Hur en politisk förändring sker går ibland att läsa utifrån hur en politisk rörelse som förändras behandlar den historia den är sprungen ur. Inget konstigt med det. Vanlig dialektik. Micael Collins, historisk figur i frihetskampen, organisatören, kämpen, obönhörlig gentemot den brittiska säkerhetstjänsten, Fristatens portalfigur, förrädare mot Saken, avrättad av IRA. För 30 år sedan var det ”blåskjortorna” i Fine Gael som högtidlighöll hans minne, sedan började det hända saker... När filmen om Collins gick publicerade An Phoblacht, Provisoriska Sinn Feins tidning en bioannons: ”Micael Collins Sold out”. Något år senare hade han fått nya beundrare.
Förhandlingar, kompromisser, kapitulation, uppgivande av vapen, krig mot kvarvarande rebeller, förvaltande av den brittiska provinsen, allt hade en företrädare. Gerry Adams, PSF:s ledare har dock ett för sjaskigt förflutet, omöjlig som filmhjälte.
Sedan Långfredagsavtalet 1998 förvaltas den nordirländska staten av det lojalistiska Democratic Unionist Party(DUP) och PSF, med Arlene Foster som förste minister och Martin McGuinness från PSF som andre. Det bedrivs en nyliberal politik dikterad från London. De båda befolkningsgrupperna har varsin representant och partierna ser till så att den egna gruppen inte förfördelas. Någon nationell politik bedrivs i princip inte. I stort sett alla projekt i de nationalistiska områdena bekostas av britterna. Kevin Bean visade i ”The politics of new Sinn Fein” hur rörelsen av britterna bit för bit köptes upp av bidrag, projekt, politiska utspel tills dess raison d´être var underminerat och frågan: Varför framhärdat vi i en kamp vi inte vinner, måste ställas. Då hade grunden lagts inom rörelsen fram till den Ard fheis (årskonferens) där de livstidsdömda ”Balcombe Street-gang” tillfälligt givits permission för att närvara och antingen skulle gå fria eller återvända till fängelset beroende på vilket beslut konferensen tog. Clintons sändebud Richard Haas närvarade, antingen skulle Sinn Fein få samla pengar i USA eller inte. Många miljoner stod på spel, modiga voluntärers framtid avgjordes. Ingen kunde stå emot sådan utpressning. Vapnen lades ner, förhandlingsbordet väntade.
Den situationen hade länge förberetts genom dolda förhandlingar med britterna, genom ett fundamentalt skifte i linje. Beslutet om att inta platser i An Dail var i princip ett beslut om att avsluta den väpnade kampen. Varje IRA-bomb, varje kula avlossad, skrämde väljare från Sinn Fein. Det var bara att välja.

Hur ser det då ut snart 20 år efter ”fredsavtalet”?
Sekteristiskt våld dominerar totalt ”hatvåldsbrotten” och trots alla attacker på invandrare under senare tid är de dubbelt så många. 2012/2013 tvingades 411 familjer lämna sina hem på grund av sekteristiskt våld eller hot. Inga sk. ”Fredsmurar” har rivits, de är fler än innan avtalet, i Belfast ca 4 mil, umgänget över religionsbarriären är mycket sällsynt, skolan fortfarande efter konfessioner, bland de unga föredrar man inte blandade arbetsplatser.
Den ekonomiska krisen har drabbat N.I. värre än resten av Storbritannien; 26% av arbetskraften tjänar mindre än fattigdomsgränsen. Här finns de lägsta lönerna. Fattigdomen ökar; 24% i absolut fattigdom, 21% i relativ. I samtliga indikatorer visar sig katoliker fortfarande ligga värre till än protestanter, ex. 61% katoliker uppger att de inte har råd att hålla bostaden tillräckligt varm, 24% protestanter. De fattiga distrikten är desamma nu som för 25 år sedan, katolska. Till sjukvården söker fler än 31 personer om dagen för självskadebeteende och självmordstankar. Självmorden är koncentrerade till de fattigaste, katolska, delarna av Belfast. Bland de unga registreras en uppgivenhet och en bristande tro på framtiden. Fredsprocessen har förlorat kraften att inspirera, skriver The Monitoring Comission.
Nordirland har aldrig haft ett modernt partiväsende, politik följer konfessionslinjer, numera två partier per konfession, DUP och UUP(Ulster Unionist Party) för protestanter, PSF och SDLP (Social-Democratic and Labour Party) för katoliker och däremellan ett Alliance Party för de enbart liberala. Därför har heller inget Labour Party någonsin vunnit styrka, ingen radikal socialistisk rörelse har haft framgång. Inget parti har kunnat samla över religionsbarriären. Så snart levnadsvillkor ifrågasatts har den nationella frågan väckts. När Peoples Democracy och Medborgarrättsrörelsen försökte stämplades de direkt som fiender till staten och attackerades av lojalister, då deras syfte var att upphäva diskrimineringen mot katoliker.
Maktdelningen är nyskapande genom att inget parti ensamt, dvs en befolkningsgrupp, får regera. Alla valda måste benämna sig med en identitet, ”nationalist”, ”unionist”, eller ”annat”. Utifrån detta fördelas poster så det skall bli lika. Detta spektakel har bara förstärkt uppdelningen.
I Fristaten har PSF profilerat sig som ett parti emot åtstramningen, i norr har de accepterat just sådana neddragningar. De låter som vilka liberaler som helst när de hyllar ”entreprenörer och företagsledare” som skall vara ”äventyrliga och framgångsrika”. De för en nyliberal politik på alla områden, varit drivande i att sänka bolagsskatten, privatisera vattnet, bussar, skolor. Röstat för neddragningar i hälsovården. ”SF:s politiker har gjort ´snacka vänster och agera höger´ till en konst”, skriver en kommentator.
Så ”fredsavtalet” har sina förmånstagare. PSF:s ledare åker nu runt och hälsar på statsmän, tas emot i Vita Huset, skakar hand med drottningen, fördömer de republikaner som fortsätter kampen. Det ena går inte utan det andra. Konflikten är över, regerandet har tagit vid och det har lönat sig.

