Ett okritiskt förhållningssätt till FNL-rörelsen och solidaritetsrörelsen för Södra Afrika är ett hinder för att idag frigöra en starkare solidaritetsrörelse i Sverige. Det som behövs är en uppgörelse med den fastlåsning i att antingen att se nationalstaten eller också se ett gränslöst globalt samarbete som den stora lösningen på strategifrågan. Men den dominerande beskrivningen av erfarenheterna av solidariteten med FNL och ANC sätter hinder i vägen. Det framgår av böckerna Vietnam var nära och bokserien om folkrörelsernas solidaritetsarbete med Södra Afrika. Dessa öppnar dock samtidigt för en mer grundläggande diskussion om vilka lärdomar som kan dras och hur dagens folkrörelse för solidaritet med världens förtryckta kan byggas upp.
Dagens solidaritetsaktivister har rätt att förvänta sig att de som berömmer sig för sina tidigare solidaritetsinsatser också respekterar dagens aktivister genom att sträva efter att ge nya aktivister samma villkor som man själv hade. I alla fall kan man kräva att de inte förfalskar sin egen historia för att på så sätt komma åt dagens aktivism. Förutsättningen för FNL- och Södra Afrikaaktivisterna var att tidigare aktivister som stött den antifascistiska kampen i både Spanien och på andra ställen gav sitt stöd åt yttrandefrihet och demokratiska rättigheter för nya solidaritetsrörelser.
Det kan framstå som en illusion att tro att det skulle behövas eller kunna finnas solidaritet mellan folkrörelser som formats av olika epoker. Att överhuvudtaget föreställa sig gemenskap i en folkrörelse kan tyckas både gammalmodigt och förlegat. Varför sträva mot att finna enande sätt att arbeta där många olika krafter kan komma till sin rätt men alla upplever att de ändå strävar mot samma mål. Är det inte både mer lockande och realistiskt att var och en helt utan hänsyn till andra väljer sina egna metoder. Detta vare sig det handlar om att våga ta den globala striden även om knappast någon annan vill göra det med de metoder som kampen kräver eller välja att ställa sig vid sidan om och attackera de som väljer metoder som provocerar medan man varken tar reda på vad som hänt och dessutom talar om att det egna solidaritetsarbetet var bättre förr.
Det skedde för Vietnamrörelsen i Danmark åren 1968 till 1970. Vid en demonstration framför amerikanska ambassaden i april 1968 gick polisen till attack mot 20 000 demonstranter som inte hade chans att skingra sig. Den enda provokativa handling som enstaka demonstranter stått för var att kasta äpplen på ambassaden. Polisen välte flera barnvagnar med barn och slog ner gravida kvinnor i attacken på demonstranterna med ett övervåld som skedde under ledningen av en polischef som gjorde sin karriär under kriget när danska staten samarbetade med tyska ockupanterna mot folkliga protester. Några enstaka demonstranter gjorde motstånd. Den stora majoriteten av USA-kritiska folkrörelser valde i det läget att ta avstånd från demonstrationsarrangörerna som var motsvarigheten till FNL-grupperna i Danmark. Att några hade kastat föremål på ambassaden och gjort motstånd beskylldes FNL-grupperna för trots att mötesledningen tydligt tagit avstånd från alla provokativa handlingar. De radikala Vietnamaktivisterna isolerades. När Världsbanken höll toppmöte i Köpenhamn två år senare kastade en grupp vänsteraktivister brandbomber mot alla entréer i konferenscentret där toppmötet skulle hållas i syfte att bränna ner det men misslyckades pga av teknisk inkompetens. Vänsteraktivisterna såg sig som ett avantgarde för en global kamp i ett Danmark där arbetarklassen och folket var mutade av vinster från utsugningen av underklassen i tredje världen. Kravaller utbröt i hela Köpenhamn med ungefär 10 000 deltagare med omfattande våld på bägge sidor.
Runt 1970 utvecklade de rika länderna nya former för kontroll av världen. Det globala ekonomiska systemet gjordes om så att förutsättningarna för en nyliberal global politik stärktes. Mat- och energikris banade vägen för att kunna kontrollera också formellt självständiga stater. Avkolonialiseringen kunde styras så att nya former för förtryck ersatte de gamla. Det gjorde det mycket svårt eller omöjligt för nya självständiga stater att utveckla en egen politik. Teknologiskt beroende av världsmarknaden gjorde att rika länder med mat- och energivapnet kunde pressa nya självständiga stater till anpassning till en världsordning på de rikas villkor. Den tendens som funnits globalt till jämlikhet mellan länder under 1960-talet följdes av en ny period med ökade klyftor. Den nationalliberala vägen till befrielse stängdes med kampen mot rasmässigt förtryck i Sydafrika men inte Israel som undantag. Istället växte kamp mot den ekonomiska globaliseringens institutioner som IMF och Världsbanken fram med början i slutet av 1970-talet.
