Drygt en vecka efter Brexitomröstningen meddelade Storbritanniens finansminister George Osborne att Brexitsegern kommer kräva nedskärningar och skattehöjningar. En justerad budget kommer att presenteras om några månader. Men Osborne sa också att regeringen planerade för en kraftigt sänkt bolagsskatt, något som fick Tysklands finansminister, Wolfgang Schäuble, att reagera starkt. Den tyske finansminister är starkt kritisk till det brittiska förslaget som riskerar att leda till en kapplöpning mot låga skatter i Europa.

Den brittiska regeringen föreslår en sänkning av bolagsskatten från 20 till 15 procent. Ett av skälen till förslaget handlar om att förhindra en företagsflykt efter Brexit. Ett annat skäl är att regeringen genom detta hoppas få fart på investeringarna, något som med största sannolikhet inte kommer att ske.

Att länder allt mer använder sig av skattesänkningar för att locka till sig företag, alternativt få företagen att stanna, visar med all tydlighet att den nyliberala politiken är allt mer funktionsoduglig. Att konkurrera med låga bolagsskatter är inget nytt. Det har sedan länge varit en uttalad strategi i Irland och flera Östeuropeiska länder. Som exemplet Irland visar så kan detta visst vara en framkomlig strategi under en tid för ett enskilt land men att kapitalet omlokaliserar sig är inte samma sak som att det skapas tillväxt och investeringar. Det är främst uttryck för en form av nymerkantilism där ett land kan vinna fördelar över andra genom låg skatt men utan att det bidrar till någon egentlig ekonomisk utveckling.

Vad både Storbritannien och övriga länder i Europa behöver är ett omfattande investeringsprogram. Snart åtta år efter finanskrisen är den ekonomiska tillväxten fortfarande lägre än åren före krisen. Och arbetslösheten har i många länder bitit sig fast på mycket höga nivåer.

Men sänkta bolagsskatter kommer inte ge några nya investeringar. På bloggen Socialist Economic Bulletin kommenterar Michael Burke finansminister Osbornes utspel och varför det inte kommer att leda till några ökade investeringar.

Som framgår av Figur 1 har återkommande sänkningar av bolagsskatten i Storbritannien inte alls lett till ökade investeringar. Den blå linjen visar bolagsskatternas andel av BNP och den röda linjen näringslivets investeringar som andel av BNP.

Figur 1: Bolagsskatten och privata näringslivets investeringar i Storbritannien (procent av BNP).

images/bloggen/fig1_uk_corporate_tax.jpg

De högsta investeringsnivåerna under den här perioden var när bolagsskatten låg på 30 procent i början på 1990-talet. Efter finanskrisen - 2009 och framåt - har investeringar långsamt återhämtat sig samtidigt som bolagsskatten varit oförändrad. Tory-regeringen har ändå genomfört flera skattesänkningar. Vidare framgår att företagens investeringar åter börjar bromsa in trots att bolagsskatten nu ligger på en historiskt låg nivå.

Varför? Därför att det som driver företagens vilja att investera handlar om förväntad avkastning - vinst. Michael Burke ger ett räkneexempel: Om företag X gör en vinst på 1 miljon pund och betalar 30 procent i bolagsskatt, då gör företaget en nettovinst på 700 000 pund och det kan vara attraktivt att investera mer. Men om samma företag X gör en vinst på 500 000 pund och endast betalar en bolagsskatt på 20 procent blir dess nettovinst endast 400 000 pund. Vilket kan vara för lågt för att attrahera investeringar.

Privata investeringar drivs av vilken avkastning man kan förvänta sig, inte av skattenivåer. Annars borde länder som Bulgarien, med en bolagsskatt på 10 procent vara en av de Europeiska ekonomierna med högst investeringsnivåer och åtföljande hög levnadsstandard. Och omvänt borde Tyskland med en bolagsskatt på drygt 29 procent vara en av Europas ekonomier med lägst investeringar och låg levnadsstandard. Men det är precis tvärt om.

