Hur behandlas tiggarna av nationalekonomerna? Finns det underliggande fördomar i deras hypoteser?

I två artiklar i Dagens Nyheter har nationalekonomen Lars Calmfors behandlat tiggarna ur ett nationalekonomiskt perspektiv. På ytan är dessa artiklar underverk av välformulerad glasklar nyliberal logik, ja det låter riktigt ödmjukt, men under ytan finns en rad problematiska antaganden.

En grundbult i Calmfors artiklar är hans antagande att tiggarna har låg utbildning. Det är fascinerande att denna hypotes inte underbyggs av någon statistik. Om jag skulle skriva en artikel om gotlänningar och påstå att ett stort problem var gotlänningarnas låga utbildningsnivå, då skulle alla avkräva mig någon sorts bevis; varifrån har jag hämtat denna uppgift? Men Calmfors redovisar ingen statistik. Det finns nämligen ingen!

Men vad är då problemet med att, som ofta görs, till exempel säga att många av tiggarna är analfabeter och därför svåra att integrera? Är det inte sant? I frågan lurar problemet: Vad menas med "många"? Är det 30% eller 80%? Det är en enorm skillnad. Men istället för att undersöka hjälpbehovet och anpassa åtgärder efter människorna, så blir argumentet tiggare-är-outbildade ett alibi för passivitet både från myndigheter och individer. Följdriktigt tycker inte Calmfors vi i Sverige ska göra något alls för dessa människor i Sverige.

Inte heller finns det någon statistisk grund för den hopkoppling som Calmfors gör; när han påstår att många fler tiggare lockas till Sverige om vi hjälper dem som redan är här. Han skriver: Om vi ordnar ett antal arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Det kan låta logiskt, men är det verkligen det? Jobbsökare från EU-länder välkomnas, generellt sett, av myndigheter i Sverige. Här underförstås att tiggarna skulle vara särskilt ihopkopplade, ha särskilt starka nätverk och agera i klump, på ett sätt som andra EU-medborgare inte gör. Var finns det empiriska stödet för denna tes? Statistiskt stöd saknas!

Och om man då istället jämför tiggare med flyktingar: Varför ska grovt diskriminerade romer behandlas annorlunda än andra förföljda grupper som söker sig till Sverige? För det är väl inte bara högutbildade som ska ha rätt till asyl i Sverige, eller...? Istället för att kräva att myndigheterna prövar flyktingskälen för tiggare så blir Calmfors lösning att deras resor till Sverige ska bekämpas. Calmfors jämför pengarna en tiggare får med lön från ett arbete. Är det en rimlig jämförelse? Lön är ersättning för utfört arbete enligt en överenskommelse mellan två parter. Dessa parter behöver inte vara jämbördiga i fråga om makt för att avtalet ska skrivas, men det ska vara juridiskt bindande. Det ska finnas en garanti för att pengarna verkligen kommer efter utfört arbete. De pengar allmänheten ger till en tiggare uppfyller inte detta fundamentala krav för att jämföras med lön.

Men det finns ett alternativ till Calmfors teori om se tiggarens pengar som lön. Att ta sig till Sverige kräver startkapital. Antingen sparar tiggarna pengar till denna resa eller så lånas pengarna. Det handlar således om ett mycket osäkert investeringsbeslut och inte om förväntade jobberbjudanden. Denna modell skulle vara förenlig med hypotesen att det framförallt är de mest diskriminerade och desperata människorna som flyr, eftersom de har minst att förlora.

Lars Calmfors skriver: Ju högre den förväntade inkomsten är av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, desto fler tiggare kan antas komma hit. Det låter logiskt, tills man börjar fundera över vad som krävs för dessa "inkomster". Vem vill sitta ute på gatan i Sverige på vintern för att få fickpengar? Hur förtryckt måste man inte vara för att tycka tiggande är bättre än att leva i hemlandet?

