"Allting kan ändras" sjunger Björn Afzelius i låten "Ifall de många går ihop". Orden i dansbandstakt brukar ackompanjera min städning. Låt oss stanna upp inför dem. De är samtidigt självklara, omöjliga och hoppingivande. Som historiker vill jag närma mig orden deskriptivt: Allting ändras. En av de viktigaste lärdomarna av historiska studier är frånvaron av stabilitet. Foucaultinspirerade studier har visat att alla mänskliga företeelser (det må gälla sexualitet, galenskap, familjebildning, straff) är flyktiga, föränderliga och inte sällan transformeras till sina motsatser retrospektivt eller i samtiden. Inte ens tidsuppfattningar är konstanta ur långa tidsperspektiv. Samtidigt är vi fångade i nuets imaginära tvång. Den materiella och sociala verklighet vi föds in i framstår för oss som objektivt giltig och självklar. Verkligheten tvingar sig på oss. Jag handlar mina varor i livsmedelsaffären till ljudet av streckkodernas blippande. Att skaffa föda på det viset framstår för mig som självklart och naturligt, som det vore en naturens ordning. Det hade naturligtvis varit science fiction för 1700-talets bruksarbetare som odlade sin rovor invid arbetarlängan. Men bruksarbetaren upplevde säkerligen brukets hierarkiska värld och det tunga arbetets lott som givna och självklara. Verkligheten är ofta tung, svårhanterlig och svårförändrad. Men hos alla individer och i samhällen finns en möjlighet att föreställa sig andra alternativ än den verklighet som är förhanden. Bruksarbetarens dygn präglades av många timmars arbete och några timmars vila inför detta arbete. Men säkerligen kunde han föreställa sig det som i samtiden var utopiskt, det som vi idag med självklar emfas kallar "fritid" eller "semester". Det ouppnåeliga och utopiska ligger nämligen i människans fantasi. Det finns till och med tänkare som hävdat att det som kännetecknar människan är förmågan att föreställa sig det som inte finns. Ur dessa föreställningar emanerar allt det som förknippas med mänskligheten: tekniska landvinningar, statsbildningar, tron på övernaturliga makter, finansiella system etc.
Förmågan att föreställa sig det obefintliga innebär också att det är möjligt att föreställa sig framtider som inte finns, men som är möjliga. Om vi kan föreställa oss det som inte finns, kan vi också föreställa oss samhällen som inte finns eller har funnits. Vi kan dessutom föreställa oss samhällen som är bättre än de nuvarande: mer egalitära, ekologiskt hållbara, människovänligare. Det borde vara den politiska slutsatsen av historiska studier: Att det fanns, finns och kommer att finnas möjligheter som avviker från de hittills realiserade ekonomiska och sociala verkligheterna. Det är ett hoppfullt budskap. Och det anknyter till en tanke om arbetarrörelsens behov av "provisoriska utopier", ett begrepp som lanserades redan 1958 av Ernst Wigforss. Perspektivet medger en tilltro till politik och kultur som arenor för att åstadkomma något, att bygga något större och tänkbart bättre än det som i stunden är förhanden eller det som har varit. Därefter kommer de intellektuella ¬¬¬diskussionerna, sakpolitiken och tvisterna, även internt. Vi kan tillåta oss vara djupt oeniga om vilka vägar till förändring som är möjliga och önskvärda, om slutmålen finns eller behöver föreställas - och om vad som i praktiken ska förändras eller behållas. Vad vi emellertid inte får och kan överge är tilliten till möjligheten att bygga något nytt och bättre.
Enligt min mening behöver vi här ta avstånd från vissa ekonomistiska föreställningar inom såväl traditionell historiematerialism som nyliberal ideologi. Den förstnämnda är problematisk eftersom den ibland hävdade lagbundenheten hos kapitalismens övergång i det "klasslösa samhället". Den senare behöver överges eftersom "historien" inte tog slut på 1980-talet i och med kapitalismens och nyliberalismens segertåg och hegemoni. Människor är bundna till sina livsvillkor, men inte slavar under dem - eftersom just alternativen kan tänkas.
Den mest bedrägliga föreställningen är att ingenting kan ändras. Afzelius mantra har därför dagsaktualitet. Även om nyliberalismens samhällsomdaning har närmast revolutionär kraft (se på den omdaning av Grekland som grekerna nu reagerar på), så är det sövande budskapet i borgerlig media (och för all del även socialdemokratisk) att sakernas tillstånd är av naturen och Marknaden given. Konkurrens, ekonomisk tillväxt och entreprenörskap är en Ordnung, den enda möjliga vägen. Den enda möjliga framtida människan är homo economicus, den rationellt räknande individen. Så kan vi förstå Reinfeldts tal om socialismen som "galenskap" och rädslan för "utopier". Semiotikern Roland Barthes har närmast profetiskt uttalat sig om den borgerliga ideologins patologiska upptagenhet med att göra den rådande verkligheten självklar och naturlig: "Den borgerliga ideologin lägger ner sina huvudsakliga intressen här: universalismen, vägran att förklara något, en oföränderlig hierarkisk uppdelning av världen." Men historiska studier ger vid handen att inget är oföränderligt. Och även högerpolitiken innebär faktiskt en förändring: en i sakta mak regisserad nedmontering av välfärdsstatens gemensamma nyttigheter samt en överföring av resurserna till privata plånböcker. Denna "slowrevolution" ackompanjeras av budskapet att alternativen - andra framtider - egentligen är extremistiska och utopiska. Och visst hade fem veckors semester varit en extremistisk och utopisk tanke för bruksarbetaren i det tidiga 1700-talets krigsindustri. Förverkligandet av utopin i en avlägsen framtid var heller inte resultatet av en lagbunden rörelse i ekonomin, utan av kollektiva politiska strävanden för en annan framtid för våra barn. Det befriande med de teoretiska och politiska traditioner som kallar sig progressiva är dels motviljan mot att betrakta "verkligheten" som given, dels motståndet mot doktrinen att förvaltarskap av en oföränderlig värld är kärnan i politikens ansvarstagande uppgift. Människans hopp består i att föreställa sig och arbeta för en annan framtid.
Johan Wickström, Religionshistoriker

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...