Att sambandet mellan låg bolagsskatt och investeringsviljan i det privata näringslivet är obefintlig är en sak. Vad värre är, konstaterar Michael Burke, är att den verkliga effekten är kraftigt minskade intäkter till staten. Varje bolagsskattesänkning på 1 procent uppskattas ge en minskning på 2 miljarder pund för statskassan.

Tabell 1 visar vilka skatteintäkter staten erhållit via bolagsskatten under åren 2006 till 2015. Källa: ONS. images/bloggen/table1_skatteintaekter_uk_bolag.jpg

2006 var bolagsskatten 30 procent vilket gav staten intäkter på 50,9 miljarder pund. Alltså var de beskattningsbara vinsterna det året 169,7 miljarder pund. År 2015 var bolagsskatten 20 procent vilket gav staten intäkter på 44,9 miljarder pund, vilket ger att detta år var den beskattningsbara vinsten 224,5 miljarder pund. Över den här perioden ökade alltså företagens vinster med 54,8 miljarder pund samtidigt som statens skatteintäkter från dessa vinster minskade med 6 miljarder pund.

Michael Burke konstaterar att eftersom lägre bolagsskatter inte lett till ökade investeringar i privat sektor borde sannolikt inte heller en höjd bolagsskatt leda till en minskning av de privata investeringarna. Om bolagsskatten hade legat fast på 30 procent skulle statens skatteintäkter, baserat på redovisade vinster 2015, varit 67,3 miljarder, eller 22,4 miljarder högre än vad det faktiska utfallet blev.

Dessa intäkter skulle utgöra ett välbehövligt tillskott till ett offentligt investeringsprogram. Investeringar som skulle skapa kvalificerade och välavlönade jobb, få fart på den ekonomiska aktiviteten och produktiviteten. Tidigare erfarenheter, skriver Burke, visar att de delar av den privata sektorn som drar nytta av ökade offentliga investeringar brukar öka sina egna investeringar som en effekt av de offentliga investeringarna. Detta är en ekonomisk politik som Jeremy Corbyn förespråkar.

Behovet av investeringar är enormt både i Storbritannien och i övriga länder i Europa. Det handlar om en allt mer eftersatt offentlig välfärdssektor som skola, vård och omsorg, det handlar om ett skriande behov av bostäder och eftersatt transportinfrastruktur. Men också om behovet av massiva investeringar i forskning och utveckling, en omfattande strukturell omställning av energiproduktionen och tillverkningsindustrin för att klara de växande klimathoten.

Men kommer det ekonomisk-politiska program som Corbyn och vänstern inom Labour presenterat att vara tillräckligt för att lösa Storbritanniens utmaningar? Är detta vägen fram för Europas vänster?

Corbyn vill stimulera investeringar för att få fart på tillväxten och öka sysselsättningen; minska inkomstskillnaderna, bygga ut den offentliga välfärden, bygga fler bostäder samt åternationalisera järnvägen och posten.

För att kunna göra detta föreslår man bland annat ett antal skattepolitiska reformer. Olika beräkningar visar t.ex. att enorma skattebelopp undanhålles staten genom ett ineffektivt skattesystem, främst genom avancerad skatteplanering från stora företag. Samma problematik finns i Sverige t.ex. med de stora riskkapitalistbolagen som helt lagligt lyckas flytta stora summor ut ur landet. Corbyn vill försöka ändra skattepolitiken för att komma åt mer av dessa pengar. Enligt en uppskattning handla det om 120 miljarder pund per år i förlorade skatteintäkter.

Vidare vill Corbyn höja bolagsskatten och avskaffa en del skattelättnader och subventioner som finns för privata företag. Den offentliga sektorn har länge varit tvungen att på olika sätt subventionera den privata sektorn i syfte att stimulera investeringar och hjälpa upp lönsamheten. Vi ser allt mer av samma fenomen i Sverige där man t.ex. aktivt skapar en låglönesektor genom att subventionera branscher som hotell- och restaurang, städ etc. dels genom lägre moms och dels genom olika former av lönebidrag för att anställa arbetslösa ungdomar.

