvärldens imperialistiska länder befriats från hotet att kolonierna skulle kunna befria sig och stoppa sin underutveckling. Vi har i stället sett en våg av re-koloniseringskrig, som dessutom uppenbart varit ämnade att decimera de koloniserade ländernas befolkning och infrastruktur därhän att de inte ska kunna fungera som självständiga.

Samtidigt har de arbetande massorna i Sovjet och Kina gjorts tillgängliga för det trans-nationella monopolkapitalet och behovet av en egen industri i imperialismens hemländer har minskats kraftigt.

Västvärldens industrikapitalister har inte längre behov av någon arbetararistokrati i hemländerna och de imperialistiska staterna har inte längre någon betydande gemensam fiende som de tvingar dem till borgfred.

Inom politiken innebär detta att reformism och modern revisionism (vilken till stor del byggde på övertagande av auktoritet från Sovjet och sedan Kina och slutligen Albanien) numera knappast kan komma att få någon bred klassbas.

Det är inte heller sannolikt att det ska gå att vinna billiga och enkla segrar i klasskampen inom de imperialistiska länderna. Snarare verkar monopolkapitalet och staten bedriva en ny typ av socialt ingenjörskap, där en allt större del av proletariatet reduceras i ekonomisk och moralisk betydelse på det sätt som Lenin beskrev.

För det femte förvandlar utsugningen av de förtryckta nationerna, vilken är oupplösligt förknippad med annexioner, och särskilt utsugningen av kolonierna från några få stora makters sida alltmera den civiliserade världen till en parasit på de icke civiliserade folkens kropp, folk som räknar hundratals miljoner människor. Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit. Imperialismen har i någon mån förändrat saken. Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människor.[v]

Det framstår inte som troligt att det kommer att finnas någon möjlighet att samla en bred anständig vänster med något slags reformistiskt program inom västvärlden. Det som i stället kan komma att göra nytta på sikt är att klart och tydligt påvisa att det inte längre finns någon fredad nisch inom den globaliserade kapitalismen och i stället utnyttja nederlagen i den spontana reformistiska kampen till att samla kraft för den socialistiska revolutionen. Och till stöd för de förtryckta länderna och folkens motståndskamp mot imperialismen.

När det gäller kapitalismens funktion går det inte längre att resonera utifrån genomsnittet. Kapitalistklassen har genom socialismens nederlag förlorat sitt incitament till solidaritet mellan de olika skikten inom den egna klassen. I stället är det som borde studeras de nya funktioner som uppstått genom monopolkapitalismen (övergången 1800-1900) och vad som idag kallas finans-monopolkapitalismen[vi]. Den sistnämnda är såvitt jag förstår saken rent parasitär även gentemot mindre kapital, och även mot sådana monopolkapital som fortfarande är beroende av cirkulationen P-V-P’, dvs. inblandade i produktion av icke rent finansiella varor och tjänster. Samtidigt som det är inom finanssektorn som de största vinsterna görs och som därigenom styr över resten av kapitalisterna.

Slutligen är jämförelsen med krisen 1870 – till skillnad från med 1930 – rätt intressant. Men Även 1870-talskrisen var faktiskt även den betydligt mindre total än dagens. Som Marx skrev i Kapitalet[vii]:

Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. Om Kina blir ett stort industriland, sade mr Stapleton, kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå. (Notis i Times den 3 sept. 1873.)

Referenser:

[i] OECD-Income-Inequality-Sweden

[ii] monthlyreview.org/2010/kalecki220510.html

[iii] Dvs. guldålder inom imperialismens kärnländer. För de andra var det inte lika roligt.

[iv] Joan Robinson The bastard Keynesian doctrine, evolved in the United States, invaded the economic faculties of the world, floating on the wings of the almighty dollar.

[v] V.I. Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen, oktober 1916. marxists.org/svenska/lenin/1916/10.htm

[vi] clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/1-2013-title/8409-Krisen-utan-slut-84

[vii] marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...