Under 1967 såg Jan Myrdal nödvändigheten av att bygga vidare på de militanta protesterna mot den ekonomiska sidan av Vietnamkriget framför US trade center. Detta genom att inspireras av Gandhis syn på satyagraha som viktig i ett samhällsförändrande motstånd för ett bättre samhälle. För Myrdal gällde det att binda samman de privilegierade intellektuella som i massmedia kunde föra fram sin syn utan hot om polisvåld med gatans parlament för att gemensamt ställa sig upp för sanningen.

Jag har i min kritik av Åke Kilanders och många andras syn på vietnamrörelsen valt att hylla rörelsens agerande 67-68. Detta genom att ta upp den ekonomiska sidan av kriget genom aktioner mot USA:s handelsintressen och stormningen av poliskedjorna vid finansministermötet på Lidingö. Stormningen blev vad jag känner till världens första dokumenterade militanta protest mot ett globalt toppmöte och gick längre än t.ex. protesterna under EU-toppmötet i Göteborg 2001 då demonstranterna valde att inte bryta igenom poliskedjorna som stod skyddande på betryggande avstånd från konferensbyggnaden. Militanta protester i samband med globala toppmöten är en av vår tids viktigaste kampmetoder för att motsätta sig hur storföretagens intressen alltmer trängt in i organ som WTO, FN och EU. Det går en rak linje från stormningen av finansministermötet på Lidingö 1967 till den globala klasskampen när böndernas folkrörelse Via Campesina i allians med svarta blocket stormade och rev ned stängslet runt WTO-mötet i Cancun 2003 och en småbrukare begick självmord i politisk protest hängande på stängslet. Bönderna i Vietnam och hela världen behöver ju ibland militant urban medelklass för att kunna slåss mot makten.

För den vänster som påstår sig förvalta vietnamrörelsens erfarenheter så tycks sanningen vara den rakt motsatta och den röda tråden till alliansen med svarta blocket och bonderörelsen 2003 existerar inte. Istället är det Kilanders förakt för nuvarande villkor och kamp som gäller: "FNL-rörelsens erfarenheter går stick i stäv med de krafter som numera ibland ägnar sig åt att slåss mot sina politiska motståndare och poliser eller tror att allmän skadegörelse är ett effektivt politiskt vapen i Sverige idag." Precis som inte maoister, trotskister och anhängare av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) slog varandra blodiga under FNL-demonstrationer, FNL-are aldrig slogs med polisen eller att de indiska veteranaktivister som deltog i Göteborgsdemonstrationerna 2001 och konstaterade att skadegörelsen inte var allmän utan riktad är politiska idioter.

Betydligt allvarligare är att Kilander väljer att inte svara på Jonas Lundgrens kritik. Det betecknar jag som ett förakt för vårt tids villkor för kampen. Lundgren skriver "Men snälla ni, sluta försöka bygga Vietnamrörelsen gång på gång, det har inte fungerat sedan 1960talet och de objektiva betingelserna för att bygga sådana rörelser har förändrats." Kilanders tystnad är talande.

De objektiva betingelserna är av största vikt att förhålla sig till. Då måste man se samlat på politiken där form och innehåll är oskiljaktiga. Det är det som Jan Myrdal gör och som gör honom så farlig för en person som Kilander och alla de som gömmer sig bakom Kilanders historieskrivning.

Det fula grepp som Kilander och stora delar av hans före detta aktivistgeneration gör för att falla nästa aktivistgeneration i ryggen är att skilja på innehåll och form och därmed också från de objektiva omständigheterna. Istället proklamerar man den evigt rätta sanningen och förvandlar därmed utbyte av erfarenheter om vietnamrörelsen till museal verksamhet för inbördes beundran.

I mitt första inlägg skrev jag uttryckligen att min kritik mot Kilander utgick från en definition av militans som både en fråga om politikens innehåll och form - "behovet av medvetet vald militans i både form och innehåll för att förändra samhället osynliggörs." Och vidare "Vad som behövs är att förbinda olika kampområdet genom militans till både innehåll och form där både ekonomiska och politiska intressen samtidigt utmanas."

