Syrien i oktober

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

NATO- stater med kolonialt förflutet i området bombar nu i Syrien - Storbritannien och Frankrike. Snart det trogna Australien. Och sedan 23.9 Turkiet och USA förstås.

Eftersom Syrien än så länge är en suverän stat, därtill medlem av FN, får man egentligen inte kriga där, med mindre än att man har ett beslut i FN:s Säkerhetsråd i ryggen eller en begäran från landets regering. Om man gör det ändå kallas det egentligen aggression, vilket numera sällan görs när det gäller dessa stater. Syftet är att byta regim i Syrien, fast det kallas kamp mot terrorism. Detta motsvarar inte heller verkligheten, eftersom deras mest verksamma markallierade ( t ex al Qaida, Nusrafronten) är lika terrorstämplade som det officiella målet: Islamska Staten.

USA har sedan decennier försökt att störta Baath regeringen i Syrien. Man har försökt destabilisera Syrien, t ex genom att underblåsa spänningar mellan sunni- och shiamuslimer , och genom att stödja regeringsfientliga islamistiska fraktioner inom land, och islamister som flydde till Syrien partner efter USA: s offensiv "i Irak under tiden 2007 - 2011.

FN:s säkerhetsråd eftersträvar enhälligt i sin resolution av den 17 augusti i stället för att avsätta Assaadregeringen "upprättandet av ett övergångsstyre med fullständiga verkställande befogenheter, bestående av medlemmar av den nuvarande regeringen samt oppositionen och andra grupper, baserat på ömsesidigt samtycke och fortsatt fungerande myndighetsorgan”.

NATO-bombarna saknar även denna gång således såväl FN-sanktion eller vederbörande regims begäran om militärt understöd. I USA:s fall har inte ens Kongressen tillfrågats.

Det räcker faktiskt inte med att ett antal NATO-allierade, samt i detta fall Saudiarabien, Gulfstaterna samt ett antal väpnade, mer eller mindre terroristiska och/eller alltmer maktlösa rörelser, uppmuntrade, beväpnade och finansierade av agressorerna, har funnit det i sitt intresse att attackera och byta ut den ryskallierade al-Asaadregeringen.

I dagarna har även Rysslands flygvapen börjat bomba i Syrien. Då öppnar sig äntligen, enligt AB:s ledarskribent Anders Lindberg 30.9 en "moralisk avgrund framför våra fötter." Ty "Rysslands motiv är strategiska, inte ­humanitära". Eftersom dessa motiv - utom i ett viktigt avseende, se nedan- inte torde skilja Rysslands från övriga intervenerande länders är det svårt att dela upprördheten hos ledarskribenten.

Liberaler i Väst applåderar när främmande makter för krig i Syrien för att byta ut dess regering - d v s ett klart brott mot internationell lag. När Ryssland på , enligt DN formell(?!) begäran av landets regering ingriper och helt legitimt skyddar landets suveränitet - och samtidigt sina egna intressen - då öppnar sig avgrunden .

Internationella lagar, som vid Rysslands relativt stillsamma återtagande av Krimprovinsen ändå kunde motivera beteckningen av Ryssland som aggressor och utlöste för alla parter kännbara sanktioner, tycks i Mellanöstern vara mindre relevanta. Ty "Putin vill visa världen att han står upp för en allierad, han vill ­behålla det ryska fotfästet i Syrien genom militärbaserna ....".

Antagligen helt sant. Parallellen mellan Sevastopol på Krim och Latakia i Syrien är slående och temat klassiskt: i båda fall handlar det om att NATO-alliansen vill tränga ut en rival från strategiskt vitala stödjepunkter vid Medelhavet - medan Ryssland föga överraskande gör motstånd mot detta. Turkiets och USA:s planer på en flygförbudszon i norra Syrien - d v s förbud för Syrien och dess allierade - gjorde sannolikt att Ryssland militära insatser hastade.

En flygförbudszon hade givit USA och Turkiet fritt fram att med bombningar angripa den syriska armén, som tillsammans med syrisk-kurdisk milis, som hittills varit de enda effektiva marktrupperna mot IS inne i Syrien.

Följaktligen borde därför alla som verkligen vill stoppa IS framryckning erkänna att Assadregimens medverkan är nödvändig - d v s den regim som AB:s ledarskribent, en västerländsk liberal opinion, vår feministiska utrikesminister, de Västallierade och inte minst Turkiet framför allt vill krossa. Men muren uppvisar sprickor:

Den brittiska utrikesministern Philip Hammond förordade en syrisk nationell enhetsregering där Assad kunde sitta kvar åtminstone 6-12 månader.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU:s utrikesrepresentant Federica Mogherini hävdar att både Ryssland och Iran, Syriens skyddsmakter, har en viktig roll att spela för att skapa fred i Syrien.

