Klassanalysen i Clarté 1/15 förbigår det typiskt proletära – arbetslösheten

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Den artikel som fått inleda Clartés "Klasserna i Sverige" är en aktualisering av Göran Therborns "Om klasserna i Sverige 1930-80". En analys med rötterna i 1970-talets akademiska sociologi. Den teoretiska bakgrunden till denna bearbetning av den svenska arbetsmarknadsstatistiken presenterar Therborn i "Klasser och ekonomiska system"(Zenitserien 14, 1971) och enligt vad han skrev i förordet till artikeln "Om klasserna i Sverige 1930-70" i tidskriften Zenit nr 2 1972 skall analysen i den artikeln vara grundad på kapitlet Om det marxistiska klassbegreppet boken.

Det kan tyckas onödigt med sådana närmast akademiskt arkeologiska utgrävningar, men de definitioner av klasserna i det kapitalistiska samhället som Therborn tillskriver Karl Marx framstår för sentida marxister som ganska märkliga. Niklas Eriksson som skrivit den aktuella artikeln i Clarté medger att Therborns klassanalys utgår enbart från den förvärvsarbetande delen av befolkningen och att de som hamnar utanför det statistiska begreppet arbetskraften liksom även de arbetslösa(!) ligger utanför den Therbornska klassanalysen.

Det är ganska lätt att se att de gränsdragningar som Therborn kallar marxistiska till största delen härrör från svårbegripligheter och brister i dåtidens offentliga svenska statistik. Therborn använder siffror från Folk och bostadsräkningarna, inte de nyare Arbetskraftsundersökningarna (AKU) för sin beskrivning av det svenska klassamhället. Arbetslösa innevånare finns inte särredovisade i Folk och bostadsräkningarna utan räknas in i det mera omfattande "Ej förvärvsarbetande". Den enda gången Therborn nämner arbetslöshet i texten "Om klasserna i Sverige 1930-70" är faktiskt när han kommenterar "arbetskraftsundersökningarna (som) på senare tid blivit mera allmänt kända genom sina uppgifter om arbetslösa."

Karl Marx behandlar däremot arbetslösheten både omfattande och mångsidigt i Kapitalet. Framför allt i 23:e kapitlet, Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag, avsnitt nr 3, med rubriken Den ständiga ökningen av en relativ överbefolkning eller en industrins reservarmé.

Redan av rubriken framgår dock svårigheterna med att placera in de arbetslösa i den marxistiska klassanalysen. Innebär arbetslösa en relativ överbefolkning - utanför den kapitalistiska ekonomin? Eller är de en industrins reservarmé som kapitalismen tränat upp för att kunna ersätta förlusterna?

Marx skriver att "Den relativa överbefolkningen existerar i alla möjliga former. Varje arbetare tillhör den under de perioder, då han är helt eller delvis arbetslös." Arbetslöshet eller att tillhöra den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé är alltså en situation som drabbar den större delen av medlemmarna i arbetarklassens under deras livstid. Om de inte hinner dö på jobbet först. Den relativa överbefolkningen är dock enligt Marx det bredare begreppet vilket förutom industrins reservarmé omfattar andra mera varaktiga klasser och skikt:

Den relativa överbefolkningens bottenlager slutligen befolkar pauperismens område. Bortsett från vagabonder, förbrytare, prostituerade, kort sagt det egentliga trasproletariatet, består detta samhällsskikt av tre kategorier: 1. Arbetsdugliga. Man behöver bara ytligt studera statistiken över den engelska fattigdomen för att finna, att den sväller ut vid varje kris och krymper, när det blir bättre tider. 2. Föräldralösa och fattiga barn. De är rekryter för industrins reservarmé, och under högkonjunkturer, som t.ex. 1860, blir de kvickt och i stor mängd inlemmade i den aktiva arbetararmén. 3. Förkomna, utslitna, arbetsodugliga. Det är i synnerhet arbetare, som går under på grund av den brist på rörlighet, som är en konsekvens av arbetsdelningen, vidare personer som överlever industriarbetarnas normalålder, samt slutligen industrins invalidoffer, vilkas antal ökar med antalet farliga maskiner, samt offer för arbetet i gruvor, kemiska fabriker o.s.v. och krymplingar, sjuklingar, änkor m.fl. Pauperismen är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljes med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais, som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror.

Dessutom får den relativa överbefolkningen ett tillflöde från befolkningen utanför "stads eller manufakturproletariatet". Marx fortsätter: "... den ständiga strömmen av arbetare från landet till städerna beror på en varaktig, latent överbefolkning i jordbruksdistrikten, vilken först blir märkbar i hela sitt omfång, när avloppskanalerna då och då öppnas. Lantarbetarens lön pressas därvid ned till ett minimum, och han står ständigt med ena foten i fattighuset."

Men inget av detta gör klart i fall arbetslösa tillhör arbetarklassen när de är arbetslösa. Vi får ta ett steg tillbaka och försöka få klart hur Marx definierar arbetrklassen.

Historien om proletariatets tillblivelse berättar Marx i 24:e kapitlet i Kapitalet. Detta kapitel handlar om den så kallade ursprungliga ackumulationen. Proletariatet uppstod i fallet England genom att de fattigaste, jordlösa bönderna berövades rätten att odla och hålla boskap på allmänningarna. "De stora feodalherrarna skapade ... proletariat genom att ... med våld jaga bönderna från den jord och de gårdar, vartill de hade samma feodala rättsanspråk som feodalherrarna själva, och genom att lägga beslag på allmänningarna."

