Kapitalismens kris präglas av en nedåtgående spiral av fallande konsumtion/produktion/arbetslöshet/sänkt standard och så vidare.
Krisen beror dock inte på brist på varor vilket vad fallet under tidigare samhällsystem. Under slavsamhälle och feodalism utbröt kriser och uppror på grund av varubrist orsakad av lågt utvecklade produktivkrafter.
Kapitalismens kris präglas av ett överskott av varor. Affärer och lager är fyllda med varor och det råder överkapacitet i industrin. Men varorna kan inte säljas med vinst eftersom konsumenterna, löntagarna, de arbetslösa, ungdomar och pensionärer inte har råd.

"Hela det kapitalistiska produktionssättets mekanism klickar under trycket av de produktivkrafter det själv frambringat. Det kan inte längre förvandla denna massa av produktionsmedel i kapital. De ligger oanvända och just därför måste också den industriella reservarmén ligga oanvänd. Produktionsmedel, livsmedel, disponibla arbetare, alla element för produktionen och den allmänna rikedomen finns i överflöd. Men "överflödet blir en källa till nöd och brist" (Fourier), emedan det just är överflödet som hindrar att produktions- och livsmedlen förvandlas till kapital. Ty i det kapitalistiska samhället kan produktionsmedlen inte träda i verksamhet, förrän de förvandlats till kapital, till medel att utsuga mänsklig arbetskraft. Som ett spöke reser sig mellan arbetarna och produktions- och livsmedlen nödvändigheten för dessa att förvandlas till kapital"
(Engels, "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap)
Kapitalismens kris är i grunden en överproduktionskris orsakad av att arbetarna inte kan köpa allt som tillverkas. Detta beror i sin tur på att arbetarna bara får betalt för en del av arbetsdagen. Det obetalda arbetet, merarbetet , förvandlas till mervärde som används till kapitalkostnader, profit och ränta.
"Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska driften att utveckla produktivkrafterna"
Vissa "marxister" hävdar att profitkvotens fallande tendens är huvudorsaken till krisen. Profitkvoten är relationen mellan det insatta kapitalet (konstant kapital= maskiner och variabelt kapital = löner och profiten p / v+ p) och profiten. Om kapitalet är hundra miljoner och profiten tjugo så blir kvoten 0,2, eller 20 procent. Således motsvarar profitkvoten det som kapitalisterna kallar avkastning på insatt kapital. Profitkvotens fall beror på att kapitalisterna måste investera alltmer i maskiner för att hänga med i konkurrensen. Och med mindre arbetsinnehåll blir också varorna billigare och därför tjänar kapitalisterna mindre på varje vara .
Ett exempel på detta är marknaden för mobiltelefoner. Tillverkarna gör allt för att få oss att köpa dyra modeller eftersom de tjänar mer på dem än de att billiga, detsamma gäller till exempel bilar.
Men profitkvotens fall är en del av cirkulationsprocessen inom kapitalismen och inte orsak till krisen. Det vore rimligare att säga att kapitalismens jakt på vinst är orsak till krisen. Men det stämmer inte heller. Krisen grundläggs redan i den värdeskapande processen där arbetaren bara får en del av det värde son arbetsinsatsen skapar och därför inte kan köpa alla varor som tillverkas.
Dessutom kan kapitalisterna motverka tendenset till profitfall genom att öka profitmängden. Det sker framförallt genom att exploatera nya marknader. Men också genom att öka det absoluta mervärdet (förlängning av arbetsdagen) och det relativa mervärdet (ökat intensitet i arbetet och ökning av arbetets produktivkraft genom effektivare teknologi och processer)
Ökad arbetsintensitet höjer mervärdet men gör inte varorna billigare eftersom arbetsinnehållet i varje vara är detsamma. Det fungerar därför bäst i fattigare länder där man kan betala arbetskraften kring eller under existensminimum. Men i längden vinner den kapitalist som har högst produktivitet (eller arbetets produktivkraft som Marx kallade det), eftersom varorna då har lägre arbetsinnehåll och blir billigare. Det kan såväl profiter som reallöner öka. Det senare beror främst på att konsumtionsvarorna blir billigare men också att möjligheten att tillkämpa sig högre löner ökar i de företag som har hög profit på grund av att de lägsta priserna.
