Ur den franska kolonialismens historia

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Den 17 oktober 1961 mördade Parispolisen 70-200 fredliga demonstranter som deltog i en massdemonstration mot Frankrikes krig i Algeriet. Varför är det viktigt att påminna om det i dag?

Därför att den franska imperialismen åter är på offensiven. De fruktansvärda terrordåden i Paris har självklart också i Sverige väckt sorg, medlidande och ilska. Solidariteten med Paris invånare, drabbade av terror, är riktig och viktig. Men helt oberättigade är de krav på solidaritet med fransk imperialism som omedelbart följde på morden. Frankrike inledde bombningar i Syrien och begärde svenskt stöd. Den svenska regeringen har tillmötesgått kraven till hälften och därmed gett sig in på imperialistiska äventyr. 

 

Det finns en stor folklig fransk politisk tradition sedan franska revolutionen. Men det finns en lika stor tradition av fransk kolonialism.

Vi publicerar därför en längre artikel om Algerietkriget och framför allt om protesterna mot det och hur de slogs ned med våld och förtryck. Artikelförfattare är Nils Andersson som själv hade en viktig roll i stödet till Algeriet såsom förläggare och har grundlig kunskap om skedet.

Artikeln är mycket faktarik, och den läsare som inte är så orienterad om fransk politik kring 1960 kan möjligen gå vilse bland alla sakuppgifter. I slutet av artikeln finns därför en lista med korta uppgifter om ett femtontal av de viktigaste namn på intellektuella, politiker, organisationer och tidskrifter som nämns i artikeln.

Det är motiverat med kort repetition av Algerietkriget. Algeriet hade varit ockuperat av fransmännen sedan 1830 med hade en särställning eftersom fransmännen såg det som en del av det egentliga Frankrike, inte som en koloni. Befrielsekampen, som leddes av FLN, inleddes 1954 med slaget om Alger. Fransmännen, som hade jagats ut ur Indokina 1954, hade snart en halv miljon soldater i Algeriet och gick fram med stor grymhet och tortyr, men lyckades inte besegra algerierna. Bland vänsterintellektuella och algerier bosatta i Frankrike växte så småningom fram en solidaritetsrörelse för Algeriets sak, men den utsattes för hård repression.

En majoritet av fransmännen, inklusive kommunistpartiet, PCF, stödde länge den franska kolonialpolitiken. I kretsar kring armén och högern fanns ett missnöje med att inte ännu större resurser sattes in mot algerierna. Det ledde till en statskupp i juni 1958, då de Gaulle, ledare för det franska exilmotståndet under andra världskriget, fördes till makten, och den femte republiken – som fortfarande äger bestånd - utropades. De Gaulle begrep snart att kriget i Algeriet var omöjligt att vinna för Frankrike, och 1960 började försiktiga förhandlingar med FLN. Besvikna generaler och högerkrafter försökte ännu en kupp, nu mot de Gaulle, i april 1961, men slogs ned. Samtidigt växte opinionen i Frankrike för stöd till Algeriet och stora demonstrationer tog form – det är bakgrunden till massakrerna i oktober 1961. I mars 1962 ingicks Evianavtalen mellan Frankrike och Algeriet med eld upphör, och i juli 1962 blev Algeriet fritt.

Nils Andersson beskriver förloppet ingående, men på en punkt är han fåordig: sin egen roll. Andersson föddes 1933 i Schweiz med en svensk far och en fransk mor. På 1950-talet drev han radikal bokutgivning i Schweiz. Viktiga böcker med vittnesmål om tortyr som Henri Alleqs La question och Bachir Boumazas La Gangrène (båda från 1958) förbjöds omedelbart när de gavs ut i Paris, men Andersson kunde då ge ut dem från Schweiz, och de fick snabbt en stor underjordisk spridning. Andersson, som är bosatt i Paris sedan 1990-talet, är fortfarande verksam, främst som skribent. Under 1970-och 80-talet bodde han i Uppsala.

Inledningen ovan är skriven av Olle Josephson.

Nils Andersson: Algerietkriget och protesterna

Hur omstörtande det var att ta ställning mot Algerietkriget och fördöma dess skändligheter inser man om man minns att en stor majoritet av auktoritativa röster i Frankrike var helt emot att lämna Algeriet. För befolkningen var det sedan skolbänken helt naturligt att Algeriet var franskt. Man bör också minnas de medel som den koloniala lobbyn hade till sitt förfogande för att behålla sina privilegier och de medel som regeringen och armén brukade för att säkerställa kontrollen över den allmänna opinionen. Lägg därtill en latent rasism mot den nordafrikanska befolkningen.