I sin ekonomiska modell underförstår Calmfors att alla tiggare har samma typ av incitament att komma till Sverige, nämligen kortsiktiga ekonomiska vinster. Var finns bevisen för att detta skulle vara det enda incitamentet? De saknas. Och det intressanta är att här KAN man faktiskt göra beräkningar. Det går till exempel att jämföra inte bara inkomster, utan även till exempel skolgång och sjukvårdsutnyttjande mellan olika folkgrupper för att studera huruvida det finns en utbredd diskriminering. Kanske rumänska romer flyr till Sverige också för att sjukvårdssystemet i Rumänien stöter bort romer? Att samla in pengar till en anhörigs sjukvård måste (ur ekonomisk synvinkel) betraktas som just ett långsiktigt investeringsbeslut och inte som kortsiktig kamp för mat för dagen.

Artiklarnas brister avslöjas kanske bäst när man granskar fraser som: När vi ger till tiggare bidrar vi förmodligen till att "låsa fast" dem i en underordnad situation. Insamlandet av pengar ser inte Calmfors som ett osäkert investeringsbeslut (enligt ovan), utan underförstås bli en livsstil. Återigen saknas statistik som bevisar att dessa människor verkligen blir "fastlåsta" i sin livsstil. Istället säger det en hel del om artikelförfattarens bild av tiggare.

Genom Calmfors artiklar löper en teoridiskussion som inte utgår från vad tiggarna själva säger och tycker, eller ens objektiv statistik. Istället ses människorna som ett kollektivt "dem" som inte antas förstå sitt eget långsiktiga bästa och inte planerar för framtiden, medan vi andra ska uppmanas handla logiskt och långsiktigt. Han skriver att: "Stöd i hemlandet kan också nå de allra mest utsatta (som inte har kraft att komma)." Det är så högern alltid argumenterat: Du ska inte tro att du är fattig och förtryckt jämfört med andra, det finns dem som har det MYCKET värre. Oftast pekar högern då just på barn, sjuka och gamla. Visserligen nämner Lars Calmfors att fördomar finns, men konsekvenserna av dem tas inte med i den nationalekonomiska analysen. Att nämna fördomarna blir istället de facto ett alibi för att inte analysen ska verka rasistisk. Jag är inte rasist, men...

Calmfors beskriver korrekt den nationalekonomiska teorin om "avtagande marginalnytta", vilken innebär att en fattig människa har större nytta av en extra krona än en rik, men han ställer inga krav på att de rika ska bidra. Därmed förvandlas den objektiva teorin om avtagande marginalnytta till filantropi, som han tycker är problematisk om den sker i Sverige.

Romer har funnits i Sverige i över 500 år. Romani är ett officiellt minoritetsspråk. Är det ett rimligt antagande att romer från ett annat EU-land skulle ha svårare att integreras än till exempel utomeuropeiska flyktingar? Var finns det empiriska stödet för denna tes? Det finns inte! Istället är det en underliggande fördom om den romska kulturens oförenlighet med den svenska.

Det är avslöjande att Calmfors, som nationalekonom, inte beskriver de hinder för integration som finns: Arbetsförmedlingens ovilja att hjälpa, skolornas ovilja att ge undervisning i Sveriges officiella minoritetsspråk romani, att allemansrätten tydligen inte gäller för romer som sätter upp ett tält, hinder för att söka asyl från ett EU-land som diskriminerar m m.

Lars Calmfors pekar, med rätta, på Rumäniens ansvar. Visst har de ett ansvar. Men har inte Sverige ett ansvar i och med att vi accepterat EU-medlemskapet? Calmfors använder begreppet "hemlandet" om tiggarnas födelseland. Att de bor i Sverige och är EU-medborgare är tydligen inte alls viktigt i hans ekonomiska analys. Istället för att ifrågasätta EU, så ifrågasätter han en human behandling av tiggarna.

Den kanske viktigaste invändningen mot Calmfors är hans oförmåga att se hur EU-projektet skapat dessa problem. EU:s brist på demokratisk kontroll gör att det blir omöjligt att ställa länder som diskriminerar till svars. Den lagstadgade nyliberala EU-politiken skapar ekonomisk, politisk och social ansvarslöshet. Men den skapar också nationalekonomiska modeller som legitimerar sämre behandling för EU:s internflyktingar än andra flyktingar.

Olof Rydström är chefredaktör för tidningen Fjärde Världen, om ursprungsfolk och etniska minoriteter, men han är även utbildad som ekonomisk utredare. Artikeln är skriven av honom som privatperson.

Källor:

"Lars Calmfors artikel 1"

"Lars Calmfors artikel 2"

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...