Inför 30-årsjulibleet av Olof Palmes död har många åter tagit tillfället i akt att ge syn på vem som höll i mordvapnet. Sannolikt var det ingen av de 134 som under åren erkänt dådet, i den mån hen fortfarande lever. Såväl Ulf Dahlsten som Stefan Löfvén har samtidigt något irreguljärt försökt sluta dossiern genom att säga sig vara övertygade om att Christer Petterson var mördaren.

För dagspressen, polismakten och domstolsväsendet kan gärningsmannens identitet dock ändå vara av intresse och generera ytterligare säljande löpsedlar och hyllmeter med dokumentpärmar.

För den historiskt och politiskt engagerade är däremot denna fråga kanske sekundär: Det var högerkrafter som direkt eller indirekt mördade statsministern - oavsett det skedde genom en sammansvärjning av, eller mellan, CIA, polis och Sydafrikanska rasister - eller genom en ensam och halvgalen missbrukare som i sin mentala dimma förletts att tro han utförde ett tyrannmord.

Vem gagnade mordet? Det är inte ovanligt, främst bland vänster och socialdemokrater, att svara att det självfallet var kapitalet och högern. Det var inte i kretsar i eller till vänster om SAP som det skålades och hurrades den första mars för trettio år sedan.

Samma vänstermänniskor brukar med saknad tala om Palmetiden som en reformistisk framgångssaga med utbyggd välfärd, en utrikespolitik som solidariserade sig med den alliansfria världens länder och de nationella befrielserörelserna, med framflyttade positioner för fack- och arbetarrörelse, principiellt utanförstående vad gäller EEG-EU och NATO.

Delvis må denna tolkning vara sann. Men, utan gå in på detaljer och att strö salt i såren på nostalgiska socialdemokrater, som redan lidit tillräckligt, måste man i alla fall erinra om att det finns lika sanna, och mera realistiska, motbilder av SAP:s glansdagar - även från vänster.

En bland frustrerade socialdemokrater vanlig variant av historieskrivning kallar till och med mordet på Palme en historisk vändpunkt av stora mått, ungefär som 11/9 för USA. Efter Palmes död säges nämligen SAP successivt ständigt ha tappat i folkligt stöd. Man betraktar mordet den 28/2 1986 som slutet på socialdemokratins era i Sverige.

Men man behöver bara erinra om att partiet redan 10 år före mordet förlorat sin långvariga ställning som statsbärande.

Å andra sidan vann Ingvar Carlssons SAP-regering kraftigt stöd även efter (eller på grund av) Palmes död - annars hade partiledningen knappast med ett skohorn fått in Sverige i EU 1994.

Vidare skedde rosornas krig och kanslihushögerns blomstring, som förebådade den nyliberala vindkantringen, också under Palmes tid. Som Kjell Östberg påpekat slog vid början av 80-talet "Palme till bromsarna, avlövade löntagarfonderna, stoppade 6-timmarsdagen, accepterade i realiteten marknadens primat."

Framför allt var tillbakagången och den ideologiska utvecklingen hos SAP typisk för alla mera betydande socialdemokratiska partier i Europa under 1900-talets 2-3 sista decennier - oavsett om några attentat drabbat partiledningarna. Nergången var internationell.

Att socialdemokratins tillbakagång också i tiden sammanföll med demonteringen av Sovjetsocialismen på en sjättedel av jordens yta är definitivt ingen tillfällighet, men detta, för de flesta historiker uppenbara, samband brukar sällan vara passande att erinra om. Ty det skulle innebära ett medgivande att den "fredliga och demokratiska ", d v s klassamarbetande, välfärdsreformismen i väst, alltsedan Ryska Revolutionen för sina framgångar stått i stor tacksamhetsskuld till den förkättrade "väpnade och diktatoriska" bolsjevismen i Öst. Det gäller till och med rösträttsreformerna i Västeuropa efter Första världskriget.

I veckan har en och annan S-märkt kommentator givit sin syn på SAP:s uppgång och fall, utan att tillmäta Palmes bortgång mera betydelse än vad den förtjänar.

I AB skriver en yngre opinionsbildare, Katrine Marcal, om hur partiet misslyckats att under nya förhållanden, fr a under det hon kallar globaliseringen, hålla liv i folkhemstanken och måst ge upp Keynes:

Under sina guldår begrep socialdemokratin att statens makt behövde användas för att forma marknaden. Och för att uppnå detta behövde rörelsen vinna en majoritet av folket. Man gav därför upp marxismens klasskampsretorik. ...