Kilander väljer att påstå att jag sagt något helt annat: "Björk tycks använda ordet "militans" i betydelsen våldsaktioner och utan att närmare förklara innebörden." Han fortsätter sedan med den givna slutsatsen "Det gör hans kritik svår att begripa och bemöta." Det är inte utan att jag drar på smilbanden. Hans påpekande att jag inte lyckas skilja på "kravet Stoppa USA-imperialismen" som mer korrekt skulle vara "Bekämpa USA-imperialismen" och därtill att betrakta som en "operativ paroll" vilket gör det jag skrev om detta lögnaktigt får mig återigen att dra på smilbanden även om Kilander har rätt i sak. Hans bild av FNL-rörelsen där man aldrig kompromissade men "däremot lyftes olika paroller fram och betonades vid olika tillfällen beroende på läget i Indokina." i en värld utan politiska inre konflikter i rörelsen är komisk. En bild av en problemfri rörelse stadd i en lugn evolutionär utveckling utifrån tre korrekta paroller ständigt lika riktiga enbart anpassade till objektiva läget i Vietnam och dess grannländer. Må den museala stämningen vila i frid.

Efter dessa konststycken går Kilander in för att visa att han minsann gjort reda för mängder av tillfällen när vietnamrörelsen utövat militans till formen. Det är bara att hålla med om att han gjort ett i huvudsak grannlaga arbete när det gäller något han inte kritiseras för och därför inte behöver försvara. Tvärtom kan allmänt sägas om hans bok Vietnam är nära att det är ett empiriskt praktverk som läsaren själv kan dra slutsatser av i rakt motsatt riktning mot de slappa konspirationsteorier om en av KFML fjärrstyrd rörelse som Kim Salomon gjort sig till tolk för. En konspirationsteori som i än värre tappning sett rörelsen som styrd av Kina. Bokens empiriska styrka kan i långa stycken med fördel stickas upp i arslet på det tankegods som är till för att bevara systemet mot militanta rörelser.

Men på en avgörande punkt brister empirin och blir till vietnamgenerationens offentliga lögn i samklang med makten. Det blir till ett försvar av vietnamgenerationens försköning av sina egna slagsmål med polisen som försvar och demonisering av nutida aktivister som gör samma sak eller utifrån ändrade objetiva omständigheter agerar annorlunda. I ett tidigare blogginlägg till Clarte vid tioårsminnet av EU-toppmötet i Göteborg som aldrig publicerades skrev jag:

"Detta förräderi mot nutida gatuaktivister har senare ytterligare accentuerats av den falska bild av FNL-rörelsen som ges i boken Vietnam är nära av Åke Kilander. Här återupprepar Kilander felaktiga påståenden som Hammarström använt mot dagens aktivister. Påståenden om att det i FNL-rörelsen aldrig fanns några tongivande som var beredda att ta till motvåld mot polisens ingripanden mot demonstrationer utan hävdar att dåtida pressuppgifter där detta hävdas är felaktiga. Överlag målar Kilander upp en bild av en rörelse som evolutionär utan större språng eller svåra vägval tar sig fram mot sin seger.

Det är två problem med detta. Det ena är som redan påpekats den falska myten om hur annorlunda aktivisterna var förr som bidrar till den isolering av dagens aktivister som FNL-generationen hade privilegiet att på avgörande punkter slippa på sin tid. När den tidens aktivister direkt bröt mot polisens order och trängde sig igenom poliskedjor, en militant handling som aldrig hände i Göteborg, då blev domarna mycket milda. Att slå sönder en polismans arm med ett stort järnrör kunde leda till någon månads fängelse. Att vara med i en sambandscentral för att samla information om polisens agerande och sammankalla folk för att fysiskt motsätta sig ett demokratiskt fattat beslut var det inte ens någon som tänkte skulle kunna leda till många års fängelse sammanlagt för de inblandade, tvärtom hyllas insatsen än idag från höger till vänster.