Därför var motståndet mot det krig som fördes i Algeriet framför allt ett individuellt val, av till exempel Jérôme Lindon och François Maspero i förlagsbranschen, av Claude Bourdet och Robert Barrat bland journalister, av Pierre Vidal-Naquet och Laurent Schwartz bland de intellektuella. Deras engagemang ledde till solidaritetsarbete inom Esprit och Temps Modernes, vittnesmål och dokument, Vérité-Liberté och Maurice Audin-kommittén.

Detta individuella agerande var också en dreyfusard-handling, för att återuppta Pierre Vidal-Naquets benämning, då han definierade de radikala motståndarna till Algerietkriget som ”tre stora ideologiska och politiska temperament: dreyfusarderna, bolsjevikerna och tredjevärldisterna.”

Visst kan en och annan i sitt engagemang för algerier eller i stödnätverk ha anknytning till bolsjevismen eller tredje världen, men publicerandet var ursprungligen en dreyfusard-handling. Detta bekräftar Jérôme Lindon: ”Det som jag kunde göra, gjorde jag för Frankrike, inte för Algeriet” eller François Maspero: ”Den främsta motiveringen för allt detta är i själva verket, paradoxalt nog, en form av patriotism”.

I förordet till nyutgåvan av La Question (Frågan) i Schweiz sade jag detsamma: ”Målet är inte att förtala ett land som vi vet är älskat... Det är vår solidaritet med de fransmän som motsätter sig denna förstörelse som vi ger uttryck för.”

Man kunde inte acceptera att regeringen i Frankrike, ”de mänskliga rättigheternas land”, några år efter segern över nazismen, inte bara accepterade utan direkt organiserade och försvarade tortyren, polisräderna, de summariska avrättningarna, ”homo”-operationerna.

Vägran att tiga

Efter 13 januari 1955 publicerade Claude Bourdet i France Observateur ”Ert algeriska Gestapo”. Samma vecka i L’Express kom François Mauriacs ”J’accuse” (Jag anklagar) med titeln ”La Question” (Frågan). Så sjuttiofem dagar efter den 1 november kan ingen upplyst människa säga ”jag visste inte”. Men kunskapsprocessen, spridandet av fakta till allmänheten, var oändligt mycket mer komplicerad. Särskilt två faktorer kom att fördunkla de faktiska händelserna.

De åtgärder som tillgreps för att hindra informationsspridande från värnpliktsrörelsen mot kriget inriktades på påtryckningar mot pressen och hindrande av informationsspridning. Från och med april 1955 skärptes bestämmelserna i presslagen av 1881. Utfärdandet av undantagstillstånd i mars 1956 tillät ”vidtagande av alla åtgärder för att säkerställa kontroll av pressen och publikationer av alla slag”.

En annan faktor, innan några tomater skingrade den, var att illusionen i valkampanjen om seger för Guy Mollets Republikanska front skymde det som skedde i Algeriet.

Censuren tyglade visserligen bara rätten att uttrycka det som Jacques Soustelle beskrev som ”fransk kontrapropaganda”, men de förnedrande metoder som militära ledare använde och den statens urartning som följde av det fördömdes kraftfullt av François Mauriac i l’Express, Claude Bourdet och Robert Barrat i France Observateur och La Quinzaine, Henri Marrou i Le Monde, Colette Jeanson i Esprit och Jean-Paul Sartre i Les Temps Modernes.

Förlagens utgivning förblir ensidig. Ett undantag, men viktigt, var publicerandet 1955 på Editions du Seuil av L’Algérie hors la loi (Algeriet utanför lagen) av Colette och Francis Jeanson. Ett uttryck för tidsandan var den starka tveksamhet som fanns mot att publicera den. Boken bidrog till att medvetandegöra många motståndare mot kriget, öppnade deras förståelse av den koloniala verkligheten och motiverade för vissa deras engagemang.

1957 öppnades en redaktionell front. Boken blir ett viktigt instrument för fördömande av krig och övergrepp. Den tystnad som i månader hade rått om bruket av tortyr bröts med publicerandet på Editions de Minuit av Georges Arnauds och Jacques Vergès bok Pour Djamila Bouhired (För Djamila Bouhired). Boken Contre la torture (Mot tortyren) av Pierre-Henri Simon var inte det första dokument som fördömde användningen av tortyr, men den bröt tystnaden om den. Publicerandet av Pour Djamila Bouhired blev sandkornet som störde krigs- och propagandamaskinen, orsaken till att staten bröt mot lagen och moralen.