Den nationalliberala antiimperialistiska begränsning som FNL-rörelsen valt åt sig hade två effekter. Från början var FNL-rörelsens världsledande i att attackera den nya formen för ekonomisk globalisering när man stormade finansministermötet på Lidingö 1968. Man överrumplade polisen och trängde sig så nära som 50 meter från entrén i den första dokumenterade toppmötesprotesten. 1972 var man återigen en drivande kraft i toppmötesprotesterna i samband med FN- miljökonferens i Stockholm och lyckades mot USA:s vilja vara med om att driva fram frågan om stopp för miljömordet i Vietnam på konferensen. Men sedan valde FNL-rörelsen en bredare nationalliberal väg. Det kanske var nödvändigt för att uppnå huvudmålet för rörelsen, befrielse av Vietnam. Resultatet när 2,7 miljoner svenskar och samtliga riksdagspartier slöt upp i protesterna mot bombningarna av Nordvietnam 1972 är historiskt viktigt. Men långt efteråt är det viktigt att analysera vad som gjorde att varken FNL-rörelsen eller annan solidaritetsrörelse i Sverige byggde vidare på toppmötesprotesterna mot ekonomisk globalisering och miljöfrågor.
Tvärtom var det så att varken FNL-rörelsen eller de som stod dem ideologiskt närmast öppnade sig för den nya situationen. Försök att få marxist-leninistiska organisationer och Folket i Bild/Kulturfront att engagera sig i miljöfrågor de viktiga åren i början av 1970-talet slutade med att de som drev de ekologiska frågorna marginaliserades. Istället sattes fokus i nationalliberal anda på för folk i gemen alltmer inkrökta resonemang om olika stormakters imperialism med det moderna Ryssland i form av Sovjetunionen som något nytt att bekämpa. Till slut blir även Vietnam imperialister när de anfaller Kambodja och FNL-rörelsen upplöses. Den nationalliberala kampen för jämlika medborgare i en självständig stat kan fortsätta i kampen för Södra Afrikas befrielse innan nyliberalismen får ett starkare grepp i Norden som helhet. Men idag är det långt svårare att samla en rörelse bara på nationalliberal grund mot ockupation och rasmässigt förtryck.
Bristen på analys av den situation kampen förs under ger böckerna om de två svenska solidaritetsrörelserna för FNL och Södra Afrika ett drag av självgodhet. Vad hade hänt om de satts på hårdare prov som i Danmark och framförallt, hur kommer det sig att den typ av nationalliberalt samlande stöd till väpnade befrielserörelser som både solidariteten med Södra Afrika och Vietnam handlade om möter så mycket större hinder idag.
Ett helt annat förhållningssätt än i de svenska böckerna kommer till uttryck i boken Aktivister mod apartheid som den danska solidaritetsrörelsen med Sydafrika gav ut 2005. I Danmark arbetade solidaritetsrörelserna under helt andra villkor. Något stöd till väpnade befrielserörelser som i övriga Norden fick bred uppslutning också från statligt håll kom aldrig till stånd i Danmark. När Sydafrikasolidaritetsrörelsens stod på sin höjdpunkt på 1980-talet i Sverige och våra grannländer i öst och väst satte ungliberalerna och Sydafrikas säkerhetspolis igång en omfattande kampanj i Danmark för att stämpla solidaritetsarbetet som stöd till kommunism och terrorism. Därmed liknade arbetsvillkoren för Sydafrikarörelsen i Danmark mer den situation som råder idag också hos oss än den som rådde för 20-30 år sedan i övriga Norden. Motsättningarna inom solidaritetsrörelsen blir tydligare. Möjligheten att skriva framgångssagor om den egna organisationen närmast självklara framsteg genom att ständigt hålla fast vid en bred enande linje och hålla rent åt höger och vänster finns inte. Solidaritetsrörelsen är i grunden splittrad och måste söka lära sig leva med det.
Den danska boken om antiapartheidrörelsen är mycket tunnare än de sammanlagt mycket omfattande svenska verken. Men ändå har den mycket mer av analys om både vikten av att ha en teori om karaktären av förtrycket i Sydafrika och formen för fortsatt kamp. Här betonas vikten av att bygga en folkrörelses solidaritet på mellanfolkligt samarbete och något annat än en identifikation med en stat. Den danska boken har också med ett kapitel om sabotageaktionerna mot Shells bensinstationer skrivet av de som genomförde den civila olydnaden, i de svenska böckerna ges dessa aktivister ingen egen röst alls och ses enbart som ett problem.
Men det är inte bara genom den större bredden, den teoretiska och framåtblickande delen som den danska aktivistboken skiljer sig från de svenska. Det finns också en annan skillnad. En av redaktörerna för den danska boken är Patrik Mac Manus. Han har stått nyligen med andra inför hotet att hamna fler år i fängelse för terroristbrott. Som företrädare för föreningen Oprør har han uppmanat till ekonomisk stöd åt befrielserörelserna PFLP i Palestina och FARC i Colombia. Samma stöd som en gång svenska folkrörelser och sedan staten gav till väpnade befrielserörelser betraktas idag som brott mot terroristlagarna. Någon före detta FNL eller Sydafrikaaktivist i Sverige riskerar knappast att hamna i fängelse flera år för att de fortsätter samma kamp som förut under nya hårdare villkor.
