Så sent som 1928 fick nazisterna endast 2,5 % av rösterna men två år senare 18 %. Vad som skett där emellan var att sex miljoner blivit arbetslösa till följd av trettiotalskrisen som minskade världshandeln med två tredjedelar och medförde att en tredjedel eller fler blev arbetslösa i USA och Europa. Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Dessutom hade landet genomgått flera kriser under tjugotalet som förvärrades av de astronomiska kraven på krigskadestånd från Frankrike på 132 miljarder guldmark, en summa landet aldrig skulle kunna bevaka. Istället ockuperade Frankrike Ruhr-området vilket 1923 vilket ökade nazisternas möjligheter att få stöd för sin revanschistiska propaganda, det vill säga att vänstern förått Tyskland genom att acceptera Versaillefreden.

En tredje faktor var kommunisternas framgångar. KPD:s presidentkandidat Thälmann fick fem miljoner röster i presidentvalet 1932 och arton procent i valet. Detta bidrog till storkapitalets frikostiga bidrag till nazisterna, vilka man hoppades skulle kuva arbetarklassen och avvärja hotet om revolution. Bland bidragsgivarna fanns Krupp, IG Farben, och kol företaget Kirdorf som betalde fem pfennig till NSDAP för varje ton kol man producerade. Detta gav nazistpartiet möjlighet att försörja de hundratusen SA männen, att utrusta flera tusen av sina talare med en bil, samt hålla 100 000 möten på ett år.

Storfinansens bidrag gav utdelning. Stad efter maktövertagandet förbjöds alla fackföreningar utom den nazistiska. Sjuk och a-kassor beslagtogs. Och de fackliga ledarna fängslades. Företagens vinster ökade från 6,6 miljarder mark 1933 till 15 miljarder mark 1938.

Den djupa krisen skapade desperation bland bönder, småföretagare och arbetslösa. Dessa hade till skillnad från den organiserade arbetarklassen ingen a kassa.

De olika revolutionsförsöken 1919, 1921 och 1923 hade misslyckats och arbetarpartiernas förrädiska taktik gjorde att man inte hade tilltro till möjligheten av en ny revolution.

Följden blev att små-bourgeoisien började tro på under, att en stark ledare skulle kunna återupprätta Tysklands storhet, lindra krisen och återskapa en harmonisk tysk gemenskap som aldrig funnits. Det var där nazisternas massbas fanns. Och det var unga vilsna arbetslösa bonde- och småföretagarsöner som anslöt sig till SA, vars uppgift var att krossa arbetarrörelsen och säkra partiets makt. SA blev efter maktövertagandet alltför bångstyrigt. Dess ledare dödades 1934 under "de långa knivarnas natt"

Istället blev SS och dess kärna SD den terror apparat som vidmakthöll nazistpartiets makt. Några år efter maktövertagandet förvandlades regimen från en fascist diktatur med massbas till en polis och militärdiktatur.

Därefter började Hitler rusta för att angripa och erövra andra länder i syfte att skapa ”Lebensraum", för den överlägsna tyska rasen. Detta ledde till det förödande världskriget som gjorde Marx och Engels förutsägelse att det antingen blir socialism eller barbari. När koncentrationslägren öppnades framgick det med all tydlighet hur barbarisk regimen var. Om Tyskland vunnit kriget hade vi kunnat stå inför ett globalt kärnvapenkrig mellan ett nazistisk Europa och USA som hade utrotat civilisationen och förvandlat livet på jorden till det som vi kan beskåda i olika SF filmer

Arbetarna hade kunnat stoppa Hitler

Det är ett vanligt påstående att de flesta tyskar blev trodde på Hitler s lögner, alltså även arbetarklassen. Sanningen är att nazistpartiet aldrig fick majoritet så länge det hölls fria val. I det sista valet innan Hitler tog makten, den sjätte november 1932, fick de 33 %, sju procent lägre än valet i juli samma år. Socialdemokraterna fick tjugo procent och kommunisterna sjutton, alltså mer än nazisterna. Det betyder att relativt få arbetare röstade på Hitler. Inte ens i det val som hölls efter maktövertagandet, i mars 1933 fick NSDAP mer än 43,9 % av rösterna

Att han ändå utsågs till rikskansler berodde på att de desperata och genom ruttna borgerliga partierna gav honom sitt stöd.

Riksdagen gav sedan Hitler diktatoriska befogenheter, endast SPD röstade emot, KPD ledamöterna satt redan i fängelse. Samtidigt omringades centrala Berlin av tio tusentals SA män för att kväsa alla protester.

Till och med då hade socialdemokrater och kommunister kunnat stoppa Hitler, för att inte tala om innan. Problemet var att SPD samarbetade med borgerligheten, ägnade sig mest åt parlamentarisk t arbete och hävdade att det är polisens uppgift att stoppa nazisterna våld, trots att stora delar av poliskåren stödde nazisterna och lånade ut bilar och utrustning till SA. KPD bedrev å andra sidan en ultravänster politik. De vägrade samarbeta med socialdemokraterna, som de kallade social fascister, alltså enligt dem inte så mycket bättre än nazisterna. De uttalade också: "Först Hitler och sedan vi", något de nog ångrade när de försmäktade i koncentrationslägren.