Ett antal officerare – Jules Roy, överste Barberot, general Bollardière och andra – bekräftar användandet av tortyr. Värnpliktiga, Robert Bonnaud, Jean Carta, Georges Mattei, liksom breven från John Muller, som dog i Algeriet, avslöjar vad alla har sett och upplevt. De tar till allt modigare ord då de behandlas som förrädare.

Med Henri Allegs La Question blir boken ett viktigt instrument för fördömande av kolonialkriget. Efter inrikesministeriets beslut om beslagtagande ser Jérôme Lindon behovet av att inte begränsa sig till en konfrontation mellan Editions de Minuit och makten för att försvara yttrandefriheten. La Question omredigeras med vittnesmål och dokument och Jerome Lindon frågar mig om man kan ”omredigera boken i Schweiz, eftersom det är viktigt att visa att det är omöjligt att tysta sanningen och isolera de fransmän som fördömer den”. Fjorton dagar senare dök Henri Allegs vittnesmål upp i Schweiz, förstärkt genom en text av Sartre, ”En seger”, publicerad i L’Express. La Question framkallade en reaktion i världen som kan jämföras med den som uppstod en del år senare, med fotot av barn under napalmbombningar i Vietnam.

Ett annat dokument av stor betydelse följde: L’affaire Audin (Audinaffären), resultatet av ett enastående utredningsarbete av historikern Pierre Vidal-Naquet, som bevisar mordet på Maurice Audin av löjtnant Charbonnier. Sedan, fortfarande i Editions de Minuit, kommer La Gangrène (Kallbranden) som vittnar om tortyr inte bara i Algeriet utan också i Frankrike, på Rue des Saussaies i Paris; senare får vi veta mer av andra dokument, Rue Vauban i Lyon och många andra ställen.

Det återstår att visa att detta inte är isolerade fall, fläckar, som man vill göra gällande, utan ett organiserat system, en krigslogik. Detta besannas i Les Disparus (De försvunna), ett register upprättat av jurister, som dokumenterade 175 fall av försvunna algerier, överlämnat till Internationella Röda Korset med ett efterord av Pierre Vidal-Naquet där överste Trinquier anklagas för att ha organiserat massakern på tre tusen algerier.

En intervju med general Massu i Le Monde stärker denna dokumentsamlings trovärdighet. Massu nämner att han ”har utövat en omfattande social verksamhet tillsammans med sin fru”. Les Disparus, som rapporterar om denna ”sociala verksamhet”, återger faksimil av brev från madame Suzanne Massu, dåvarande ordförande i föreningen för utbildning av ungdomar, som bekräftar att hon ingrep för att tillåta besök hos fångar. Men de publicerade breven visar att svaren till familjerna oftast var begränsade till ett lakoniskt ”inga nyheter” eller ”personen befinner sig inte på denna plats”, vilket bekräftade ”försvinnandet”.

Ett annat dokument, La Pacification, publicerades i La Cité och listade fall av tortyr, summariska avrättningar, razzior, godtyckliga bombningar, etc. Det var för att ha citerat denna bok, där Jean-Marie Le Pen anklagas för tortyr, som Le Canard Enchaîné 1985 åtalades i en rättegång där Le Pen blev svarslös.

Underrättelsetjänsten SDECE:s (Service de Documentation Extérieure et de Contre-Espionnage) aktionsenhet gör, avskyvärt, om La Pacification till bombpaket som skickas till tre belgiska intellektuella vilka stödde Algeriets oberoende; en av dem, läraren Laperche, dödas genom att öppna paketet. Detta brott, som erkändes av Constantin Melnik, tidigare chef för aktionsenheten, är ännu ostraffat.

Listan över vittnesmål från offer är för lång för att alla ska kunna återges här, och varken armén eller domstolarna har någonsin presenterat några bevis för att anklagelserna skulle ha varit falska. Detta är anmärkningsvärt, eftersom alla förstår hur svårt det är att kontrollera fakta, att dubbelkontrollera information, att inte bli föremål för manipulation. Ett enda felaktigt fall, och alla andra avslöjanden skulle kunna ifrågasättas. Alla var besatta av denna noggrannhet.

