Om freden och friheten

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Fredsrörelserna under kalla kriget kunde utsättas för rätt mycket hån, först från höger, sedan från vänster – dels för att de var Moskvastyrda, dels därför att de satte freden före friheten. Säg inte annat: ”Fred nu” var en kontraproduktiv – för att inte säga kontrarevolutionär – paroll så länge befrielsekampen i Vietnam och de andra härtagna länderna inte hade förts till seger, så såg man det i FNL-rörelsen. Det tog sin tid. Offren i människoliv blev enorma.

Invändningarna var berättigade men hånet malplacerat – det motverkade bredast möjliga enhet för Vietnams sak. Ty alla medlemmar i Svenska Fredskommittén och liknande sammanslutningar var inte strykrädda, och inte heller behövde de vara särskilt pacifistiskt sinnade. Många hade varit med i motståndet mot kärnvapenspridning och mot svenska atomvapen. Och säkert fanns det de som intalade sig att Förenta staterna var redo att fälla atombomber i denna avlägsna del av världen, som dess regering en gång tidigare hade gjort.

Problematiskt var att den ”nya” vänstern inte gjorde fredsfrågan till sin. Den blev en måltavla i dess avståndstagande från Sovjetunionen som en imperialistisk makt. Detta är litet märkligt, för den systemkritiska vänstern i den sovjetkontrollerade delen av Europa var ofta fredsaktivistisk – den motsatte sig till exempel utstationering av medeldistanskärnvapen från både Moskva och Washington på den europeiska kontinenten. Det sagda visar att kampen för världsfred och politisk frihet kan gå hand i hand. Möjligen måste. Inte alltid var det rätt att tända präriebränder.

En spegelbild av denna – låt mig kalla det – ”vänsterism” finner man i vår tids högerattacker på en föreställd, eller rentav uppfunnen, fred-till-varje-pris-mentalitet som man anser sig ha kunnat spåra i den utbredda oron för vad en konfrontation mellan stormaktsintressena kan föra med sig. (Dagens Ryssland bör fortfarande betraktas som en stormakt, främst i kraft av sitt väldiga kärnvapeninnehav.) Man häcklar ett föregivet knäfall för diktaturer, talar om eftergiftspolitik och Münchenanda, vill göra mänskliga rättigheter – och även feminism på sina håll – till rättesnören för vårt lands utrikespolitik.

Fred är här alltid något sekundärt. Fred är en vägran att vara principiell. Fred har en benägenhet att kränka ett människovärde som alltid måste kunna försvaras med vapen i hand. Vad betyder folkrättens stela regler då?

Den här tankefiguren visar sig titt som tätt i den säkerhetspolitiska debatten. Jag menar att den innehåller en god portion våldsromantik (inte detsamma som en redobogenhet att praktisera våld), vilken har en viss affinitet med extremvänsterns ibland lättsinniga avvisande av de medel som den borgerliga ordningen, inklusive diplomatin, hade att erbjuda som instrument för konfliktlösning. Det är säkert inte fråga om någon imitation eller någon själsfrändskap. En del av dessa människor, harmsna över politiskt misslyckade ungdomsår, jagar alltjämt en till stora delar inbillad vänster. En del av dem tror uppriktigt på väpnad konfrontation som konfliktlösare. Det är snudd på att de kan karakteriseras som krigsivrare.

Säkerhets- och försvarspolitikens primära uppgift är att undanröja fundamentet för konfrontationer (som inte alls måste vara klassmässigt betingat) – och, om det inte går, att hålla sig utanför. Detta är den svenska traditionen, den långa linjen i Sveriges relationer med omvärlden. Vårt utrikes handlande kan aldrig vara ”revolutionärt”, omstörtande. Vi godkänner inte regimskiften i andra länder genom utifrån kommande våld. (Afghanistan och Libyen är de spektakulära undantagsfallen – låt dem förbli undantag!) Folkrätten är en konservativ och fredsbevarande faktor i världspolitiken. Den håller en del lymlar kvar vid makten. Men framförallt: den stävjar självsvåld och allmänt kaos.

Den nya aktivismen – det må vara en högeraktivism eller en liberal aktivism, inom den mediala sfären har den nästan uppnått hegemoni – tar allt detta med godan ro. FN är korrumperat och handlingsförlamat. Överläggningar drar ut på tiden, vad – och vem – hindrar direkt aktion? Där stora värden står på spel, får inte urbota legalism stå i vägen. Den som inte är med oss är mot oss. Denna manikeiska föreställningsvärld kläs i moralisk skrud. Politiken blir en hjälpgumma till högre ideal. Man hotar med undantagstillstånd. Limes är alltid belägrad; demokratin alltid kringränd, samtidigt segrande.

Nej, den här reflektionen apostroferar ingen, den innehåller inga referenser. Jag vill peka på ett mönster. Ett annat syfte är att varna för tillspetsningar, renodlingar. De må ha sitt berättigande i intellektuella bataljer, i vetenskapliga miljöer, men när det handlar om mänskliga relationer skulle man istället eftersträva största möjliga samsyn.

Det finns också en normativ fråga: Hur ska man uppnå frihet om det inte råder fred? Är inte kriget det mest frihetskränkande av alla tillstånd?

Ett urval andra artiklar av samma författare

Angående motinstutioner

publicerad i Clartébloggen 16 augusti 2016

Lek inte med elden!

publicerad i Clartébloggen 23 november 2014

Om missbruk av termer

publicerad i Clartébloggen 7 september 2014

Demokratin degraderad

publicerad i 3/12 Eurokrisen 10 mars 2013

Två stridbara systrar

publicerad i 2/08 Stalins märke 3 oktober 2008

Bush följer traditionen

publicerad i 4/06 Världsekonomin 10 januari 2007

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Daniel Hedlund ny ordförande i Clarté

Clartéredaktionen - 22 maj 2017

Vänsternationalism

Kerstin Stigsson - 18 maj 2017

Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel

Benny Andersson - 4 maj 2017

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017