Jag tror det gäller för väldigt många av oss - oberoende av var, när eller hur vi lever eller har levat - att vi tänker på döden.

Redan i förskoleåldern börjar man tänka på döden som ett problem - men då kanske framför allt på andras - föräldrarnas eller närståendes. Efter fyrtio-femtioårsåldern och krämporna sätter in börjar man märka att man kanske rentav själv är dödlig. Då börjar tankarna igen, nu på allvar, och stannar kvar för gott.

Vi brukar dock trösta oss med att tidpunkten för döden ligger tillräckligt långt bort för att man ännu kan skjuta problemet framåt på obestämd tid.

Intill dess att man, t ex vid ett läkarbesök får reda på att detta inte längre är möjligt, vilket är fallet när man fått en dödlig cancer. I början av året fick Henning Mankell plötsligt av läkare reda på han hade lungcancer, som i varje fall sannolikt skulle avkorta livet. Hos en i övrigt vital och förståndig person med tillgång till modern medicin kan och bör man numera inte önska eller erhålla ett mera exakt besked än så.

Om hur han tänkte då och under det halvår som följde på beskedet har patienten skrivit ytterligare en bok med 67 korta kapitel: Kvicksand (Leopard 2014; 348 s).

Mankell är nog ovanligt förståndig för att vara författare och tycks, efter den första förlamande insikten, ha använt sina tankar om döden som bevis för att han ännu lever: Jag tänker på döden - alltså är jag ännu till och kan inte bara tänka på, utan till och med företa mig något vettigt.

D v s en vidareutveckling av materialisten Epikuros: Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

I flertalet kapitel tangerar han förstås det obehagliga faktum att han förr eller senare skall dö.

Man brukar tala om två slag av dödsångest. Mankell är nämligen som de flesta moderna svenskar i grunden materialist och behöver inte frukta att det kommer någon skärseld eller annat surt efter döden.

Vi fruktar främst, antingen att själva döendet blir smärtsamt (den fysiska ångesten) - och det kan medicinen hjälpa oss med en hel del om samhället ger resurser. Eller, värre, fruktar vi det som kommer därefter (den metafysiska ångesten), ett evigt tomrum och en värld utan en själv.

Mankell använder sig inte av den självklara filosofiska standardtrösten - nämligen att detta, att inte finnas till, är ett nästan evigt tillstånd, högst tillfälligt avbrutet av livet, och som vi alla har varit med om (före konceptionen). Vilket vi inte verkar ha lidit av. Men kanske allra värst kan det vara att andra kommer att leva vidare efter vår bortgång. Någon ur etisk synpunkt bra tröst för detta är inte så lätt att komma på.

Mankell försöker inte inbilla oss att han helt kommit igenom sin fruktan för döden. Då hade man ändå inte trott honom - vi kommer aldrig att försonas med döden. Dess obeveklighet gör exempelvis mig mest förbannad - även om tanken på ett evigt liv låter ännu mera hemsk.

Men är bra att läsa om hur en författare, som man så under lång tid har blivit så bekant med, fundera kring, och försöka komma till rätta med en fråga som vi alla definitivt har gemensam med honom.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...