Det politiskt mycket större problemet är att en viktig politisk erfarenhet kastas på soptippen som väl behövs idag men som FNL-generationen tycks helt ha förträngt. Då som nu söker de som har makten att splittra rörelser som protesterar mot den rådande världsordningen. En vanlig splittringsmetod är att dela in de som protesterar i skötsamma och militanta. De skötsamma kan ges plats i massmedia. Eller få bidrag till sina organisationer och annan positiv uppmärksamhet. De militanta som inte nöjer sig med att vara godkänd opposition på skötsamt sätt hänvisas ofta till gatan.

En sådan splittring började under 1967 växa fram inom FNL-rörelsen. Rörelsen hade börjat gå till mer militanta aktioner mot US trade center. Stenkastning förekom och att försvara sig mot polisen blev ett viktigt och nödvändigt inslag i rörelsen metoder som riskerade att bli till monoton upprepning utan att fler anslöt sig till kampen. I hela landet ökade repressionen mot rörelsen medan regeringens politik var opåverkbar.

Lösningen blev att använda sig av Satyagrahateknik som folkrörelserna i Indien utvecklat under Gandhis ledning. Det gällde att många skulle bryta mot lagen och inte minst de som hade erkännande i offentligheten. Gatuaktivisterna skulle inte lämnas ensamma utan tvärtom skulle hela rörelsen enas och tillsammans militant göra motstånd. Så skedde också 20 december när 1 500 deltagare på ett möte på Folkets hus i Stockholm beslutade sig för att brytas med demonstrationsförbudet och mot polisens uttryckliga order marschera mot amerikanska ambassaden. Därefter stormade de ut genom dörrarna, bröt sig igenom poliskedjorna medan blodet flöt, jagades av polis till häst och försvarade sig för att till slut lyckas ta sig ända fram. Folke Isaksson skriver i boken FNL-rörelsen där Hammarström var redaktör att han och Jan Myrdal bestämde sig för att gå ut till massmedia i samband med demonstrationen 22 december och hota med att nästa gång tar vi med påkarna om inte polisens attacker upphör. Kilander hävdar att pressens uppgifter om sådana hot var felaktiga vilket alltså inte är sant."

Nu tornar samhällsproblemen och de globala motsättningarna upp sig än värre än 1967. Intill tragikomikens gräns återupprepas exakt det Myrdal attackerade med sin militans i samklang med en rörelse som på gatan tog strid både mot krigets politiska och ekonomiska aspekter.

Ulf Bjeren påpekar i diskussionen på FIB/K bloggen om kampen mot NATO medlemskapet att Anders Björnsson "säger att det inte är nödvändigt med vad han nedlåtande kallar "pigga aktionsgrupper" . Det stärker min bild av att Björnsson lägger tyngdpunkten vid en enhetsfront uppifrån, en slags etablissemangsklubb." Historien upprepar sig men nu är det inte bara militanta aktivister på gatan som är problemet utan också "pigga" aktivister. Längre bort från Jan Myrdal kan man knappast komma.

Den insikter jag menar FNL rörelsen hade 1967-68 menar jag är i högsta grad gällande idag i rakt motsatt riktning mot Anders Björnssons synsätt. I mitt första inlägg formulerade jag det som:

"Den militanta fokuseringen på ekonomiska frågor som vietnamrörelsen förde under 1967 och i samband med finansministermötet på Lidingö 1968 för världens tio rikaste industriländer visar på möjligheten av att förbinda olika frågor som den rådande ideologin söker skilja åt. Den insikten är lika viktig idag. Det går att välja en politik och en militans som förbinder olika kampområden. Att allmänt bejaka en mångfald av begränsade frågor eller leta efter skärningspunkten mellan radikala krav och minsta gemensamma nämnare för oss inte framåt."

Vänstern är fortfarande svaret skyldigt. De svar som ges kan med rätta kritiseras i enlighet med Björnsons linje. USA ut ur Europa är lika geopolitiskt insnöat som hos Björnsson men saknar dennes defensiva styrka och blir därför en konstruktion på kammaren. Det är en linje befriad från att utgå från de objektiva omständigheterna idag när ekonomi, ekologi och politik, utrikespolitik och inrikespolitik är mer sammantvinnade än någonsin. Björnssons linje är rätt i den defensiva fråga även om den saknar den nödvändiga offensiva förmågan att stoppa storföretagsanpassning av politiken som leder oss in i NATO om den inte bemöts, särskilt där denna samlade politik, ekologi och ekonomi har sitt tydligaste uttryck i Ukraina.