Fördömandet av tortyr var en av de viktigaste orsakerna till redaktörernas engagemang, men det var inte den enda. Också böcker för kunskap och förståelse om den algeriska revolutionen publicerades, däribland L’An V de la révolution algérienne av Franz Fanon, utgiven av François Maspero, Le Front av Robert Davezies, L’Algérie en 1957 av Germaine Tillion och La Question algérienne av Jean Dresch, Pierre Stibbe, Henri Marrou, Alfred Sauvy och Charles-André Julien på Editions de Minuit.

Rätten till ordervägran

Vid 1960-talets början, med veckan av barrikader och gripande av medlemmar i Jeansonnätverket och sedan Curielnätverket, skärps motsättningarna, vilket leder till en radikalisering av kampen. Inför den förvärrade kris som orsakats av kriget och risken för kuppmakare, blir frågan om solidaritet med algerierna och problemet med ordervägran och desertering alltmer akut. Förlagsbranschen deltar aktivt i denna debatt med Le Refus av Mauritius Maschino, Le Déserteur av Maurienne och Le Désert à l’aube (Desertering i gryningen) av Favrelière, vilken deserterade med sin fånge som skulle summariskt avrättas. Deras val vädjar till den allmänna opinionen, som också utmanas av paketbärare vilka bryter tystnaden hos dem som hållit sig gömda.

Francis Jeanson håller en presskonferens, sänder ett brev till Sartre som Les Temps Modernes publicerar och ger ut: Notre guerre (Vårt krig) på Editions de Minuit. Andra medlemmar av stödnätverket vittnar: Georges Mattei med Disponibles och Robert Davezies med Le Temps de la Justice. Där förklarar författarna hur de kommit till medvetenhet, skälen för sitt engagemang: för Robert Davezies ett behov av rättvisa ”inte för att jag drivs av något slags behov av hämnd, utan för att skapandet av rättvisa är förutsättningen för livet”.

Men i mars 1960, då de Gaulle för första gången talar om ett ”algeriskt Algeriet” och en svår förhandlingsprocess inleds, stärks repressionen mot det algeriska folket. Maurice Papon, polisprefekt sedan 9 april 1958, med främsta instruktion att bekämpa ”den nordafrikanska terrorismen”, beslutar under premiärminister Michel Debrés ledning att i huvudstaden införa hjälpkårer; harkis, vilka i Algerietkriget blir vad Vichymilisen var under ockupationen.

Ett annat viktigt inslag i denna repressiva mekanism är att Roger Frey den 9 maj 1960 utnämns till inrikesminister. Med trion Debré, Frey, Papon är ordergången för förtryck helt i händerna på förespråkare och genomförare av franska Algeriet. Harkis, specialbrigader och brigader för övergrepp och våld, beskyddade av sina överordnade, ges fria tyglar att bedriva sitt våld öppet. Genom att vinna ”slaget om Paris”, en kopia av ”Slaget om Alger”, skriver de in oktober 1961 bland sina meriter.

Den 5 september 1960, dagen innan rättegången mot Jeanson inleds, offentliggörs Förklaring om rätten till insubordination i Algerietkriget undertecknad av 121 akademiker, författare och konstnärer i en notis i Le Monde. En hög domstol i Paris inleder omedelbart en utredning av denna upprorshandling och kommer, under ledning av domaren Pérez, att mångfaldiga polisingripandena, administrativa och juridiska, mot undertecknarna.

Med få undantag fördömde hela pressen ”de 121:s Förklaring”, men – på grund av en kombination av censur och självcensur – utan att läsarna fick veta dess innehåll, ty blotta avsikten att offentliggöra den är straffbar. Sålunda beslagtas Les Temps Modernes, då de på förklaringens plats har vita sidor och tryckeriet vägrar redigera om. Emellertid trotsar Témoignages et documents, Vérité-Liberté och François Maspero förbudet i Le droit à l’insoumission, le dossier des 121 (Rätten till olydnad, de 121:s dokumentsamling) och distribuerar denna för motståndet mot Algerietkriget viktiga text. Få överklaganden har rört upp så stormiga känslor, väckt sådana hatiska reaktioner, talat så starkt till intellektuella kretsar och folkopinionen och bidragit mer till att öka folks medvetande.

