Det är nu mer än tre decennier sedan den fria marknaden grävdes upp och återlanserades som politisk universallösning. Tongivande politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Bill Clinton och Tony Blair tog oss vid handen och ledde oss in på Den Enda Vägen. Som man lovade skulle föra oss till en strålande framtid. Idag har vägen förvandlats till en stig som bara tycks bli stenigare och brantare för varje steg. Allt fler undrar om vi inte har kommit vilse. Men nyliberalismens profeter och vägvisare tvivlar inte. De har bara bytt fot. Den strålande framtiden har ersatts med nödvändighetens tagelskjorta. ”Erkänn att politiken saknar lösningar på många samhällsproblem”, skrev Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg – Sjöwall från Timbro i en artikel om hur populismen ska stoppas (DN-debatt, 18/6). Tre dagar senare, inför riksdagsbeslutet om drastiska begränsningar i flyktingmottagandet, försökte DNs ledarskribent tillämpa receptet: ”Val mellan avskräckande alternativ är vad som står till buds för Sverige. Sådan är den tid vi lever i”. Ty man måste inse att det finns ”absoluta gränser” och att ”svenskt flyktingmottagande har ett institutionellt kapacitetstak”.
Det som försvinner i dessa hänvisningar till nödvändigheter och absoluta gränser är politiken. Eftersom en och endast ett slags politik – den rådande nyliberala – har omdefinierats till den enda möjliga och därmed till nödvändighet. Men som en av mina vänner sa: ”Kan man arrangera Vasaloppsveckan med nästan sjuttiotusen deltagare, bara med hjälp av frivilliga krafter, kan man också klara ett generöst flyktingmottagande”. Om man vill. Och inser att många av flaskhalsarna i det DNs ledarskribent kallar för institutionellt kapacitetstak beror på de marknadskrafter man envisas med att betrakta som huggna i nödvändighetens sten. Lagoma doser förstatligande och planekonomi skulle inte bara eliminera Bert Karlsson och andra så kallade entreprenörer som försöker krama ut så mycket som möjligt ur flyktingmottagandet. Det skulle med stor sannolikhet också både höja kapacitetstaket och göra mottagandet billigare. Och om det strider mot EUs regler? Fingret! EU är en papperstiger när man ställs inför bestämda nationella regeringar som backas upp av folkopinionen, det visar all erfarenhet. Att skapa fakta på marken är också ett utmärkt komplement till förhandlingar som ett sätt att driva EU framför sig i flyktingfrågan. Hänvisningar till Bryssel är en undanflykt från politiker som inte vågar stå för sin fortsatta barnatro på Den Enda Vägen.
På samma sätt med frågan hur Sverige och Europa ska kunna integrera tusentals flyktingar utan att den redan höga arbetslösheten skjuter i höjden. Om man vågar ifrågasätta frimarknadsortodoxin och den svångremspolitik som är dess konsekvens i dagens Europa, blir det lättare att skönja möjliga lösningar. När till och med Bill Emmott, den förre chefredaktören för marknadstrons huvudorgan The Economist, förordar offentliga investeringar för att få fart på tillväxten och sänka arbetslösheten (DN 23/6), börjar vi föstå vidden av den reaktionära envishet som Wolfgang Schäuble, Magdalena Andersson, Alexander Stubb och andra förespråkare för fortsatt svångrem personifierar.
De senaste två århundradenas historia har handlat om en höger som under hänvisning till diverse föregivna nödvändigheter har motsatt sig alla reformer som hotat de härskandes makt och inkomster. Och om en arbetarrörelse som genom kamp gång på gång har flyttat fram gränserna för vad som ansetts möjligt. Genom att gå emot den rådande ekonomiska ortodoxin lyckades arbetarrörelsen i länder som Sverige och USA motverka arbetslöshetskrisen på 1930-talet. Offentliga investeringar och beredskapsarbeten fick arbetslösheten i USA att sjunka från 25 procent 1933 till 9,2 procent 1937. Varför skulle liknande recept inte kunna användas för att möta inflödet av flyktingar till dagens Europa?
Visst kan man hänvisa till att den militanta och mobiliserade arbetarrörelse som var en viktig politisk förutsättning för denna politik saknas i dagens Europa. Och till att folkopinionen på många ställen är negativ till en generös flyktingpolitik. Men att anpassa politiken och partiernas syn på vad som är önskvärt efter tillfälligt rådande folkopinioner istället för att försöka påverka dem, vad är det om inte populism?
Inför Brexitomröstningen har EU – positiva svenska politiker och skribenter upprört kritiserat Ukipaffischen ”Breakingpoint”, som dök upp samma dag som mordet på Jo Cox. Affischen antyder att Storbritannien håller på att kollapsa under inflödet av människor från andra länder, och påstås ha bidragit till att debatten om Brexit har antagit hysteriska övertoner. Det ligger en hel del i den kritiken. Men vad ska vi då säga om de svenska politiker och skribenter som använder samma falska domedagslogik när de ska försvara den svenska helomvändningen i flyktingfrågan?

Kommentarer   

#3 Benny Andersson 2016-06-27 10:45
Vasaloppsexemplet var bara avsett som exempel på hur det går att hantera en plötslig förändring tillfälligt och under en kort tidsperiod. Exempelvis för att tillfälligt klara en stor inströmning flyktingar. På längre sikt förordar jag, som framgår i det jag skrev, ett keynesianskt stimulansprogram med offentliga investeringar som viktigaste inslag. Ledsen om jag inte var tillräckligt klar där.
Citera
#2 Jan-Peter Stråhle 2016-06-27 00:41
Det vore lyckligt om den så kallade flyktingkrisen kunde användas som hävstång för att vrida balansen mellan arbete och kapital till vår fördel. Under rådande förhållanden befarar jag att den hävstången är alltför kort och resultatet lär troligen bli att de sämst lottade får vidkännas ännu en käftsmäll i idealismens tecken; även denna gång i form av fortsatt lönedumpning och i övrigt försämrade villkor. Att i dagens ojämlika Sverige jämföra den samhälleligt nödvändiga omvandling och kraftsamling som en mycket hög invandringstakt innebär med Vasaloppets organisation anser jag vittnar om naivitet. "Man kan om man vill." Jovisst om bara inte fan och kapitalismen vore, då jävlar....
Citera
#1 Carl Hedström 2016-06-26 14:50
Bra sagt !
Göran Palm skrev en gång om indok-trineringen i Sverige. Tyvärr fick han rätt.
Nyliberala - högerradikala - åsikter benämns nu som neutrala. Vi måste återta makten över orden. Vi måste åter-
införa ordet SOLIDARITET.
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...