Därför behövs pigga aktionsgrupper beredda att ta strid för fred i Ukraina som ställer sig på böndernas och arbetarna sida i den globala klasskampen. En internationalistiska rörelse över alla gränser mot krigshetsen mot Ryssland och mot åtstramningspolitiken för offentliga investeringar i en omställning av samhället för social rättvisa och miljöskydd. Vad sägs om det Jonas Lundgren, Åke Kilander och all den vänster som jag gärna samarbetar med men som så ofta slåss inbördes? Det kan vara svårt att få er intresserade av den folkrörelsesamverkan som nu behövs för att rädda världen men det går nog. Vi var 50000 på World Social Forum i Tunis i mars i år där de globala folkrörelserna stod för detta perspektiv. Förr eller senare ska väl även vänstern i Sverige åter intressera sig för internationalism och folkrörelsesamverkan även om jag inte såg en enda en av er därnere. Men jag lovar att det var roligt. Under asfalten finns det en strand!

Kommentarer   

#5 Tord Björk 2015-05-07 22:13
Det är mycket utrikespolitiken inte ska. Men om nu liberalismens de facto utrikespolitik under dess glansdagar på 1800-talet och idag går ut på att skapa viktorianska typen av folkmord på tiotals miljoner då som nu, utmynnar i Första världskriget, fortsätter med att föra fram fascismen till makten i Italien, håller Sovjet borta från förhandlingarna om Tjeckoslovakien 1938 för att offra landet åt nazismen på liberalismens altare, med våld störtar den ena efter den andra som Mossadeq och många med honom ska då folkrörelserna begränsa sina krav till hur svenska utrikesministern ska agera? Ska vi överhuvudtaget ha folkrörelser som samarbetar över nationsgränserna som i grunden ifrågasätter den rådande världsordningen?

Jag menar att FNL-rörelsen gjorde rätt när man gick till aktion mot US trade center och finansministertoppmötet på Lidingö 1967-68 och att det behövs idag också. Jag menar att FNL-rörelsen gjorde rätt i att ifrågasätta Tage Erlander som påstod att finansministermötet hade inget med utrikespolitiken att göra.

En folkrörelse är självständig, den typ av militans till innehållet som FNL-rörelsen hade 1967-68 behövs också idag. Den behöver inte begränsa sig till råd hur fursten lämpligen ska agera i arvfursten palats, den kan ha en egen syn på vad utrikespolitiken bör vara. En folkrörelse kan till och med föreställa sig att en annan värld är möjlig.
Citera
#4 Anders Björnsson 2015-05-07 12:25
Svar till Tord Björk:

ANGÅENDE MILITANS

Utrikespolitik ska inte gå ut på att bekämpa imperialismen eller kapitalismen, inte heller socialismen eller kommunismen. I motsatt fall blir det krig. Den ska respektera det ekonomiska, politiska och sociala system som råder i andra länder. Den bör lära oss att leva med olikheter. En militant utrikesminister vid Gustav Adolfs torg är vad jag minst av allt önskar mig. Det vore faktiskt rena mardrömmen.
Citera
#3 Tord Björk 2015-05-07 00:21
Vi talar uppenbarligen förbi varandra. Den militans jag tagit upp är militans inte bara till formen utan också innehållet. Att ta upp den ekonomiska apsekten av kriget i Vietnam genom protesterna mot US trade center och mot finansministermötet på Lidingö gick direkt mot gängse uppfattning av vad utrikespolitik ska handla om. Det är den militans till innehåll jag efterfrågar.

Inte minst när Anders Björnsson tycks mena att kampen mot NATO medlemskap inte kan kopplas till kamp vid dagens motsvarigheter till US Trade Center eller finansministermöten men däremot till frågan om värnplikt.

Vidare trollas Jan Myrdals militans bort när han meddelar massmedia 20 december att nästa gång kommer vi med påkar i Kilanders i övrigt i långa stycken utmärkta bok. Det som stod ärligt om i DFFG egen bok FNL-rörelsen i Sverige en folkrörelse under tio år utgiven 1975.