Inte sedan 1954 har kriget varit närvarande också på fransk mark, tvångsåtgärder mot algerierna mångfaldigas, från och med februari 1961 lämnas klagomål in mot harkis om tortyr och försvinnanden. Claude Lanzmann fördömer deras roll i Les Temps Modernes under rubriken L’humaniste et ses chiens (Humanisten och hans hundar) och François Maspero publicerar Les harkis à Paris, en dokumentation framlagd av Paulette Peju, stödd med bevis som visar hur godtyckligt dessa organ genomför kidnappningar, tortyr och fysiska likvidationer.

Förtrycket ökar också mot all opposition mot kriget. Censurens saxar aktiveras som under päronet och Louis Philippardernas glansdagar, med den skillnaden att det i mitten av nittonhundratalet inte är för majestätsbrott utan för fördömande av krigsförbrytelser. Likafullt vägrar redaktörerna att underkasta sig utan fortsätter och till och med intensifierar sitt informations- och spridningsarbete. Prisonniers de guerre (Krigsfångar) av Henri Alleg, L’Algérie en prison (Algeriet i fängelse) av Jacques Charby och La mort de mes frères (Mina bröders död) av Zohra Drif är röster från fängelserna.

Les Éditions de Minuit publicerar också Mon procès (Min rättegång) av Georges Arnaud, åtalad och dömd för att ha medverkat i Francis Jeansons presskonferens, en rättegång där han förklarade: ”Jag säger, mina herrar, att detta krig är dömt vilken åsikt man än har om det. Ur ett vänsterperspektiv, eftersom det är orättvist på grund av sin princip och sina syften, eftersom det är orättvist i sina metoder. Från ett högerperspektiv, eftersom detta är ett förlorat krig; redan nu förlorat.”

Från februari 1961 ökar OAS sina kommandoaktioner, den 9 september undkommer de Gaulle Pont-sur-Seine-attentatet. I det första numret av Partisans, som tas i beslag vid utgivningen, betonar Vercors situationens allvar: ”Liksom på den tiden då Reichswehrs stora generaler satte stopp för den tyska nationen, revolterar cheferna för en numera tudelad fransk armé, vars ’aktivistiska’ andel har blivit en polisarmé, mot staten och till och med mot nationen.”

Men det mål som Debré, Frey och Papon är besatta av är inte att hejda OAS, utan att ”rasera FLN” och den 6 oktober beslutade Maurice Papon, med hänvisning till det ökade antalet FLN-attacker mot polisen, att i Paris och dess förorter införa utegångsförbud för algerierna. En motåtgärd är nödvändig. En referens krävs. Den 11 december 1960, efter sex år av krig, genomför de Gaulle en mässturné i Algeriet för att framhålla sin idé om ”algeriska Algeriet”. Han är tvungen att konfrontera ett klimat av våld orsakat av anhängare av franska Algeriet, som får tyst medgivande från fallskärmsregementen. Då inträffar en händelse som ingen hade väntat eller ens förutsett, en avgörande vändpunkt i kriget: från Belcourtdistriktet och successivt över hela Alger går kvinnor och män massivt ut på gatorna, ropande ”Länge leve Algeriet!”, ”Länge leve oberoendet!”. I fönster och på balkonger, på terrasserna och på gatan, kommer gröna och vita flaggor ut ur sina gömställen.

Efter den 11 december förblir ingenting som förr för de Gaulle, för franska Algeriets extremister, men inte heller för de algeriska ledarna. FLN, som inte kan vinna en militär seger, men bärs upp av historien och sina kravs legitimitet, är tvungna att ta för sig, att inte ge upp, men hur är det med en befolkning under hårt grepp av en krigsmaskin med betydande medel för förtryck och manipulation? Denna händelse var för GPRA (Gouvernement provisoire de la République algérienne, Den algeriska republikens provisoriska regering) en enorm frisk fläkt: de hade också stöd inifrån, folkets strävan visade sig oförminskad; politiskt hade befrielsekampen vunnit.

Med tanke på den intensifierade repressionen, hotet om en statskupp och för att utöva inflytande till förmån för inledandet av verkliga fredsförhandlingar, var man tvungna att visa att algerierna i Frankrike och Algeriet är orubbliga.

Beslut fattas att organisera demonstrationerna den 17 och 18 oktober. Instruktionerna som ges är tydliga: det gäller lugna demonstrationer och att undvika våld; FLN sprider ut franska vänner i Paris, deras närvaro under evenemanget ska beröva den officiella lögnen trovärdighet.

Vid en tidpunkt då, i regnet...