Allt detta är naturligtvis i grunden bra förslag sett ur arbetarklassens perspektiv. Men det finns ändå anledning att vänstern i Europa på allvar börjar diskutera om detta är tillräckligt för en alternativ socialistisk politik. Och vad händer om kapitalägarna inte gillar dessa förslag? Om företagen väljer att flytta sitt kapital eller börjar investeringsstrejka. Hur ser vänsterns strategi ut då?

En som har kritiserat Corbyn från vänster är Michael Roberts. I en längre artikel i Weekly Worker 2015 lyfte Roberts fram en del viktiga strategiska svagheter i Labourvänsterns förslag.

Låt oss börja med förslagen gällande minskade subventioner och skattelättnader för företagen. Vad händer om man drar ner på dessa frågar sig Roberts. Gör man det blir troligen en konsekvens att lönsamheten ytterligare försvagas och att investeringarna i privat sektor ytterligare minskar (och i värsta fall att företagen väljer att flytta produktionen). Och kommer de offentliga investeringar vara tillräckliga för att balansera minskade investeringar i den privata sektorn?

Corbyn har också föreslagit ett People´s Quantitative Easing program. Istället för att Bank of England (BoE) ska köpa obligationer från staten eller privata företag och trycka nya pengar för att finansiera dessa köp (dagens system för kvantitativa lättnader) föreslår Corbyn att BoE ska köpa obligationer utställda av regioner och kommuner. Dessa intäkter kan sedan användas för investeringar i olika projekt som bostäder, skolor och offentlig service. Vidare föreslår Corbyn inrättandet av en nationell investeringsbank - National Investment Bank (NIB).

Förslaget har kritiserats från höger (naturligtvis) för att vara inflationsdrivande. En kritik som är rent nonsens enligt Roberts. Inflationen är i nuläget noll och när den ekonomiska tillväxten är mycket svag och de privata investeringarna ligger på historiskt låga nivåer finns det knappast skäl att oroa sig för inflation. Det finns gott om utrymmer för att stimulera produktiva investeringar. Den enda inflation som nu märks är prisuppgången på aktier och obligationer som beror på de kvantitativa lättnader som BoE genomfört för de brittiska storbankerna. Konsekvensen av den förda politiken är alltså snarast att den dragit bort pengar från potentiella investeringar i den reala ekonomin som istället försvunnit in i en redan överstimulerad finanssektor.

En annan kritik som riktats mot Corbyns förslag är att detta skulle undergräva BoE oberoende. Även detta är ett nonsensargument enligt Roberts. Den oberoende BoE har kapitalt misslyckats med att hantera finanskrisen och dess konsekvenser; valuta- och penningpolitiken styrs enbart av inflationsmålet och storbankernas intressen när det behövs mål för tillväxt och sysselsättning.

Den relevanta frågan handlar enligt Roberts istället om förslaget om People´s Quantitative Easing program verkligen på ett bättre sätt kan stimulera tillväxt, sysselsättning och ökade inkomster för arbetarklassen än de verktyg som tillämpas idag.

Roberts lyfter fram Brasilien som ett intressant exempel att dra lärdomar från. Brasilien inrättade också en nationell investeringsbank och detta bidrog sannolikt till att landet klarade sig bättre igenom den ekonomiska recessionen än många andra länder i Sydamerika. Men det uppstod också negativa konsekvenser. De satsningar som den nationella investeringsbanken gjorde innebar att antalet investeringsprojekt för de privata bankerna blev färre vilket gjorde att de istället prioriterade generösa bostadslån och finansiell spekulation vilket drev fram en farlig kreditbubbla. Effekten blev att enorma belopp som skulle behövas för investeringar i den reala ekonomin istället hamnat i den finansiella sektorn. Enligt Roberts finns det risk för en liknande utveckling i Storbritannien om Corbyn vinner valet och lyckas driva igenom sina förslag. Vänstern saknar förslag till hur man ska begränsa spekulationsekonomin.