- Sture Källberg skriver: "Vi åkte hemåt och pratade hela tiden om vad Jan skulle säga till journalisterna som säkert skulle ringa så fort han kom hem. Det var lätt att se att regeringen låg bakom alltihop, polisen hade fått order om att statuera exempel Vi funderade, vägde för och emot. Någon möjlighet att diskutera ställningstagandet med DFFG:s ledning fanns inte. Jag säger att vi inte låter oss spöas en gång till, att demonstranterna nästa gång beväpnar sig med påkar, regeringen får då välja hur den vill ha det framöver, sa Jan. Jag instämde."

Åke Kilander skriver: "I pressen återgavs flera uttalanden från demonstranter den 20 december, som lär ha sagt att nästa gång 'kommer vi inte obeväpnade' eller 'kommer vi att slå tillbaka' och liknande. Denna inställning avvisades emmellertid i Arbetsgruppen. Sådant skulle bara leda till 'fler och allvarligare ingripanden'. Däremot borde man skydda sig bättre till exempel med ishockeyhjälmar och lära sig handskas med hästar och hundar."

När Kilander skriver "lär" så framställs det som om att det handlar om mindre trovärdiga eller betydande källor. Med tanke på att det finns med i DFFG:s egen historieskrivning att det inte handlade om lär utan var en av de ledande personerna som framförde det till pressen så bidrar Kilander här till osynliggörandet av ett problem som fanns (och inte det förklenande 'lär' ha funnits) och under andra omständigheter som de i Danmark vid samma tid kunde ha avlöpt på ett annat sätt för att inte tala om i motsvarande kamper i vår tid.
Citera
#2 Kenneth Lundgren 2015-04-22 12:01
I stort har Åke Kilander på ett utmärkt sätt här på Clartéboggen 25 december 2014 redan bemött Tord Björk (TB). (Militant organisering i Vietnamrörelsen)
Men TB verkar ha svårt att läsa innantill. Då jag läst Kilanders utmärkta bok om FNL-rörelsen i Sverige och dess historia kan jag inte finna att han någonstans har skrivit att FNL-arnas taktik före 20 december 1967 var felaktig. I ovanstående artikel försöker TB med hjälp av Jan Myrdal och hans auktoritet fortsätta att göra den taktik som FNL-grupperna använde före 1968 till en huvudlinje. Men taktiken är taktik och inte strategi.
Nu skriver TB Jan Myrdals klokhet är dagsaktuell, så låt oss då läsa vad Myrdal skrev om detta med det militanta i artikeln "Frågor vid ett jubileum" i Skriftställning 5 från 1975:
" det var den höst då demonstrationerna blev alltmer militanta....Den kulminerade vid demonstrationerna den 20 december 1967. Dessa militanta manifestationer berodde inte på att ni var äventyrligt lagda eller hade lust att bråka. Det var nödvändigt att genom en militant opinion tvinga regeringen att förändra sin politik. Regeringen fann det nödvändigt att med våld - om så var nödvändigt - förhindra detta och bevara sina relationer med Förenta Staternas ledning."
Myrdal menar att FNL-arnas:
"...taktik var riktig. Den förde fram till 20 december 1967. Därefter tvingades regeringen att lägga om linje. Då blev taktiken oriktig. Den slog om till sin motsatts Det som var rätt 20 december 1967 var fel en månad senare. Då blev taktiken oriktig. Men den riktiga taktiken hade inte formulerats tillräckligt tydligt som taktik. Detta innebar att att flera aktivister inte förmådde följa med i den snabba kursändringen; antingen rusade de ut i rebellrörelsens mörker eller så drog de sig för att erkänna att den militanta taktiken hösten 1967 var riktig just hösten 1967." (sidorna 285 och 286). Det är klokt och insiktsfullt skrivet.
Citera
#1 Anders Björnsson 2015-04-19 10:10
Är allt motstånd mot Nato till fördel för svensk alliansfrihet? Det är en fråga jag tycker man måste ställa efter publiceringen av 31 kulturpersoners upprop, där de skriver att ”Nato-politiken gör Sverige till gisslan” (DN-debatt 19/4). Hur ska gisslan befrias? Deras svar lyder: nej till militära övningar med grannländer, nej till militär upprustning. Om denna försvarsnegativism vinner fotfäste i motståndet mot svenskt Nato-medlemskap, kommer högst sannolikt stödet för den militära alliansfriheten i landet att försvagas.