”Vid en tidpunkt då, i regnet, den svarta trottoaren speglar neonskyltarna, vid en tidpunkt då Paris köar vid entrén till biografer, då Paris pressar upp restaurangdörrar, då Paris öppnar sina ostron, vid tiden då Paris börjar roa sig, dök de upp från alla håll...”

Ingen kan ännu föreställa sig de mord som ska komma.

Efter massakern tillstår alla tidningar – Libération, France-Observateur, L’Express, L’Humanité, Le Monde, La Croix, France-Soir och Le Figaro – demonstrationens ickevåldskaraktär, alla fördömer eller tillstår ”överdrifter från polisen”, men utan att känna till eller avslöja omfattningen. Ministrar och prefekt får frågor; deras svar är i samklang med Roger Freys: ”det finns inte minsta tillstymmelse till en skugga av bevis för anklagelser mot polisen”.

Men i Ratonnades à Paris (Rasistattacker i Paris), en dokumentation sammanställd av Paulette Peju med foton av Elie Kagan, bestående av vittnesmål, tidningsurklipp och inkomna anmälningar, formuleras specifika anklagelser mot de våldshandlingar som framstår som än mer avskyvärda då ”polisen, som noggrant visiterat de 12 000 algerier som greps under natten, inte hittade några vapen hos dem, inte en pistol, inte en kniv beslagtogs”.

Vérité-Liberté publicerade ett avslöjande nummer: ”bevisen finns där: förbindelsen som vi fruktade i april mellan torterare i Alger och herr Papons torterare har förverkligats i praktiken”. I motsats till förnekandena på ministernivå preciseras att ”allmänna polisinspektionen uppskattar antalet döda till 140. Algerierna talar om 200 döda och 400 saknade. Pressen rapporterade den 7 november att ett hundratal uppgifter hade inkommit, varav cirka 60 rörde algerier vilkas kroppar hittats i Seine eller i skogen efter den 1 oktober.” I Vérité-Liberté kan man också läsa ett uttalande från en grupp av republikens poliser som fördömde närvaron av Maurice Papon och L. Legay, chef för den kommunala polisen, på platsen för massakern, och bekräftade: ”Vi kan inte längre tiga med vårt ogillande av de avskyvärda handlingar som kan bli vanliga och kasta sin skugga över hela poliskårens heder.”

Vittnesmål och dokument avslöjar annat maktmissbruk och återger tal av Gaston Defferre till senaten och av Claudius Petit till nationalförsamlingen om att ”rasismens avskyvärda odjur, som civilisationerna, som institutionerna lägger så stor möda på att bekämpa i grunden i människans hjärtan och sinnen och förnuft, den ohyggliga besten har kommit lös...”

I Les Temps Modernes, under rubriken La bataille de Paris (Slaget i Paris), läser vi: ”Pogrom; ordet har hittills inte förekommit på franska ... Plötsligt spred sig på gatan, i huvudstadens hjärta, sådant som tidigare dolts i polisstationers och källares skuggor... Men prefekten som beordrade, ministern som tillät, regeringen som beskyddade rasismens skamliga utbrott vanärade sig förgäves.” Ett upprop som publicerades den 18 oktober på tidskriftens initiativ, uppmanade till ”att motsätta sig, på plats, mer sådant våld”. På mindre än en vecka fick det 229 underskrifter.

Esprit, i Contre la barbarie (Mot barbariet), drar denna fruktansvärda slutsats: ”Seine för med sig bröderna till de lik som vilar på bottnen av Algerbukten” och besvarar Papons åberopande av ”de algeriska terroristernas brottsliga handlingar” och drar slutsatsen: ”inget politiskt resonemang, inga administrativa hänsyn kan rättfärdiga sådana brott”.

John Carta skriver i Témoignage Chrétien: ”Ingenting särskilt hände i Paris på tisdagskvällen: man slog med batong, man sköt med kulspruta. Det enda särskilda är att misshandeln för en gångs skull ägde rum inför våra ögon, i hjärtat av huvudstaden”, och som svar till Roger Frey: ”om det finns tusen, tio tusen vittnen, är de beredda, även om rättvisan, som ska lyssna till dem ser mer och mer ut som Arturo Ui”.

Efter att skändligheterna fördömts kvarstår Hervé Bourges fråga i Témoignage Chrétien under rubriken Le temps de Tartuffe:

”Jag frågar: vem, ja vem, på uppmaning av partier, rörelser, fackföreningar, ska ta upp tråden och kräva – i namn av principer som man älskar och respekterar i vårt land och i världen – stopp för den skamliga rasistiska diskrimineringen och Algerietkriget?”

