Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Tord Björk skriver i sitt inlägg, Jan Myrdals klokhet är dagsaktuell, den 16 april: "Det går en rak linje från stormningen av finansministermötet på Lidingö 1967 (egentligen den 29 mars 1968/ÅK) till den globala klasskampen när böndernas folkrörelse Via Campesina i allians med det svarta blocket stormade och rev ned stängslet runt WTO-mötet i Cancun 2003 och en småbrukare begick självmord i politisk protest hängande på stängslet."

Händelserna må ha haft beröringspunkter som att de riktade sig mot Förenta staternas imperialism men att betrakta linjen som "rak" är förenkling intill meningslöshet. Varje skeende måste analyseras utifrån sin egen tid och dess omständigheter.

 

Björk skjuter in sig på att jag skrivit: "FNL-rörelsens erfarenheter går stick i stäv med de krafter som numera ibland ägnar sig åt att slåss mot sina politiska motståndare och poliser eller tror att allmän skadegörelse är ett effektivt politiskt vapen i Sverige idag."

Uppenbarligen sympatiserar Björk med dessa "krafter". Det må han anse och argumentera för. Men dessvärre försöker han legitimera deras metoder genom att hänvisa till att FNL-rörelsen/DFFG använde dem, särskilt 1967-1968, och att detta var en nyckel till rörelsens framgångar. Det är ohederligt och osant.

Jag har noga dokumenterat (i boken "Vietnam var nära") att DFFG visserligen genomförde mängder av "militanta aktioner" men aldrig strävade efter att skada människor (dvs. inte heller poliser) eller orsakade materiell skadegörelse utan politiskt mål. Björk suddar ut den avgörande distinktionen. Han tycks mena att eftersom DFFG genomförde militanta aktioner och hade framgång, måste också dagens rörelser göra detsamma för att nå framgång. Och för att få ihop den ekvationen måste han skriva om historien.

Björk använder två aktioner som exempel, demonstrationerna/mötet utanför Folkets hus i Stockholm den 20 december 1967 och vid hotell Foresta på Lidingö den 29 mars 1968. I båda fallen beslöt DFFG att trotsa myndigheternas demonstrationsförbud, men orsakade ingen skadegörelse och var utan tillhyggen. De eftersträvade inte konfrontation med polisen och skadade ingen.

Mötet på Folkets hus var fullsatt (1500 personer). Enligt Björk "stormade de ut genom dörrarna, bröt sig igenom poliskedjorna medan blodet flöt..." Han skiljer inte på angripare och angripen. Utgångarna blockerades av beväpnad polis; beriden, till fots och civil. Det fanns ingenstans att ta vägen för dem som stod i första leden. Det var polisen som angrep och skadade.

Aktionen utanför Foresta fick stor politisk effekt inte minst för att den överraskade polisen som trodde sig effektivt ha stängt av Lidingö från alla FNL-aktivister. När dessa ändå plötsligt sprang fram mot hotellet med plakaten, hade polisen ännu inte hunnit dit och formerat kedja. I tumultet skadade polisen en flicka och försökte slå sönder plakaten. Efter en halvtimme ansåg aktivisterna att demonstrationsmålet var uppnått och tågade lugnt tillbaka till Stockholm över Lidingöbron. Men det var naturligtvis genant för det stora säkerhetsuppbådet inför finansministermötet att så grundligt överlistas av en aktion som planerats av två kvinnliga aktivister i tonåren. Aktionen orsakade heller ingen skada men hade flera dråpliga inslag. Därför bör presskommentarerna dagen efter tas med en extra nypa salt – men de blev en del av den politiska effekten!

De båda aktionerna som Björk tar upp var viktiga och betydelsefulla både för utvecklingen av FNL-rörelsen och för den svenska regeringspolitiken. De våldsamma angreppen mot Vietnamdemonstrationerna upphörde och FNL-aktivisterna kan med stolthet minnas studierna av de ekonomiska samband som möjliggjorde Förenta staternas krigföring och dess omsättning i praktisk handling. Tala om att gå mot strömmen!

Men framgångarna berodde på de följande politiska diskussionerna och kampanjerna liksom på upprördheten hos breda folklager, inte minst efter 20 december 1967. De kan inte tas som intäkt för att våld mot polisen eller skadegörelse, var framgångsrika metoder.

