"Allting kan ändras" sjunger Björn Afzelius i låten "Ifall de många går ihop". Orden i dansbandstakt brukar ackompanjera min städning. Låt oss stanna upp inför dem. De är samtidigt självklara, omöjliga och hoppingivande. Som historiker vill jag närma mig orden deskriptivt: Allting ändras. En av de viktigaste lärdomarna av historiska studier är frånvaron av stabilitet. Foucaultinspirerade studier har visat att alla mänskliga företeelser (det må gälla sexualitet, galenskap, familjebildning, straff) är flyktiga, föränderliga och inte sällan transformeras till sina motsatser retrospektivt eller i samtiden. Inte ens tidsuppfattningar är konstanta ur långa tidsperspektiv. Samtidigt är vi fångade i nuets imaginära tvång. Den materiella och sociala verklighet vi föds in i framstår för oss som objektivt giltig och självklar. Verkligheten tvingar sig på oss. Jag handlar mina varor i livsmedelsaffären till ljudet av streckkodernas blippande. Att skaffa föda på det viset framstår för mig som självklart och naturligt, som det vore en naturens ordning. Det hade naturligtvis varit science fiction för 1700-talets bruksarbetare som odlade sin rovor invid arbetarlängan. Men bruksarbetaren upplevde säkerligen brukets hierarkiska värld och det tunga arbetets lott som givna och självklara. Verkligheten är ofta tung, svårhanterlig och svårförändrad. Men hos alla individer och i samhällen finns en möjlighet att föreställa sig andra alternativ än den verklighet som är förhanden. Bruksarbetarens dygn präglades av många timmars arbete och några timmars vila inför detta arbete. Men säkerligen kunde han föreställa sig det som i samtiden var utopiskt, det som vi idag med självklar emfas kallar "fritid" eller "semester". Det ouppnåeliga och utopiska ligger nämligen i människans fantasi. Det finns till och med tänkare som hävdat att det som kännetecknar människan är förmågan att föreställa sig det som inte finns. Ur dessa föreställningar emanerar allt det som förknippas med mänskligheten: tekniska landvinningar, statsbildningar, tron på övernaturliga makter, finansiella system etc.
Förmågan att föreställa sig det obefintliga innebär också att det är möjligt att föreställa sig framtider som inte finns, men som är möjliga. Om vi kan föreställa oss det som inte finns, kan vi också föreställa oss samhällen som inte finns eller har funnits. Vi kan dessutom föreställa oss samhällen som är bättre än de nuvarande: mer egalitära, ekologiskt hållbara, människovänligare. Det borde vara den politiska slutsatsen av historiska studier: Att det fanns, finns och kommer att finnas möjligheter som avviker från de hittills realiserade ekonomiska och sociala verkligheterna. Det är ett hoppfullt budskap. Och det anknyter till en tanke om arbetarrörelsens behov av "provisoriska utopier", ett begrepp som lanserades redan 1958 av Ernst Wigforss. Perspektivet medger en tilltro till politik och kultur som arenor för att åstadkomma något, att bygga något större och tänkbart bättre än det som i stunden är förhanden eller det som har varit. Därefter kommer de intellektuella ¬¬¬diskussionerna, sakpolitiken och tvisterna, även internt. Vi kan tillåta oss vara djupt oeniga om vilka vägar till förändring som är möjliga och önskvärda, om slutmålen finns eller behöver föreställas - och om vad som i praktiken ska förändras eller behållas. Vad vi emellertid inte får och kan överge är tilliten till möjligheten att bygga något nytt och bättre.
Enligt min mening behöver vi här ta avstånd från vissa ekonomistiska föreställningar inom såväl traditionell historiematerialism som nyliberal ideologi. Den förstnämnda är problematisk eftersom den ibland hävdade lagbundenheten hos kapitalismens övergång i det "klasslösa samhället". Den senare behöver överges eftersom "historien" inte tog slut på 1980-talet i och med kapitalismens och nyliberalismens segertåg och hegemoni. Människor är bundna till sina livsvillkor, men inte slavar under dem - eftersom just alternativen kan tänkas.
Den mest bedrägliga föreställningen är att ingenting kan ändras. Afzelius mantra har därför dagsaktualitet. Även om nyliberalismens samhällsomdaning har närmast revolutionär kraft (se på den omdaning av Grekland som grekerna nu reagerar på), så är det sövande budskapet i borgerlig media (och för all del även socialdemokratisk) att sakernas tillstånd är av naturen och Marknaden given. Konkurrens, ekonomisk tillväxt och entreprenörskap är en Ordnung, den enda möjliga vägen. Den enda möjliga framtida människan är homo economicus, den rationellt räknande individen. Så kan vi förstå Reinfeldts tal om socialismen som "galenskap" och rädslan för "utopier". Semiotikern Roland Barthes har närmast profetiskt uttalat sig om den borgerliga ideologins patologiska upptagenhet med att göra den rådande verkligheten självklar och naturlig: "Den borgerliga ideologin lägger ner sina huvudsakliga intressen här: universalismen, vägran att förklara något, en oföränderlig hierarkisk uppdelning av världen." Men historiska studier ger vid handen att inget är oföränderligt. Och även högerpolitiken innebär faktiskt en förändring: en i sakta mak regisserad nedmontering av välfärdsstatens gemensamma nyttigheter samt en överföring av resurserna till privata plånböcker. Denna "slowrevolution" ackompanjeras av budskapet att alternativen - andra framtider - egentligen är extremistiska och utopiska. Och visst hade fem veckors semester varit en extremistisk och utopisk tanke för bruksarbetaren i det tidiga 1700-talets krigsindustri. Förverkligandet av utopin i en avlägsen framtid var heller inte resultatet av en lagbunden rörelse i ekonomin, utan av kollektiva politiska strävanden för en annan framtid för våra barn. Det befriande med de teoretiska och politiska traditioner som kallar sig progressiva är dels motviljan mot att betrakta "verkligheten" som given, dels motståndet mot doktrinen att förvaltarskap av en oföränderlig värld är kärnan i politikens ansvarstagande uppgift. Människans hopp består i att föreställa sig och arbeta för en annan framtid.
Johan Wickström, Religionshistoriker

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Krönika

Ottilia Thorsson - 17 juli 2017

I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig...

Läs mer...

Bildtext

Makt och motstånd präglar språken

Ola Wikander - 17 juli 2017

Imperier växer fram och går under. Några språk blir redskap för deras makt, andra förtrycks eller...

Läs mer...

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...