Rysslands engagemang är fullständigt naturligt säger den fortfarande talföre f d Göran Persson: "Vi ska veta att skulle IS fortsätta att expandera, ett av de länder som skulle utsättas för de här attackerna i sin södra flank är just Ryssland. Vi har Turkiet som kan komma att destabiliseras...det kanske vore rimligt att Ryssland, USA och Europa gjorde gemensam sak i Syrien". Detta innebär i så fall de facto att det borde bli slut med de allierade västmakternas - och reaktionära sunniarabiska grannars - sponsring av den sk motståndsrörelsen mot Syriens regering - som IS deltagit i, där den fått blomstra, beväpnats och funnit ett centralt basområde. Just detta uttrycktes av Rysslands president nyligen inför FN:s Generalförsamling där han nyligen föreslog inblandade stater en gemensam aktion mot IS och deras understödjande terrorgrupper.

Just detta uttrycktes av Rysslands president nyligen inför FN:s Generalförsamling där han nyligen föreslog inblandade stater en logisk gemensam aktion mot IS och deras understödjande terrorgrupper. Men denna linje är inte Sveriges utrikesministers, inte Turkiets eller USA:s eller framför allt IS:s pådrivares, Saudiarabiens och Gulfstaternas. Deras motsatta linje uttryckes klart av Anders Lindberg i AB:

"Och så länge al-Assad sitter kvar kommer tyranniet bestå och kriget fortsätta. Han är problemet – inte en del av lösningen. Väst bör inte låta sig luras av Vladimir Putins locktoner."

AB :s ledarskribent har läst Friedrich Nietzsches aforismer ur "Jeneseits von Gute und Böse": ”Den som kämpar emot monster, bör ­akta sig så att han själv inte blir monster." Fast Lindberg förbättrar i sin nyöversättning detta tänkeord, och tycker att det vi bör kämpa emot inte, som i det tyska originalet, är ett monster (Ungeheuer) , utan "ohyra". En annan beundrare av Nietzsche använde sedermera samma kollektiva term för sina hatobjekt, vilket senare underlättade hans användning av insektsmedlet Zyklon B för att utrota dem.

Det är alltså om Syriens al-Asaad, al-Baghdadis islamiska stat och/eller Rysslands president Putin som AB:s ledare talar i dessa termer. Det är som vanligt oklart huruvida Lindberg ser någon verklig skillnad mellan dessa tre.

Vad som är klart är att de västallierade med USA i spetsen inte av AB räknas som ohyra, trots att de i stor utsträckning under senare decennier genom sitt agerande utlöst de blodiga krigen i Irak och Syrien - och därmed århundradets värsta flyktingskatastrof.

Med sådana s k fiender behöver inte terrorn i Mellanöstern några ytterligare vänner.

 

Kommentarer   

 
0 #3 Staffan Jacobson 2015-10-21 04:34
Kurdsocialistiska YPG/YPJ är väl de enda som går att lita på i denna konflikt - och de enda som verkligen konfronterar ISIS...
Citera
 
 
0 #2 Avalon 2015-10-21 04:09
Ingen av parterna i konflikten verkar ha några moraliskt högstående motiv, bara militärpolitiska strategier just som Isaksson beskriver. Men "non-intervention" är en politik som åtminstone i Spaniens fall under republiken på 1930-talet ledde till katastrof, om nu det går att jämföra...
Citera
 
 
0 #1 Hans Isaksson 2015-10-06 13:57
Vad som är aggression definieras inte klart i internationell lag - det är Säkerhetsrådets sak att avgöra. Vad gäller att ingripa på regimens sida i ett inbördeskrig diskuteras saken bland de laglärde: majoriteten accepterar att ingripande är tillåtet i princip och med förbehåll för begränsningar, om det sker med samtycke av den lokala regeringen.
Dvs vad jag kan förstå.
Mvh
Hans
Citera
 

Ett urval andra artiklar av samma författare

Springtime for Hitler?

publicerad i Clartébloggen 22 januari 2017

Ledare - Dumpad livslön

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

Ur hästens mun

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

En from förfalskning

publicerad i Clartébloggen 14 december 2016

Vårt folk???

publicerad i Clartébloggen 27 november 2016

Fidel dog igår

publicerad i Clartébloggen 26 november 2016

Dylan: Vår granne, busen

publicerad i Clartébloggen 11 november 2016

En bitter man

publicerad i Clartébloggen 30 oktober 2016

Amerikanska Jeans (Anmälan)

publicerad i Clartébloggen 4 oktober 2016

RT+svensk extremhöger=Sant?

publicerad i Clartébloggen 3 oktober 2016

Ännu en fjättrad folktribun

publicerad i Clartébloggen 11 september 2016

Carolas framgångssaga

publicerad i Clartébloggen 8 september 2016

Så möter vi det ryska hotet

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Ditt nya hem

publicerad i 1/16 Någonstans att bo 15 juni 2016

Ett generöst förslag?

publicerad i Clartébloggen 30 mars 2016

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Daniel Hedlund ny ordförande i Clarté

Clartéredaktionen - 22 maj 2017

Vänsternationalism

Kerstin Stigsson - 18 maj 2017

Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel

Benny Andersson - 4 maj 2017

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017