Jag tror det gäller för väldigt många av oss - oberoende av var, när eller hur vi lever eller har levat - att vi tänker på döden.

Redan i förskoleåldern börjar man tänka på döden som ett problem - men då kanske framför allt på andras - föräldrarnas eller närståendes. Efter fyrtio-femtioårsåldern och krämporna sätter in börjar man märka att man kanske rentav själv är dödlig. Då börjar tankarna igen, nu på allvar, och stannar kvar för gott.

Vi brukar dock trösta oss med att tidpunkten för döden ligger tillräckligt långt bort för att man ännu kan skjuta problemet framåt på obestämd tid.

Intill dess att man, t ex vid ett läkarbesök får reda på att detta inte längre är möjligt, vilket är fallet när man fått en dödlig cancer. I början av året fick Henning Mankell plötsligt av läkare reda på han hade lungcancer, som i varje fall sannolikt skulle avkorta livet. Hos en i övrigt vital och förståndig person med tillgång till modern medicin kan och bör man numera inte önska eller erhålla ett mera exakt besked än så.

Om hur han tänkte då och under det halvår som följde på beskedet har patienten skrivit ytterligare en bok med 67 korta kapitel: Kvicksand (Leopard 2014; 348 s).

Mankell är nog ovanligt förståndig för att vara författare och tycks, efter den första förlamande insikten, ha använt sina tankar om döden som bevis för att han ännu lever: Jag tänker på döden - alltså är jag ännu till och kan inte bara tänka på, utan till och med företa mig något vettigt.

D v s en vidareutveckling av materialisten Epikuros: Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

I flertalet kapitel tangerar han förstås det obehagliga faktum att han förr eller senare skall dö.

Man brukar tala om två slag av dödsångest. Mankell är nämligen som de flesta moderna svenskar i grunden materialist och behöver inte frukta att det kommer någon skärseld eller annat surt efter döden.

Vi fruktar främst, antingen att själva döendet blir smärtsamt (den fysiska ångesten) - och det kan medicinen hjälpa oss med en hel del om samhället ger resurser. Eller, värre, fruktar vi det som kommer därefter (den metafysiska ångesten), ett evigt tomrum och en värld utan en själv.

Mankell använder sig inte av den självklara filosofiska standardtrösten - nämligen att detta, att inte finnas till, är ett nästan evigt tillstånd, högst tillfälligt avbrutet av livet, och som vi alla har varit med om (före konceptionen). Vilket vi inte verkar ha lidit av. Men kanske allra värst kan det vara att andra kommer att leva vidare efter vår bortgång. Någon ur etisk synpunkt bra tröst för detta är inte så lätt att komma på.

Mankell försöker inte inbilla oss att han helt kommit igenom sin fruktan för döden. Då hade man ändå inte trott honom - vi kommer aldrig att försonas med döden. Dess obeveklighet gör exempelvis mig mest förbannad - även om tanken på ett evigt liv låter ännu mera hemsk.

Men är bra att läsa om hur en författare, som man så under lång tid har blivit så bekant med, fundera kring, och försöka komma till rätta med en fråga som vi alla definitivt har gemensam med honom.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...