Organisering 2.1?

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Det är ibland svårt att förstå den klassiska vänsterns försök att skapa folkrörelser idag. Med den klassiska vänstern menar jag i det här sammanhanget kamrater med erfarenheter (och ständiga referenser till) Vietnamrörelsen. Det känns hårt och lite bittert att påminna om, men världen har förändrats. Detta kastar ingen skugga över dem som varit med i dessa rörelser och fortsätter kampen och har viljan att organisera.

Men snälla ni, sluta försöka bygga Vietnamrörelsen gång på gång, det har inte fungerat sedan 1960talet och de objektiva betingelserna för att bygga sådana rörelser har förändrats. Sedan dess har vi sett den skenande individualismen, vi har sett hur kapitalismen trots sin långa kris mäktat med att behålla inflytandet över tänkande och skeende. Den fråga vi då måste ställa oss är hur förutsättningarna för organisering ser ut idag?

Demonstrationsleden tunnas ut och det är inte så konstigt. Rörelsen sker fortfarande på gatan och är fortfarande viktig där, men den sker i högre utsträckning digitalt. Fler gillar alltid ett evenemang på Facebook än som deltar på samma demonstration rent fysiskt. Det är inget konstigt och inget dåligt. Självklart ska vänstern inte sluta gå ut på gatorna. Frågan är i vilket syfte? 100 personer i en demonstration är inte en opinionsyttring i sig. Det är ett sätt att nå alla som ser demonstrationen, på gatan eller på fast eller rörlig bild. Det är dem vi påverkar, det är de som påverkar opinionen. Resonemanget liknar en debatt jag hade i ett annat sammanhang. Frågan konkret jag fick var hur många vi var i en annan rörelse jag tillhör. När jag svarade antog motdebattören att antalet medlemmar i vår rörelse var liktydigt med hur många som höll med i sakfrågan. Det stämmer inte och det har aldrig stämt, inte ens i fråga om Vietnamrörelsen. Hade det stämt hade DFFG inte lyckats ändra svensk utrikespolitik utan snarare sattes som ett irritationsmoment, om än med ovanligt många deltagare.

Hur ser då organisering ut idag? Svaret är nog att det handlar om att organisera sig från fall till fall, från gång till gång. Det tydligaste exemplet i nättid: det rasistiska våldet ökar. Den organiserade nazismen vinner ett allt starkare fotfäste och finner nya vägar för att kanalisera sitt hat. Vi har sett sammanstötningarna mellan rasister och antirasister, angreppen mot journalister, politiker och opinionsbildare. Vi har också sett rasisternas försök att upprätta "ariska zoner" genom att hålla små stadsdelar eller samhällen i sitt grepp genom terror och våld. Trots detta har kampen mot rasismen bara engagerat några få procent av befolkningen till den grad att man har gått till konkret handling genom att organisera sig, demonstrera, manifestera eller liknande. Upprinnelsen till händelserna i Kärrtorp är dock mer ett exempel på hur antirasistiska manifestationer traditionellt ser ut. Något hundratal personer på ett torg, tal och paroller, sedan tänkte man gå hem. Då kom nazisterna. Det var reaktionen på angreppet mot demonstranterna i Kärrtorp som utgjorde undantaget. Grytan kokade över och folk gick ut på gatan i tusental.

När folk går ut på gatan i tusental frågat sig vänstern såklart: "Hur tar vi tillvara på detta engagemang? Hur kanaliserar vi detta?" Det dystra men enkla svaret är dessvärre att det gör vi inte och det kan vi inte. För de som deltog vid den stora demonstrationen i Kärrtorp vill inte kanaliseras och organiseras. De ville visa sin solidaritet i detta enskilda fall. De har inte varit inställda på något annat och kommet därför att fjärma sig från försöken att låta sig rekryteras och organiseras.

Således kan engagemanget i enskilda frågor eller kring enskilda händelser vara stort. Kärrtorp-exemplet är tydligt. Formerna för detta engagemang är däremot nya, vi identifierar dem inte riktigt som det engagemang vi är vana vid. Så till vida är Kärrtorp ovanligt. Det var en form för engagemang som vi känner igen, därför har vi talat om och tänkt lite extra på den. Engagemang i liknande (och helt andra) frågor som är betydligt större sker däremot hela tiden runt omkring oss. Vi ser hur tiotusentals personer kan dela ett inlägg eller gilla en artikel i sociala medier som uttrycker väldigt tydliga vänsterståndpunkter. Skillnaden är att detta inte syns på det påtagliga sätt som vi varit vana vid sedan tidigare. Det är inte människor som samlas för att de tycker samma sak. Det är en kollektiv rörelse som sker spontant av många individer som rör sig åt samma håll, framför sina datorer, surfplattor eller mobiltelefoner. En kollektiv rörelse av individuella initiativ. Ensamheten i åsiktsgemenskapen på Twitter eller Facebook.