Det är samma beklagliga konstaterande som Vérité-Liberté gör: ”skillnaden mellan den franska vänstern och den algeriska revolutionen har aldrig framstått så klart” och François Maspero upprepade i Partisans: ”Det faktum att modet, även hjältemodet, hos algeriska familjer i Parisregionen äntligen har lyckats uppenbara på gatorna i borgerliga kvarter den fruktansvärda sanningen, det hemska ansiktet hos våra hundar i uniform, får inte låta någon ha lyxen av de komedier där man upprepar: vi fördömer, men vi tillhör inte samma värld.”

I det fruktansvärda slutspelet attackerar Algeriets hårdföra kolonialister och hysteriska rasister sina rov. Det blir fortfarande dödsoffer i Charonne i Paris, offer för OAS’ brända jordens politik i Algeriet. Men motståndet mot kriget, länge en handling av enskilda individer, växer i styrka; slutet närmar sig.

Ända till slutet fortsätter förlagsarbetet, nya dokument publiceras Djamila Boupacha av Simone de Beauvoir och Gisèle Halimi, Le Peuple algérien et la guerre (Det algeriska folket och kriget) där Patrick Kessel och Giovanni Pirelli sammanställer, räddar ur glömskan, brev och vittnesbörd om algerier, Itinéraire (Färdväg) av Robert Bonnaud som i ett fängelsebrev till Pierre Vidal-Naquet skriver: ”att oroa sig för fascismen räcker inte. Det är mer meriterande att övervinna hos sig själv, om inte hos andra, de brister som ger upphov till den.”

* * *

Redan under de första veckorna och under hela kriget, fördömdes alltså brotten i tidningar, tidskrifter och böcker. För dem som ville veta sanningen var den, trots beslagtaganden och förbud, tillgänglig. Dessa tusentals sidor är öppna arkiv och man kan med rätta anse att detta redaktionella arbete bidrog till den psykologiska krigföringens misslyckande. Detta misslyckande var för övrigt så traumatiskt för dess upphovsmän att det tog nästan 40 år, och kriget i Kosovo, innan ”psykologisk påverkan” inte längre var ett tabubelagt ämne i staberna.

Det är detta förflutna vi måste ta till oss. Fransmän och algerier måste göra det själva. För Frankrike innebär det att fastställa vilka mekanismer som har tillåtit systematisk användning av tortyr och tillgripande av statsterrorism. Ett ekorrhjul av fruktan och berusning av blodbadet, det finns inga krig utan smutsfläckar. Men då militärer beordrade användande av tortyr blev den ”blundern” systematisk och de bär ansvaret. Framför allt gäller det, i en rättsstat och demokrati, dem som förde en politik som innefattar tortyr, rasistiska attacker och homoåtgärder, som påtvingade en hel generation ett kolonialkrigs traumatiska upplevelser och satte republiken i fara.

Detta är den fråga som Pierre Vidal-Naquet ställer, 1962, i La Raison d’Etat (Statens intresse):

”Hur ska man fastställa rättsväsendets eller arméns eller polisens roll i den framtida staten om vi inte först vet hur staten som sådan har handskats med de problem som uppstod genom undertryckandet av det algeriska upproret, hur den informerades av dem vilkas uppgift det var att informera, hur den reagerade på denna information, hur den i sin tur informerade medborgarna ...”

Fyrtio år efter att dessa frågor ställdes, frågar vi det ännu.

För att lära av det förgångna bör även sägas att det inte bara finns dåliga exempel, som då torterare promoverats och dekorerats, det finns även hederliga officerare och inkallade, som vägrade lyda order och dömdes för det. Mot makthavare som hemlighöll dessa övergrepp fanns också krigsmotståndare, värnpliktsvägrare och aktivister som åtalades och en del som fängslades för ”tjurskallig trohet mot sina värderingar”.

Nils Andersson

Översättning från franska: Christer Lundgren

Kommentarer och förklaringar

Robert Barrat: Journalist och aktiv katolik som tidigt stödde den algeriska berfrielsekampen.