Roberts menar att det är nödvändigt att förstatliga storbankerna och styra om de finansiella resurserna för en nationell investerings- och tillväxtpolitik. Kravet om att nationalisera storbankerna har också ett folkligt stöd hävdar Roberts. Bland annat har Trade Union Congress (TUC) tagit beslut om detta, men de fackliga ledarna låtsas inte om det.

Och hur ska Corbyn kunna stoppa de groteska lönerna och bonusprogrammen i bankväsendet om inte bankerna kommer under offentlig kontroll?

En annan utmaning som finns för en eventuell vänsterregering är frågan om vem som ska göra investeringarna. Staten kan naturligtvis investera i infrastruktur och bostäder och utbyggd offentlig service som skola, vård och omsorg. Men det finns ett stort behov av investeringar i den privata sektorn för att få fart på produktiviteten och skapa fler jobb. Ska den nationella investeringsbanken finansiera investeringar i projekt för den privata sektorn vars främsta mål är profit?

Roberts menar att man måste våga gå tillbaka till den linje som gällde under Old Labour, nämligen krav på ökat offentligt ägande och demokratisk kontroll över strategiska branscher. Corbyn har visserligen lagt fram förslag om att nationalisera järnvägen och posten. Men, frågar sig Roberts, vad med alla andra företag som tidigare låg under statlig kontroll: British Petroleum, British Airways; British Telecom; British Gas; British Aerospace; The electricity and water boards; Transco; Rolls Royce, British Steel, British Coal? Och vad med de stora medicin- och fordonsbolagen som nu huvudsakligen kontrolleras av utländska ägare?

Det har gjorts invändningar att ett förstatligande inte skulle vara möjligt pga. EU-direktiv. Men med ett brittiskt utträde borde detta inte längre vara något problem.

Roberts pekar på att den åtstramningspolitik som bedrivits av både Tory och Labour har varit ytterst destruktiv och inte lett fram till någon hållbar tillväxt. Den svaga tillväxt som faktiskt sker förklaras främst av att man stimulerat den privata konsumtionen och inte investeringar. Det är ingen hållbar utveckling på sikt.

Investeringar är nyckeln. Men är de förslag som Corbyn lagt fram tillräckliga för att få fart på Storbritanniens ekonomi? Roberts tror inte det utan förespråkar ett mer radikalt program. Ett program som måste våga erkänna att det handlar om klasskamp.

Detta är vad vänstern behöver göra idag – det är hög tid att på allvar börja formulera en alternativ ekonomisk politik och organisera arbetarklassen för att driva igenom den.

Michael Burkes ursprungsartikel finns att läsa här: Tory economic policy: “Welcome to Slumsville

Michael Roberts ursprungsartikel finns att läsa här: Good for the working class?

Kommentarer   

#1 martin oskarsson 2017-01-18 15:57
Ska man ha en alternativ ekonomisk politik så måste den genomföras av en vänsterregering som är socialistisk. Inom kapitalismene kan staten visserligen investera mer, men detta har sin gräns. Vad som fordras är en socialistisk regering som förstatligar de stora företagen och bankerna och på denna grundval kan planera ekonomin utifrån tillgängliga resurser och miljöhänsyn. Detta ska självfallet ske under demokratisk kontroll med direktvalda råd på arbetsplatser, utbildningsanstalter och i bostadskvarter. De valda kan bytas ut på kort varsel och tjänar inget mer än en arbetare. Då kan man försäkra sig om att investeringar sker i tillräcklig grad och dessutom veta att kapitalisterna inte kan sabotera ekonomin med investeringsstrejker och kapitalflykt
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...