Kommunisterna hade en milis som med sina 100 000 medlemmar väl kunde mäta sig med SA. Men ännu viktigare var socialdemokraternas milis, Schufo, som hade 400 000 medlemmar, varav många var ärrade soldater som deltagit i första världskriget. Det fanns också en bredare milis, Reichsbanner, som åtminstone i teorin kunde kalla in tre miljoner fackliga medlemmar

Om dessa styrkor hade satts in skulle stora delar av SA ha demoraliserat, resten hade varit än lätt match att spöa upp.

Istället kapitulerade SPD ledamöterna, för att sedan fängslas medan KPD ledamöterna arresterades direkt.

Detta betydde att arbetarrörelsen krossades utan en mer omfattande strid, vilket var förödande eftersom det skapade en djup demoralisering och ett fysiskt utrotande av de mest aktiva arbetarna, avantgardet.

Kommentarer   

#6 Jan Wiklund 2016-05-12 07:57
Jo men det var ju delvis det jag sa: socialdemokraterna svek genom att ställa upp på nedskärningar och aktivt motarbeta fackets förslag till investeringspolitik, och kommunisterna svek genom att strunta i arbetarnas behov här och nu och hänvisa till nån framtida revolution.

Högerpartierna stödde först när nazisterna blivit tillräckligt stora för att framstå som det enda icke-kommunistiska alternativet. Inte förr.

Men frågan är varför de blev så stora. Det räcker inte med pengar från kapitalister, man måste ha en politik också. Och det hade dom: keynesiansk ekonomi, dvs statligt ansvarstagande för produktionen.
Citera
#5 Jan Wiklund 2016-05-11 20:48
Nazisterna kom till makten för att mer än en tredjedel röstade på dom. Och det gjorde de inte för att de ville ha krig eller hatade judar, utan för att få mat för dagen. Som sagt, nazisterna var de enda som lovade detta, genom keynesiansk politik, medan sossar och kommunister (och förstås liberaler) var lika fast i nedskärningspolitik som motsvarande partier idag.
Citera
#4 Martin Oskarsson 2016-05-11 19:25
Hitler kom till makten genom stöd från högern och arbetar partiernas svek. Offentliga jobb visst men med låga löner och förbud mot fackföreningar och strejker
Citera
#3 Jan Wiklund 2015-10-09 15:42
Skälet till att nazisterna tog makten var att de var de enda som krävde en keynesiansk politik mot arbetslösheten, dvs samma ekonomiska politik som socialdemokraterna i Norden och Roosevelt i USA. Sossar och kommunister gick emot en sådan politik eftersom de ansåg att man inte skulle ge kapitalismen någon överlevnadshjälp.
Citera
#2 Vanja Sparrman 2015-07-10 09:52
Läs Stefan Zweig ; Världen av i går.
Citera
#1 Kenneth Lundgren 2015-07-06 00:17
Fascismen, nazismen och monopolkapitalet
Det finns ett centralt citatet från Bo Gustafssons tillägg i "Människans rikedomar" som visar att medan de tyska kommunisterna och socialdemokraterna inte på långa vägar begrep Hitlers farlighet och mest ägnade sig åt att bekämpa varandra, så gjorde det tyska monopolkapitalet en mycket kall och klar politisk analys. Så här skrev det tyska industriförbundet i ett hemligt sk Führerbrief i september 1932:
”Vi befinner oss för ögonblicket i en övergångsprocess på grund av att den ekonomiska krisen ödelägger [de av socialdemokratin uppnådda] vinsterna. Denna övergångsprocess genomlöper ett stadium av akut fara, ty vinsterna försvinner i och med att den mekanism som dessa vinster grundar sig på, upphör att fungera. Resultatet blir att arbetarklassen börjar vända sig till kommunismen och bourgeoisien ser sig ställd inför nödvändigheten att upprätta en militärdiktatur. Detta stadium är början på det borgerliga herraväldets obotliga sjukdom. Den gamla slussmekanismen [dvs att avleda arbetarklassen från dess intressen med små medgivanden ] kan inte längre vidmakthållas tillfredsställande, det enda som kan rädda bourgeoisien från avgrunden är att splittra arbetarklassen och binda den vid statsapparaten genom andra och direkta medel. Häri ligger nationalsocialismens positiva möjligheter och uppgifter.” (IG Faben, Richard Sasuly B&G New York 1947)
Det var ord och inga visor. Deras klara analys visar på den viktiga skillnaden mellan fascism och andra former av borgerlig diktatur. (tex militärdiktatur som många blandar ihop med fascism)
Jag fjärrlånade R. Sasulys bok för över 15 år sedan där fanns mycket riktigt citatet på engelska men vad jag minns så tyckte jag att citatet inte särskilt "bra" belagt.Då letade jag också på nätet utan resultat. I år under maj har jag troligtvis hitta det.Det kommer nog från Deutsche Führerbriefe Nr. 72 och 73, Berlin 16. och 20. Sept. 1932. Kolla länken: http://www.druckversion.studien-von-zeitfragen.net/Sohn-Rethel%20Rekonsolidierung.htm
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...