Claude Bourdet: Moståndsman och antikolonialist, journalist i vänsterveckotidningen France observateur (från 1964 Le nouvel observateur, från 2014 Obs)

Dreyfusarder: Efter Dreyfusaffären kring 1900, då den judiske kaptenen Alfred Dreyfus som hade fällts för spioneri för Tysklands räkning, nekades upprättelse fast det snart stod klart att han var oskyldig. Dreyfusaffären delade det politiska livet i Frankrike i två läger: det konservativa som ansåg att arméns ära och statsintresset måste stå över den enskildes rätt, och de vänsterliberala dreyfusarderna som försvarade yttrandefrihet, likhet inför lagen och den enskildes rättigheter. Det mest berömda inlägget i Dreyfusaffären är författaren och dreyfusarden Emile Zolas artikel J´accuse (”Jag anklagar”) 1897.

Esprit: Månadstidskrift med kristen, demokratisk inriktning

FLN: Front National de Libération, den algeriska nationella befrielsefronten som ledde kampen för Algeriets frihet.

Kung Päron och Louis Philipparder: Louis Philippe, som i karikatyrerna brukas avbildas som ett päron, var kung i Frankrike under julimonarkin 1830-48, känd för fältropet ”Berika er!” och glansperiod för en uppåtstigande, girig borgerlighet. Philipparder är en nidbeteckning på de julimonarkins förkämpar som älskade profiten betydligt mer än yttrande- och tryckfrihet.

Jérôme Lindon: Förläggare som ledde det mycket betydelsefulla franska förlaget Éditions de Minuit 1948-2001.

Francois Maspéro: Bokhandlare, förläggare och författare som 1958 grundade förlaget Maspero, känt för sin utgivning av vänsterlitteratur under flera årtionden.

General Massu: Jacques Massu som förenat sig med de Gaulle under andra världskriget och slagits för den franska imperialismen i Indokina i början av 1950-talet och i Suez 1956, ledde den franska arméns kamp mot FLN i Algeriet 1957-60. När de Gaulle började inleda förhandlingar med FLN 1960 avskedades Massu.

Francois Mauriac (1885-1970): fransk författare, motståndsman och antikolonialist som stod de Gaulle nära. Mauriac fick Nobelpriset 1952, främst för sina romaner om människors ondska och Guds nåd i katolsk, högborgerlig miljö (mycket läsvärda, till exempel Thérèse Desqueyroux, Ormboet).

Guy Mollet (1905-1975): Mollet ledde de franska socialdemokraterna under en tid då det Moskvatrogna kommunistpartiet, PCF, var det stora arbetarpartiet. 1956 bildade Mollet regering i en center-vänster-koalition som vann valet med löfte att skapa fred i Algeriet, men väl vid regeringsmakten visade han sig negativ till Algeriets frihetssträvan. Molletism är ett begrepp i fransk politik för att beteckna radikala löften som förvandlas till konservativ politik när man kommer i regeringsställning.

OAS: Organisation de l´armée secrète (”Hemliga arméorganisationen”). Sedan de franska generalerna misslyckats i sitt kuppförsök i Alger 1961 bildade de OAS för att med en serie terrordåd förhindra Algeriets frigörelse. Efter Algeriets självständighet 1962 dog organisationen ut.

Maurice Papon (1910-2007) var hög ämbetsman i Frankrike under andra väldskriget, samarbetade aktivt med tyskarna och bar bland annat ansvaret för judedeportationer. Han var polischef i Paris 1958-67 och i hög grad ansvarig för massakrerna den 17 oktober 1961 och 8 februari 1962 då åtta människor dödades när en demonstration slogs ned av polisen. Papon blev senare borgmästare i Saint-Amand-Montron och budgetminister 1978-81. 1997 fälldes han i en rättegång för sina brott under andra världskriget.

Laurent Schwartz: matematiker, trotskist och aktiv i arbetet för Algeriets frihetskamp

Les Temps Modernes (“Moderna tider”): Politisk-kulturell månadstidskrift, grundad av Sartre 1945 och med Sartre och Simone de Beauvoir som chefredaktörer fram till Sartres död.

Verité-Liberté: Underjordisk tidskrift, grundad 1960 av bland annat Robert Barrat och Vidal-Naquet

Pierre Vidal-Naquet (f. 1930): fransk historiker och vänsterintellektuell som hade en framträdande roll i solidaritetsarbetet med Algeriet och i avslöjandet av den franska polisens och arméns metoder. Som historiker gjorde Vidal-Naquet banbrytande insatser i utforskandet av det antika Greklands ekonomiska, sociala och kulturella historia. En hans viktigaste elever är den svenska poeten och antikforskaren Jesper Svenbro.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016