Om självbilden, ID-kontrollerna, sossarna och solidariteten

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Idag inför Sverige en mer regelrätt gränskontroll mot omvärlden. I detta fall mot Danmark. Det blir obligatorisk legitimationskontroll för den som reser över sundet. Detta är i sig ingen nyhet. Förändringen var aviserad i förväg genom Migrationsöverenskommelsen. Men det ska bli spännande att se hur den implementeras i praktiken. Hittills verkar resultatet inte helt tillfredställande, eller rättare sagt, helt åt helvete.

 

Kritikerna mot denna förändring menar att detta hindrar papperslösa flyktingar att ta sig till Sverige. Som papperslös räknas den som inte har ett giltigt ID. De menar att detta inkräktar på asylrätten. Försvararna menar att asylrätten inbegriper enbart det första land i Europa man som flykting anländer till. Det vill säga de regler som gäller enligt Dublinförordningen. Det är nog rimligt att hävda att detta bryter mot asylrätten av den enkla anledningen att Dublinförordningen är en felaktig och i grunden orättvis överenskommelse som har inneburit att länder i södra Europa drabbas hårt av den flyktingvåg vi ser just nu medan länder i norra Europa berörs betydligt mindre. Denna snedfördelning slår hårdast mot länder som Italien och blir betydligt mildare ju längre upp i Europa mot Sverige man rör sig rent geografiskt. Grekland också, kanske vän av ordning skulle hävda drabbas. Det hade varit sant om det inte var så att grekerna är undantagna från Dublinförordningen eftersom de inte uppfyller kraven för hur flyktingar ska behandlas över huvud taget.

Men nu gällde det alltså frågan om ID-kontroller mellan Sverige och Danmark. Det är nog knappast en underdrift att påstå att det faktum att denna problematik drabbar jobbpendlande svenska medborgare har varit den främsta bidragande orsaken till att det blivit ett väldigt liv och tjiv runt införandet av ID-kontrollerna. Aftonbladet har också rapporterat om att alla legitimationer fotograferas med mobilkameror av vakterna som har till uppgift att utföra ID-kontrollerna mellan Sverige och Danmark. Här uppkommer en del intressanta frågor. Vems mobiltelefoner används? Sparas uppgifterna? I så fall var och av vem? Är detta över huvud taget ett lagligt sätt att förfara? Vad säger Datainspektionen tillexempel? Att försöka besvara dessa frågor är högst relevant om verksamheten med att fotografera privatpersoners legitimationer ska fortgå. Används privata mobiltelefoner är detta anmärkningsvärt. Det är viktigt att säkerställa att privatpersoner inte går runt med mobiltelefoner med hundratals människors personuppgifter i sina bildfiler. Och ska informationen lagras så omgärdas en sådan åtgärd av en hel del olika typer av regelverk och bestämmelser. Vi får hoppas att dessa regler följs. Vi kan nog förvänta oss att Datainspektionen, som brukar vara relativt självständiga och benägna att bita ifrån, kommer att uttala sig i ämnet.

Det som händer just nu är att den svenska självbilden som någon form av världssamvete slås sönder eller åtminstone sargas i grunden. Det borde ha hänt för länge sedan. Men den som kommer och påstår att detta är en Sverigedemokratisk politik är ute och cyklar. Självklart är Sverigedemokraterna inte nödbedda att instämma i att de beslut som fattas av den sittande regeringen är rätt och riktigt. Men såhär har svensk migrationspolitik sett ut tidvis under och efter många socialdemokratiska regeringar efter andra världskriget. Det nya är att det blivit ett sådant jävla fluff. Först handlade det om säkerhet, rädsla för Daesh, Boko Haram och andra terrororganisationer. Det senaste året har emellertid visat att det största hotet mot den svenska demokratin i handling kommer från extremhögerns aktivister och inte från syriska flyktingar.

En intressant fråga är hur länge den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen håller. Kommer inte medlemstrycket från partierna, framförallt inom Miljöpartiet, att tvinga fram en regeringsombildning utan det gröna partiet för att slippa sälja ut sina värderingar mer? Den frågan har politiska analytiker ställt sig länge nu. En som sagt något klokt i den frågan är den förre vänsterledaren Lars Ohly som i en debatt med Göteborgspostens Alice Teodorescu konstaterade att miljöpartisterna gjort det omöjligt att lämna regeringen för sig själva. Då har de sålt ut sin politik och dessutom sitt förtroende i väljarbasen. Det vore politiskt självmord.

Är vi överens om att den svenska asylrätten måste värnas och att det med bakgrund av detta finns saker i migrationsöverenskommelsen som inte går att acceptera? I så fall måste vi faktiskt agera gemensamt. När aktion krävs emot den stat som innehar våldsmonopolet är civil olydnad ett svar som kommer ganska osökt. Detta kanske är rimligt i det här fallet. En aktion där samtliga medborgare vägrar att uppge sin identitet genom att vägra visa legitimation. Men för att en sådan aktion ska bli någorlunda verksam krävs en bred uppslutning. En uppslutning som man kanske kan betvivla kommer att kunna uppnås. Alternativet är att protestera på andra klassiska sätt med demonstrationer och manifestationer. Men vi vet ju alla att det inte hjälper i någon större utsträckning det heller om man inte, likt Vietnamrörelsen, samlar mycket folk och under lång tid och kompletterar demonstrationer med allmänt opinionsarbete av olika slag. Eller så kan man sitta still i båten och hoppas på att denna onda tid snart är över. Det realpolitiska läget i Europa gör dessvärre en sådan framtidsutsikt ganska osannolik.

"Det hade smakat fågel", som överklassen säger, att kunna avsluta en sådan här text med något hoppfullt och positivt. Vi kan konstatera att vi som socialister och kommunister står för en internationalism och internationell solidaritet. En sådan solidaritet är kanske extra viktig i tider som dessa. Därför är det av yttersta vikt att fortsätta att stå för en sådan solidaritet och att i varje sammanhang framhäva vikten av att inte ställa arbetarklass i olika nationalstater mot varandra.

Ett urval andra artiklar av samma författare

En lans för Lööf

publicerad i Clartébloggen 26 maj 2016

Sekularism på avvägar 

publicerad i Clartébloggen 19 november 2015

Organisering 2.1?

publicerad i Clartébloggen 26 november 2014

Svenska vapen till diktatur (igen)

publicerad i Clartébloggen 3 september 2014

Kulturen är själva golvet

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Clarté som fredsrörelse

publicerad i Clartébloggen 19 februari 2013

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016