Partiet är det utan jämförelse rikaste i norr. Miljoner rullar in från USA. Både i norr som i Fristatens parlament har partiet den största staben assistenter. Miljoner rinner iväg från parlamentet till konsulter anställda av partiet. Många av PSF:s och PIRA:s tidigare aktivister har också anställts i olika skattefinansierade projekt och organisationer, får alltså sin lön från ”fienden”. Detta har också blivit ett sätt för PSF att köpa lojalitet och tystnad: ifrågasätt inte linjen så har du ett jobb. Byggkontrakt läggs till ledningens kompisar och facket gör sig inte besvär. För andra grupper är det i princip omöjligt att hyra en pub för en tillställning, den puben kommer att bojkottas. De nationalistiska områdena styrs av en oberörbar maffia. De gamla frihetskämparna har blivit områdenas elit.
När Robert McCartney fick halsen avskuren på en pub i centrala Belfast i januari 2005 fanns inte ett vittne trots att puben var full, PIRA-voluntärer städade undan bevisen, närvarande hotades till livet om någon skulle få för sig att vittna. Ingen fälldes.
När den skyldige ”Jock” Davidson själv mördades i våras, svarade PIRA snabbt med att döda den de utpekat som ansvarig, Kevin McGuigan. PIRA:s tidigare voluntärer används fortfarande för att hålla oppositionen kort, de används som angivare, som avrättningspatruller; Joe O´Connell, ledare för Real IRA i Belfast mördades 2000, Paul Quinn 2007, Gareth O Connor 2003; som lynchmobb; kritiska skribenter har hotats och uppmanats flytta. Richard O´Rawe, som avslöjade att Adams medvetet låtit sex av de hungerstrejkande 1981 dö för att gynna SF:s valkampanj, blev med ens en icke-person i västra Belfast. Tjuvskytten har blivit skogvaktare. Den republikanska rörelsen arbetar idag under mycket svåra förhållanden.
Journalister som Suzanne Breen och Ed Moloney har uppskattat att det inom PIRA fanns minst ett par dussin brittiska agenter. Hela Rörelsen var djupt infiltrerad och endast ett par har avslöjats. Inget annat parti i Fristaten, skriver Antony McIntyre, har alltså så stor del av sin medlemsskara på brittiska lönelistan som Sinn Fein. Han uppmanar: Håll MI5 utanför the Dail, rösta inte på Sinn Fein!
När Gerry Adams reser runt på ekonomiska forum och försöker ragga multinationella företag till norra Irland för att exploatera arbetskraften där påminner han om den James Connolly beskrev på 1910-talet: ”När mannen från Sinn Fein talar till män som slåss mot låga löner och säger dem att Sinn Fein har utlovat irländsk arbetskraft till låga löner till den utländske kapitalist som önskar etablera sig på Irland, vem kan då undra om de då tror att en förändring från Tory-styre till Sinn Fein bara blir en mellan en djävul de känner till en de inte känner.”

Länkar till motståndet:
eirigi.org
32csm.net
republicanunity.org
republicansinnfein.org

Kommentarer   

0 #1 Jan 2016-10-28 23:15
Ett bemötande http://blogg.skp.se/2016/10/28/svar-till-lennart-rahm-clarte/
Citera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...