Själva ordet proletariat är hämtat från klassindelningen i antikens Rom, där proletarii var den understa – egendomslösa - klassen bland medborgarna. Att Marx kom att använda detta för att beteckna den nya egendomslösa klassen kan tänkas ha sin grund i Marx egna studier i den romerska rättsfilosofin. Eller komma från hans läsning av Sismondi, vilken nämns av Marx i förordet till Louis Bonapartes adertonde Brumaire "Man glömmer Sismondis träffande uttalande: Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad, medan det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad."

När borgarklassen hade erövrat statsmakten definierades proletariatet även genom lagstiftning. Friedrich Engels beskriver hur i Den arbetande klassens läge i England (1845):

"... eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godmodigt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen."

Den nya fattiglag som Engels beskrev var The Poor Law Amendment Act från år 1834. En lag som innebar att ingen nödhjälp fick ges till fattiga arbetslösa annat än som motprestation ersättning för arbete. Arbete som i dåtidens England skulle utföras inom speciella arbetshus.

Principerna för Poor Law Amendment har borgarklassen sedan etablerat under många andra namn. I Hitlertyskland som "Freiwilliger Arbeitsdienst" där den ledande parollen var "Keine Wohlfahrtsunterstützung ohne Arbeit", i Bill Clintons USA som Personal Responsibility and Work Opportunity Act 1996. Då med det uttalade målet "to end welfare as we have come to know it". Welfare blev workfare. Igen.

I Sverige har den gamla lösdriverilagen redan återinförts två gånger sedan år 2000. Först av socialdemokraterna då den kallades Aktivitetsgarantin. Sedan av den öppet borgerliga Alliansregeringen med beteckningen Fas 3.

Jean Paul Sartre ansåg att judeförföljelserna definierade juden. På motsvarande sätt kan sägas att Engels definierade proletariatet som sådana egendomslösa vilka borgarstatens lagar dömde till tvångsarbete. Dagens svenska arbetslinje skulle enligt denna modell kunna beskrivas som en gränsmarkering mellan proletärer å ena sida och borgarklassen och dess skyddslingar å den andra. Den som under hela livet ostraffat kan sätta sig över arbetslinjens krav kan troligen räknas till någon del av bourgeoisien eller dess närmaste släkt och vänner, medan de som förr eller senare tvingas att underkasta sig – åtminstone just då - tillhör proletariatet.

Mycket tyder på att det är den enormt ökade relativa överbefolkningen i världen som helhet sett sedan 1980-talet, främst skapad genom att kontrarevolutionerna i Ryssland och Kina har slutförts, som gett utrymme för den globaliserade kapitalismens löne- och villkorsdumpning. Och att det är den relativa överbefolkningen i dess olika former, till exempel det nybenämnda prekariatet som kommer att prägla arbetarklassens villkor under 2000-talet. En klassanalys som inte utgår från detta torde bli av ganska obetydligt värde för proletariatets enhet och kamp. Åtminstone i den närmaste framtiden.

Uppsala 10/5 2015

Kommentarer   

 
0 #3 martin Oskarsson 2015-05-23 20:32
Självfallet tillhör de arbetslösa arbetar
Klassen problemet idag är att denna klass äär så stor att det svåra inte är att se vilka ssom tillhör den utan vilka som inte gör det, eftersom de flesta tjänstemän och akademiker har proletariserats, dvs måste arbeta för sitt uppehälle och har begränsad makt över sitt arbete
Citera
 
 
0 #2 Fred Torssander 2015-05-22 21:55
Jag håller med om att felet ligger hos Therborn, inte i Niklas Erikssons uppdatering. Erikssons uppdatering är helt ok som sådan. Therborn däremot, vars texter jag inte tidigare ägnat mig åt, visade sig företräda en rätt väl genomarbetad blandning av det reformistiska och modernt revisionistiska klasstänkandet. Jag ska ta itu med en kritik av hans "Klasser i det tjugoförsta århundradet" från 2015 och återkommer.
Citera
 
 
0 #1 Magnus 2015-05-20 10:17
Intressanta synpunkter. Dock bör man (väl) hålla i minnet att Niklas Erikssons artikel inte gjorde anspråk på att presentera någon heltäckande analys av klasstrukturen i Sverige. Eriksson uppdaterade Therborns analys, och lyckades därigenom få syn på en del intressanta utvecklingstendenser (exempelvis att allt större delar av arbetarklassen idag är sysselsatt inom den reproduktiva sektorn och servicesektorn). Naturligtvis måste dessa iakttagelser kompletteras av andra undersökningar, exempelvis av arbetslöshet, förändringar beträffande ägandet av produktionsmedlen, ökande globalisering etc.). Jag tror också att Therborns klassbegrepp bör utsättas för kritisk granskning.
Citera
 

Ett urval andra artiklar av samma författare

Välfärden och världsläget

publicerad i Clartébloggen 5 februari 2015

Vem sa ”beredskapsjobb”?

publicerad i Clartébloggen 14 mars 2014

Mot en borgerlig marxism?

publicerad i Clartébloggen 24 mars 2013

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016