Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Det tål att skrattas lite åt, men tas mer på allvar ändå, regeringens arbete mot våldsbejakande extremism. På vänsterkanten har man passat på att peka finger ordentligt, mot Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) och Förbundet Allt åt alla. Dessa grupper krävs på avståndstagande från våld och utpekas som extremister.

Det är inget nytt att regeringen och främst det socialdemokratiska partiet, vill sortera ut det som man menar ligger för långt till vänster, när Mona Sahlin utsågs till nationell samordnare för regerings arbete mot våldsbejakande extremism var fokus främst riktat mot diskussionen kring extremistiska jihadistiska grupper som rekryterar i Sverige och att inleda preventivt arbete mot detta. Som en komisk poäng i det sammanhanget kan nämnas att de grupper som arbetar med denna typ sv frågor inte alls involverats i det arbetet.

I Agenda sade Anders Ygeman att man funderar över hur vi ska lagstifta mot att pengar slussas från Sverige till olika terrorgrupper. Reliefen var attentaten i Danmark och Frankrike men vi måste väl trots allt ställa oss en bredare fråga än så. Vilka grupper är terrorgrupper? Vilka grupper förman inte åka som volontär för att stödja, med eller utan vapen? Vi vet sedan innan att Peshmerga varit en grupp som setts med stor skepsis. När kurdiska soldater befriade den syriska staden Kobanê eller fritog den svenska journalisten Joakim Medin däremot, ändrades ljudet i skällan. Men är Peshmerga en legitim grupp att ge sitt stöd? Hur ser det ut med Polidario i Västsahara? Innan vi applåderar offensiva idéer om att strypa rekrytering och ekonomiskt stöd till så kallade terrororganisationer kanske en tydlig redovisning av vilka grupper som avses vore bra...

Men det var alltså inte bara de extrema jihadisterna som skulle tyglas av Sahlins utredning. Det gällde även det växande hotet från extremhögern. Och extremvänstern. Men vilken är då den extrema vänstern? Att det finns tydliga gränser är klart. Grupper som Revolutionära Fronten och Antifascistisk Aktion arbetar öppet och uttryckligen med fysiska konfrontationer av meningsmotståndare. Men inte bara dessa grupper betraktas som "vänsterextrema". Det gör även grupper som inte har våld som arbetsmetod, såväl Förbundet Allt åt alla som SUF. Att döma av vad som finns att läsa på Samtalskompassen, den nylanserade sidan för att informera om våldsbejakande extremism, är orsaken till att SUF och Allt åt alla finns med på listan över våldsbejakande vänsterextrema organisationer snarast deras retoriska grepp och sätt att kommunicera. Exempelvis menar man att det faktum att grupperna talat om klasshat skulle vara särskilt graverande.

Det finns en intervju med en tjej som säger sig ha tagit sig ur den s.k. autonoma miljön. Om hennes historia stämmer deltog hon (om vi antar att intervjun med henne är ny) som 7 eller 8 år gammal i Göteborgskravallerna. Det var inkörsporten... Precis som när staten skulle fördöma Vänsterparitets historia genom utställningen om Demokratiska Kampuchea på Forum för levande historia är den nya statliga propagandan full av logiska luckor och frågetecken.

Självklart är detta något att ta på största allvar. Staten tar sig rätten att peka ut enskilda vänsterorganisationer (som de uppenbarligen mest googlat eller hört talas om) som extrema på väldigt lösa grunder. Härigenom försöker man uppenbart stigmatisera radikala och progressiva grupper. Samtidigt ser vi hur regeringen och den borgerliga oppositionen är kringsvärmade av vapenlobbyister och NATO-anhängare. De kräver att vi vi inom den breda vänstern tar avstånd från våld, men ärligt talat, vem fan är det som är våldskåt i den jämförelsen?

Kommentarer

0 #1 J.Hult 2015-12-29 08:49
Här har vi en vänsterman som är garanterat helt ofarlig och oradikal. Telesur-Bloggern i Nicaragua kanske undrar vad Jonas skulle svara om man frågar: Sandinister eller Contras? http://www.telesurtv.net/english/bloggers/Swedish-Leftist-Politician-Prefers-the-US-over-Venezuela-20150515-0001.html

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

Priset för min själ

Kerstin Stigsson - 16 februari 2018

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken. Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor. I dag...

Läs mer...

Imperialismen, Lenin och prognoserna som slog fel. Slutreplik.

Benny Andersson - 13 februari 2018

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk...

Läs mer...

Migration, klasskamp och välfärd. Ett lästips valåret 2018

Olle Josephson - 8 februari 2018

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)! Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Stålbad

Lennart Larsson - 26 december 2017

Annika Falkengren, vd för SEB, gästade i maj 2009 Ekots lördagsintervju. En stor del av...

Läs mer...

Bildtext

Korea

Mathias Cederholm - 26 december 2017

Nordkoreas kärnvapenprogram är oroande men begripligt. Men ännu mer oroväckande är USA:s utspel...

Läs mer...

Bildtext

Om Lenin

Hjalmar Branting - 26 december 2017

I dag framställs Lenin ofta som en olycka för Ryssland. 1924, efter hans död, värderades han på...

Läs mer...