Någon före detta FNL eller Sydafrikaaktivist i Sverige riskerar knappast att hamna i fängelse flera år för att de fortsätter samma kamp som förut under nya hårdare villkor. Det finns snarare en tendens till att flera framträdande solidaritetsaktivister använder sina uppnådda positioner för att undergräva möjligheterna för de solidaritetsaktivister som önskar fortsätta folkrörelsekampen för solidaritet.
Den tid som böckerna om Södra Afrika solidariteten främst skildrar är 1980-talets genomslag för bred samverkan. Med kristna och politiska ungdomsförbund som ledande bryts isoleringen mellan folkrörelser. Under 1970-talet fick isoleringen ett tydligt uttryck i moderata och socialdemokratiska ungdomsförbundens politik att vägra samarbeta med andra. Nu med isolera Sydafrikafrågan som första genombrott för en ny linje främst följt av miljöfrågan bytte SSU ståndpunkt medan moderaterna fortsatte sin tidigare politik.
När de globala motsättingarna inom den nyliberala världsordningen till slut kom till tydligt uttryck i Sverige stod de olika grupperna inom 1980-talets Sydafrikrörelse direkt mot varandra. På den ena sidan var det personer som Roger Hällhag och Anna Lindh. Roger Hällhag var en period ordförande för ISAK och med i den projektgrupp som står bakom boken om organisationen i serien och folkrörelsernas solidaritetsarbete med Södra Afrika. När frihetlig vänster gick till direkt aktion mot Shellmackar på 1980-talet vände sig Hällhag till Säpo för att underlätta polisens efterforskningar. Det ledde till en bestående klyfta mellan militanta aktivister och Hällhag, något som inte alls berörs i boken om ISAK.
Inför toppmötesprotesterna i Göteborg 2001 arbetade Hällhag på regeringskansliet med kontakterna med folkrörelserna medan några av aktivisterna bland den frihetliga vänstern mindes hans kontakter med Säpo på 1980-talet väl.
Ett större problem var att Hällhag bekämpade folkrörelsesamverkan inför toppmötet. I kontakterna med Göteborgsaktionen förordade han att denna folkrörelsesamverkan mellan 87 organisationer skulle verka tillsammans med NGO-Forum, ett av staten stött projekt där frivilligorganisationer som Rotary skulle göra sin röst hörd på behörigt avstånd från politikerna flera veckor före toppmötet. Den respekt för folkrörelsesamarbete som svenska staten hade under 1980-talet var nu som bortblåst. Nu gällde fragmentering av folkrörelserna till förmån för ett nyliberalt projektsamhälle. Det är ett allvarligt problem när en medlem i en projektgrupp för en bok som ska handla om folkrörelsers solidaritetsarbete föraktar den öppenhet för alla som vill bli medlemmar och stödja målen och den självständiga roll som är folkrörelser kärna för att istället använda statens makt och främja stympning av denna anda på villkor satta av slutna privilegieorganisationer av Rotarys typ.
Den främsta kraften bakom denna politik riktad mot självständiga folkrörelser var Anna Lindh. Hon formades också under åren av folkrörelsesamarbete på 1980-talet när hon modigt som ordförande ledde SSU in på vägen i breda samarbeten för att isolera Sydafrika och rädda Europas skogar. Nu var hon utrikesminister och hade helt lämnat respekten för de folkrörelser hon en gång samarbetade med bakom sig. Inför EU-ordförandeskapet satsade utrikesdepartementet alla resurser på att splittra och professionalisera alla initiativ så mycket som möjligt. Inga folkrörelsesamarbeten fick några resurser alls, istället gav 16 miljoner främst till separata folkbildningsorganisationer och mindre summor till enskilda organisationer utifrån den modell för styrning bort från samarbete till konkurrens i ett nyliberalt projekttänkande. Modellen innebar ett sammanbrott för självständigt folkrörelsesamarbete till förmån för splittring på statens och massmedias villkor.
Inte alla f.d. sydafrikaaktivister har intagit samma linje riktad mot folkrörelser som Hällhag och Lindh. Tvärtom så är Svenska kyrkan som var framträdande i solidaritetsarbete för Södra Afrika en kraft som varit starkt enande i kampen för flyktingamnesti där AFA-aktivister tillsammans med invandrare och kristna kunde bilda en gemensam front i ett radikalt folkrörelsesamarbete med NGOs som mer marginella krafter. Efter att vänsterpartier och NGOs fryst ut AFA-aktivister från många sammanhang ledde kampanjen till Flyktingamnesti till att radikalt brett folkrörelsesamarbete kunde väckas till liv igen efter Göteborg.