I stället började man tala till folket, det ”allmänna bästa” och nationen som helhet....

När SAP:s aktuella partiledare nu säger sig önska ett "globalt handslag mellan arbete och kapital" är orden, inte innebörden det nya. Men i schack hör det till god ton att inte föreslå remi när man ligger under med dam och två torn. Därför lyssnade kapitalet med intresse på Per-Albins SAP/LO i Saltsjöbaden 1938, medan Löfvéns "handslag" och hans "affärssplan för SAP" nu på sin höjd väcker ett visst medlidande hos adressaten.

Vad som ligger i nationens, det allmännas, intresse tycker Marcal att man i demokratisk anda skall diskutera - själv ger hon inga tips. Idag är det fascister och högerpopulister säger sig veta svaret och som därför i en kaotisk tid tagit över nationernas fanor i stora delar av EUropa.

EU-entusiasten och antinationalisten Marcal avskyr liksom sin partiledare också klasskamp och marxism så till den grad att hon när Thatcher dött fylldes av humanistisk vämjelse, då folk dansade på gatorna i engelska städer. Hon vill tydligen ha privatiseringar utan individualism - eller är det vice versa?

Socialdemokratin klamrar sig samtidigt fast vid sina gamla reformer säger hon, medan däremot

Det är högern som kan presentera nya och innovativa lösningar på de olika kriserna: privatiseringar, avregleringar och idén om ohämmad individualism som enda ekonomiska drivkraft.

Det förvånande är att hon kallar dessa lösningar nya då de återintroducerades för 40 år sedan. Än mer att de av Marcal nu presenteras som botemedel när de alltmera erkänns vara en god del av sjukdomen.

Bengt Göransson, den före detta socialdemokratiske kultur- och skolministern och folkrörelsemannen, beskriver på ett mera jordnära sätt partiets inre förfall som en del av folkrörelsernas, utan att sätta det in i Marcals globala sammanhang:

Idag tycks de flesta se partiet som en kampanjorganisation, vars uppgift är att förmedla åsikter och tankar till väl definierade målgrupper, som var och en ska ha sitt. ... Partiledarna prövas mot detaljerade kravspecifikationer som... (bara relateras) till det stora väljarkollektivet, som dessutom indelas i specifika målgrupper – innerstadsbor med god lön och bostadsrätt är en sådan. Partierna har därigenom reducerats till aktörer bland andra på medieområdet.

Båda här citerade analytiker avstår visligen från att ge sin syn på vad socialdemokratin idag är och hur det samhälle skall se ut, som dess parti borde bygga, om man i parlamentet i demokratisk ordning, trots massiv kapitalägarövervikt i opinionsbildande media, i en folkvandringstid med ökad etnisk diversitet och endemisk arbetslöshet skulle skapa en stabil majoritet, sträckandes över mer än någon enstaka mandatperiod.

Ändå är de säkra på vad socialdemokratin inte är, åtminstone Marcal. Socialism är för henne utesluten och demokratin handlar inte längre vad som beslutas, utan bara hur:

Socialdemokrati är inte samma sak som en viss uppsättning välfärdspolitiska reformer skapade utifrån de ekonomiska förutsättningarna i norra Europa under mitten av 1900-talet.

Man kan vara ganska införstådd med att socialdemokratin - eller socialismen eller kommunismen - inte borde vara detta. Likväl beskriver Marcal nog ganska väl vad socialdemokratin faktiskt av kapitalet tilläts vara, under det skede då den tycktes ha lyckats.

Nu råder inte nämnda ekonomiska förutsättningar och politiska förutsättningar längre. Palmes olycka var kanske att han råkade sitta vid makten just i det skede då de försvann.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Den geostrategiske marskalken

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan...

Läs mer...

Bildtext

Mellanöstern, juni 2017

Mathias Cederholm - 17 juli 2017

Efter några månader med Trump förefaller världen börja vrida sig i nya riktningar, utom i...

Läs mer...

Bildtext

Formulär-språket håller oss fångna

Anna-Malin Karlsson - 17 juli 2017

Det skrivs mer än någonsin tidigare på våra arbetsplatser i form av blanketter, formulär och...

Läs mer...