"Allting kan ändras" sjunger Björn Afzelius i låten "Ifall de många går ihop". Orden i dansbandstakt brukar ackompanjera min städning. Låt oss stanna upp inför dem. De är samtidigt självklara, omöjliga och hoppingivande. Som historiker vill jag närma mig orden deskriptivt: Allting ändras. En av de viktigaste lärdomarna av historiska studier är frånvaron av stabilitet. Foucaultinspirerade studier har visat att alla mänskliga företeelser (det må gälla sexualitet, galenskap, familjebildning, straff) är flyktiga, föränderliga och inte sällan transformeras till sina motsatser retrospektivt eller i samtiden. Inte ens tidsuppfattningar är konstanta ur långa tidsperspektiv. Samtidigt är vi fångade i nuets imaginära tvång. Den materiella och sociala verklighet vi föds in i framstår för oss som objektivt giltig och självklar. Verkligheten tvingar sig på oss. Jag handlar mina varor i livsmedelsaffären till ljudet av streckkodernas blippande. Att skaffa föda på det viset framstår för mig som självklart och naturligt, som det vore en naturens ordning. Det hade naturligtvis varit science fiction för 1700-talets bruksarbetare som odlade sin rovor invid arbetarlängan. Men bruksarbetaren upplevde säkerligen brukets hierarkiska värld och det tunga arbetets lott som givna och självklara. Verkligheten är ofta tung, svårhanterlig och svårförändrad. Men hos alla individer och i samhällen finns en möjlighet att föreställa sig andra alternativ än den verklighet som är förhanden. Bruksarbetarens dygn präglades av många timmars arbete och några timmars vila inför detta arbete. Men säkerligen kunde han föreställa sig det som i samtiden var utopiskt, det som vi idag med självklar emfas kallar "fritid" eller "semester". Det ouppnåeliga och utopiska ligger nämligen i människans fantasi. Det finns till och med tänkare som hävdat att det som kännetecknar människan är förmågan att föreställa sig det som inte finns. Ur dessa föreställningar emanerar allt det som förknippas med mänskligheten: tekniska landvinningar, statsbildningar, tron på övernaturliga makter, finansiella system etc.
Förmågan att föreställa sig det obefintliga innebär också att det är möjligt att föreställa sig framtider som inte finns, men som är möjliga. Om vi kan föreställa oss det som inte finns, kan vi också föreställa oss samhällen som inte finns eller har funnits. Vi kan dessutom föreställa oss samhällen som är bättre än de nuvarande: mer egalitära, ekologiskt hållbara, människovänligare. Det borde vara den politiska slutsatsen av historiska studier: Att det fanns, finns och kommer att finnas möjligheter som avviker från de hittills realiserade ekonomiska och sociala verkligheterna. Det är ett hoppfullt budskap. Och det anknyter till en tanke om arbetarrörelsens behov av "provisoriska utopier", ett begrepp som lanserades redan 1958 av Ernst Wigforss. Perspektivet medger en tilltro till politik och kultur som arenor för att åstadkomma något, att bygga något större och tänkbart bättre än det som i stunden är förhanden eller det som har varit. Därefter kommer de intellektuella ¬¬¬diskussionerna, sakpolitiken och tvisterna, även internt. Vi kan tillåta oss vara djupt oeniga om vilka vägar till förändring som är möjliga och önskvärda, om slutmålen finns eller behöver föreställas - och om vad som i praktiken ska förändras eller behållas. Vad vi emellertid inte får och kan överge är tilliten till möjligheten att bygga något nytt och bättre.
Enligt min mening behöver vi här ta avstånd från vissa ekonomistiska föreställningar inom såväl traditionell historiematerialism som nyliberal ideologi. Den förstnämnda är problematisk eftersom den ibland hävdade lagbundenheten hos kapitalismens övergång i det "klasslösa samhället". Den senare behöver överges eftersom "historien" inte tog slut på 1980-talet i och med kapitalismens och nyliberalismens segertåg och hegemoni. Människor är bundna till sina livsvillkor, men inte slavar under dem - eftersom just alternativen kan tänkas.
Den mest bedrägliga föreställningen är att ingenting kan ändras. Afzelius mantra har därför dagsaktualitet. Även om nyliberalismens samhällsomdaning har närmast revolutionär kraft (se på den omdaning av Grekland som grekerna nu reagerar på), så är det sövande budskapet i borgerlig media (och för all del även socialdemokratisk) att sakernas tillstånd är av naturen och Marknaden given. Konkurrens, ekonomisk tillväxt och entreprenörskap är en Ordnung, den enda möjliga vägen. Den enda möjliga framtida människan är homo economicus, den rationellt räknande individen. Så kan vi förstå Reinfeldts tal om socialismen som "galenskap" och rädslan för "utopier". Semiotikern Roland Barthes har närmast profetiskt uttalat sig om den borgerliga ideologins patologiska upptagenhet med att göra den rådande verkligheten självklar och naturlig: "Den borgerliga ideologin lägger ner sina huvudsakliga intressen här: universalismen, vägran att förklara något, en oföränderlig hierarkisk uppdelning av världen." Men historiska studier ger vid handen att inget är oföränderligt. Och även högerpolitiken innebär faktiskt en förändring: en i sakta mak regisserad nedmontering av välfärdsstatens gemensamma nyttigheter samt en överföring av resurserna till privata plånböcker. Denna "slowrevolution" ackompanjeras av budskapet att alternativen - andra framtider - egentligen är extremistiska och utopiska. Och visst hade fem veckors semester varit en extremistisk och utopisk tanke för bruksarbetaren i det tidiga 1700-talets krigsindustri. Förverkligandet av utopin i en avlägsen framtid var heller inte resultatet av en lagbunden rörelse i ekonomin, utan av kollektiva politiska strävanden för en annan framtid för våra barn. Det befriande med de teoretiska och politiska traditioner som kallar sig progressiva är dels motviljan mot att betrakta "verkligheten" som given, dels motståndet mot doktrinen att förvaltarskap av en oföränderlig värld är kärnan i politikens ansvarstagande uppgift. Människans hopp består i att föreställa sig och arbeta för en annan framtid.
Johan Wickström, Religionshistoriker

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...