DFFGs erfarenheter är inte eviga – lämpliga metoder varierar med tid och samhälle. Och att lära av erfarenheter är ju inte detsamma som att kopiera eller dra enkla paralleller mellan olika tidpunkter och länder. Men lyckligtvis håller erfarenheterna i detta avseende ännu idag i Sverige.

Borta är idag 1970-talets svenska utrikespolitik. Sverige syftar inte längre ens till neutralitet i stormaktskrig och åberopar folkrätten utan har utvecklats till ett lydigt redskap för Förenta staternas, och NATOs, aggressionspolitik. Det nationella försvaret är i princip nedlagt. Vi sitter i en förhållandevis ekonomiskt gynnad mycket liten enklav i norra Europa och får sikten skymd av desinformationskampanjer och ett kompakt medialt brus. Politiskt verkligt kontroversiella frågor trängs ut, väcker inget uppseende. Hur nå ut med dem under dessa förhållanden? Hur tvinga politiker, partier och press att gå i svaromål i de svåra och kontroversiella frågorna?

En del uppseendeväckande "militanta aktioner" i DFFGs mening, inte Björks, vore önskvärda och en möjlighet. Men de måste genomföras med förnuft för att inte bli kontraproduktiva. Förmodligen hade vare sig Folkets hus-, eller Foresta-aktionerna hade varit genomförbara idag. De politiska rörelserna saknas eller är för små. För att de skall uppstå krävs ett klart politiskt mål och eldsjälar som är beredda att arbeta tillsammans och göra uppoffringar för detta mål. Givetvis bör internet och ny teknik användas – de underlättar arbetet avsevärt jämfört med DFFG-tiden. Men utan kollektivt politiskt arbete för viktiga gemensamma mål går det inte. Det blir inga bestående resultat. Betänk att vid tiden för Folket hus- och Foresta-aktionerna hade FNL-rörelsen redan bedrivit sitt "långvariga och tålmodiga" arbete i tre år.

 

Kommentarer

0 #2 Arne W Andersson 2015-06-22 09:11
Glasklart! Enkelt ... och kanske svårt för de som saknar erfarenhet av kombinationen av studier och ihärdigt "basarbete".
0 #1 Sixten Andréasson 2015-06-05 22:07
Mycket bra, Åke.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Varför skulle krigsfaran vara akut?

Dan Israel - 21 januari 2018

Jan Myrdal påstår i senaste numret av FiB att USA och Nato nu håller på att förbereda en situation som ska ”möjliggöra ett avgörande förstaslag” och kunna bomba Ryssland med atomvapen innan de har möjlighet att svara. Den enda ”verklighetsbakgrund” han anger är att de internationella...

Läs mer...

Trotskism?

Olle Josephson - 20 januari 2018

Som framgått av tidigare trådar skriver Jan Myrdal i nya numret av Folket i Bild, 1/2018, att Clarté i internationella frågor hamnat ”på en typiskt trotskistisk linje” (s. 37). Vad som i detta sammanhang menas med trotskistisk linje framgår av de två exempel som nämns i texten. Under spanska...

Läs mer...

Stridspittsmätning i Riksdagen

Hans Isaksson - 18 januari 2018

Vi lever i högerns skördetid. I gårdagens riksdagsdebatt fick vi se hur Stefan Löfvén återigen reste sig upp i sin fulla längd och dunkade sin näve i golvet. Vår statsminister var uppenbarligen provocerad av Jimmy Åkesson, som i sin tur känt sig provocerad av SD:s stagnerande och vikande...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Kärnvapenhotet

Daniel Cederqvist - 26 december 2017

Under sommaren fattade FN beslut om ett avtal om globalt kärnvapenförbud. Ett av de länder som...

Läs mer...

Bildtext

Finlands borgerlighet efter 1917

Anders Persson - 26 december 2017

Dags att hitta en ny beskyddare.

Läs mer...

Bildtext

Hundraåringen som försvann

Redaktionen - 26 december 2017

Den ryska revolutionen är den händelse som kanske mer än någon annan bestämde utvecklingen under...

Läs mer...