Refererade böcker och möte:

  • Vietnam är nära, Åke Kilander, Leopard förlag, 2007
  • Aktivister mod apartheid : dansk solidaritet med Sydafrika, 2004
  • Græsrøddernes beretninger om, hvordan antiapartheidbevægelsen skabtes i Danmark i 1960'erne og 1970'erne og Landskomiteen Sydafrika-Aktion opstod
  • Serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika:
  • Under ISAKs paraply
  • Den stillsamma vreden, historien om Emmausrörelsen
  • Gör ni då inte åtskillnad, de svenska kyrkornas arbete
  • Uppdrag solidaritet, arbetarrörelsens insatser
  • När södra Afrikas frihet var vår, historien om Afrikagruppernas jobb
  • På väg mot befrielsen - var den sammanfattande boken av hela projektet.
  • Alla på Nielsen och Norén förlag 2006 och 2007

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Unga märker orden

Henning Årman - 17 juli 2017

I Sydafrika demonstrerar studenterna för bättre studiemedel, mindre engelska och antikoloniala...

Läs mer...

Bildtext

Den geostrategiske marskalken

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Nej till Nato, Nej till Aurora

Daniel Cederqvist - 17 juli 2017

I höst kommer Aurora, en av de största militärövningarna på många år, att genomföras i Sverige....

Läs mer...