Detta är ett sätt att försöka beskriva förändringen, hur den nya organiseringen ser ut. För visst är det organisering att gilla något på Faceboook eller skriva på Twitter. Men det är organisering där var och en är för sig. Det är organisering att initiera en s.k. hashtag på Twitter. Man sätter en dagordning och är det ett lyckat initiativ så följer folk efter. Men det är inte en oproblematisk förändring. Den innebär i praktiken att människor är mer svårmobiliserade än tidigare till den gamla typ av organisering som vänstern till vänster om socialdemokratin fortfarande i stor utsträckning vänder sig till. Det är en individualistisk utveckling. Det går definitivt att motbevisa att folk inte organiserar sig. Det gör de. Men inte i gamla hjulspår. Men samtidigt är det enda svaret att ge sig in i den nya formen för organisering för att påverka den i kollektiv riktning. Det går att samla människor till enskilda tillfällen men det går inte skapa varaktiga initiativ. Vi måste finna vår väg, inte tillbaka till den gamla formen för organisering, utan framåt, mot en ny. En kollektivistisk linje för alla dessa individer. En utåtriktad rörelse där vi förenas både fysiskt och i den digitala verkligheten för att agera för våra gemensamma intressen.

Kommentarer   

 
0 #2 Erik Wijk 2014-12-07 12:01
Jonas Lundgren fångar en del av problematiken. Men han har nog en alltför mörk bild av sitt huvudexempel: Kärrtorp. Han skriver: "För de som deltog vid den stora demonstrationen i Kärrtorp vill inte kanaliseras och organiseras. De ville visa sin solidaritet i detta
enskilda fall. De har inte varit inställda på något annat och kommet
därför att fjärma sig från försöken att låta sig rekryteras och
organiseras." Jag som bor i området har en annan bild, många av de som då upprördes och deltog vill nog verkligen göra något. Aktiviteterna kring Linje 17 har vuxit och förgrenat sig. Visar sig även i hjälpinsatser för de romer/rumäner som håller till i området. Det generella problemet är väl ofta att viljan till engagemang faktiskt finns, men inte så mycket färdiga former och det är ju alltid svårare att starta något än att ansluta sig till pågående aktivitet/organisering.
Citera
 
 
-1 #1 Jan Wiklund 2014-12-03 16:21
Jo, självfallet bör man leta efter nycklarna vid ljusstolpen för att det är ljusast där, inte där nycklarna finns...

Syftet med organisering är tvåfaldigt. Dels skapa samhörighet mellan deltagarna och få dem att känna att de klarar av stora saker tillsammans. Dels skrämma motståndarna och få dem att skärpa sig.

Hur mycket av detta sker på en facebooksida?

Vilket inte är ett argument för att man ska upprepa något som inte fungerar, däremot är det ett argument mot ett självbelåtet facebookande.
Citera
 

Ett urval andra artiklar av samma författare

En lans för Lööf

publicerad i Clartébloggen 26 maj 2016

Sekularism på avvägar 

publicerad i Clartébloggen 19 november 2015

Svenska vapen till diktatur (igen)

publicerad i Clartébloggen 3 september 2014

Kulturen är själva golvet

publicerad i 3/13 Östeuropa 29 december 2013

Clarté som fredsrörelse

publicerad i Clartébloggen 19 februari 2013

Prenumerera!

Aktuella bloggartiklar

Loretta Napoleonis bok Kidnappningsindustrin

Åke Kilander - 18 april 2017

Terrordådet i Stockholm den 7 april

Förbundsstyrelsen - 11 april 2017

Uttalande från Clartés stämma 2017

Clartéstämman - 28 mars 2017

Om hur SAP modigt kämpar mot en medvind

Hans Isaksson - 9 mars 2017

Inställda operationer

Dan Israel - 13 februari 2017

Om Nordirland, ett svar till Lennart Rahm

Kerstin Stigsson - 12 februari 2017

Håller borgarklassen på att ömsa skinn?

Benny Andersson - 5 februari 2017

Slutord, för den här gången

Benny Andersson - 29 januari 2017

Slutreplik till Kerstin Stigsson om Nordirland.

Lennart Rahm - 25 januari 2017

Strejk i Göteborgs hamn!

Webbredaktionen - 24 januari 2017

Springtime for Hitler?

Hans Isaksson - 22 januari 2017

Behöver Sverige invandrad arbetskraft?

Benny Andersson - 15 januari 2017

Passengers (Recension)

Daniel Hedlund - 5 januari 2017

En from förfalskning

Hans Isaksson - 14 december 2016