Den svenska vänstern har ännu inte gjort upp med sin nihilism i inställningen till fosterlandsförsvaret. Den har inte gjort klart för sig vad patriotism är. Den var aldrig något stöd för den allmänna värnplikten när denna utsattes för attacker och avvecklades. Ju färre dess bättre, har varit dess faktiska paroll. (Se min uppgörelse med vänsterns traditionella slapphet i försvarsfrågor, ”Osäkerhetens tidevarv. Om vänsterpolitik och militärt självförsvar”, i Socialistisk Debatt 2:2006.) Detta tydliggör ett dilemma. När Sveriges försvarskraft urholkats till den grad att landet inte förmår värna sitt territorium – men däremot sända trupp till främmande land (betänk dock att Vänsterpartiet i riksdagsomröstningen stödde den svenska krigsinsatsen mot Libyen 2011, med endast två av sina röster nedlagda!) – kan Nato-medlemskap te sig som lockande också för inbitna Nato-skeptiker.

Till slut kanske endast Sverigedemokraterna står där som alliansfrihetens och neutralitetspolitikens uppbackare. Detta får inte ske! Ett sådant framtidsperspektiv bör vi inte heller ställa in oss på. Vi bör ta fasta på att det inom alla partier, inom de stora folkliga organisationerna finns personer som vägrar att ge upp det nationella självbestämmandet inom säkerhetspolitiken. Som jag har skrivit tidigare: också Nato-anhängare, som anser att det ur olika aspekter är gagneligt att en västlig militärallians fortsätter att existera, kan motsätta sig Sveriges anslutning till Nato. Men man vinner ingenting med allmän beröringsskräck. I det nuvarande opinionsklimatet kan det förefalla orealistiskt, men även Ryssland bör dras in i ett framtida nordiskt försvarssamarbete. Ryssland är ingen naturlig fiendemakt. I finska officiella kretsar upplever man inget hot därifrån. Svensk högeralarmism har gjort det svårt att tala klarspråk på denna punkt.

Det finns också en vänsteralarmism. Det så kallade värdlandsavtalet upphäver inte det nationella självbestämmandet, som de 31 kulturpersonligheterna däremot vill få oss att tro. Vänsteralarmismen har en tydlig benägenhet att kvittera nederlag i förskott. Den tenderar att ta gadden ur motståndsviljan. Den levererar den ena anti-Nato-poängen efter den andra. Det är litet grand som ett åter få höra det sekteristiska slagordet ”Krossa USA-imperialismen” från Vietnamkrigets dagar. Det var ju Washingtons krigspolitik som var förfärlig. Också de som älskade det amerikanska samhället kunde vara mot den. Också inbitna antikommunister kunde vara mot den. ”Fred i Vietnam”-linjens förespråkare förstod aldrig detta: att USA:s militära nederlag var det väsentliga. De gick i Moskvas ledband. De led med det vietnamesiska folket och styrdes maktpolitiken.

Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap får inte göras till trosfråga. Det kan inte bli ett vänsterpatent. Det handlar om realism och strategi. För att motståndet ska få optimal styrka, måste det vara systemneutralt. Anti-imperialistisk militans torde inte vara någonting att rekommendera den här gången. Den kommer blott att bli en spegelbild av ”anhängarargumentet” att Sverige som demokratisk stat när allt kommer omkring hör hemma i en gemenskap av demokratier, alltså Atlantpakten. Fel diskurs i bägge fallen!

Den svenska militära alliansfriheten ligger fast, säger statsministern, utrikesministern och försvarsministern. Och detta bör vara parollen för dagen. (Se för övrigt utgivarnas kommentarer till överenskommelsen om den svenska försvarspolitiken: alliansfriheten.se!)
Citera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...