I kapitalet del 1 förklarar Marx
"Arbetskraftens värde bestämmes genom värdet av en bestämd mängd existensmedel. Det är alltså värdet och inte mängden av dessa existensmedel, som växlar med arbetets produktivkraft. Vid stigande arbetsproduktivitet kan existensmedlens mängd samtidigt öka för både arbetare och kapitalist, medan arbetskraftens pris och mervärdet samtidigt förblir oförändrade. Om arbetskraftens ursprungliga värde är 3 sh. och den nödvändiga arbetstiden 6 timmar, medan mervärdet också är 3 sh. och merarbetstiden 6 timmar, så skulle mervärdet och arbetskraftens pris förbli oförändrade, även om arbetets produktivkraft fördubblades, förutsatt att arbetsdagens fördelning mellan arbetare och kapitalist förblev oförändrad".
(Marx, kapitalet, volym ett)
Om då befolkningen inte ka köpa allt som tillverkas, varför är då kapitalismen inte ständigt i kris?
Skälet är just de faktorer som leder till profitkvotens fall. Så länge som kapitalisterna återinvesterar profiten i nya maskiner och anläggningar – i produktion av produktionsmedel – så motverkas överproduktionen, eftersom hela värdet realiseras i produktion.
På samma gång läggs grunden till ännu större överproduktionskriser, eftersom mängder av billiga varor frambringas av alltmer effektiva maskiner och processer. Exempel på detta är bilar, datorer och mobiltelefoner som produceras i sådan mängd att ingen efterfrågan i världen kan hänga med. S
Därför jagar kapitalismens ständigt efter nya marknader. Dessa expanderande marknader var en huvudorsak till det långa ekonomiska uppsvinget 1948-1974 då världshandeln fyrdubblades och även till att kriserna var milda under perioden 1982-2008. Inte minst kinas, Ryssland och nya industriländernas (Brasilien, Indien m.fl.) inträder på världsmarknaden hade stor effekt.
Andra faktorer som kan motverka överproduktionskriser är krediter och olika penning och finanspolitiska stimulanser.
Men alla nya marknader och stimulanser till trots så kommer kriserna till sist. Dagens kris som inleddes 2008 möttes av de största stimulanserna någonsin. Riksbankerna pumpade in tusen miljarder för att rädda bankerna, räntorna sänktes i vissa länder nära noll. Skatter sänktes, i USA i form av direkta återbetalningar.
Ändå utbröt en ny kris bara några år senare som orsakat drastiska nedskärningar i de svagare ekonomierna. I Grekland och Portugal har vi sett stora produktionsfall, två siffriga arbetslöshetstal, sänkta löner och drastiska nedskärningar avoffentliga utgifter och löner. Och i spåren av detta hård klasskamp, massrörelser och vänsterradikalisering.
Näst i tur står Spanien och Italien, för att inte tala om östra Europa och Ryssland. Inte heller Västeuropa, USA och Japan kommer att klara sig undan helskinnade.
Kris, massarbetslöshet, kamp och radikalisering står på dagordningen i hela världen.
Krisen är ännu inte lika djup som på trettiotalet då produktionen föll med upp till en tredjedel, lika många var utan jobb och världshandeln reducerades med två tredjedelar. Men den är mer global och snart också längre. Latinamerika, Ryssland och Södra och Sydöstra Asien är en del av världsmarknaden på ett helt annat sätt idag än då.
Utvecklingen går i riktning mot en långvarig kris med svaga uppgångar, långa nedgångar. Spänningarna kommer att öka mellan länderna och särskilt mellan de ekonomiska blocken: USA, EU och Sydostasien. Detta kommer att leda till konkurrensmotiverade devalveringar, det vill säga att länder skriver ned sina valutor för att göra sina exportvaror billigare (om kronans värde minskas i förhållande till euron så blir det billigare för euro länder att importera till exempel en Volvo bil, samtidigt som bilar som importeras till Sverige blir dyrare .
Vi kommer även se handelshinder som gynnande av nationell produktion och att det blir svårare att få bort existerande tullar till exempel de som finns för de textilier och kläder som importeras till EU länder.
Motsättningarna kommer också att öka inom EU, konflikterna kring Grekland ger en föraning om detta. Man kan inte ens utesluta att detta kommer leda till att euron kollapsar, eller bara blir kvar i EU:s kärnländer.
Väldiga resurser kommer visserligen att mobiliseras för att förhindra en depression eller ekonomisk kollaps.
Men detta kan inte hindra att alltfler länder hamnar i en grekisk situation. Denna process kommer visserligen att vara utdragen eftersom borgerligheten använder alla medel för att avvärja den. Exempel på sådana är stimulanser för att dämpa kriser, vilket vi sett i stor skala under den nuvarande krisen. Men också att stödja sig på byråkratin i arbetarrörelse för att stoppa massrörelsen, det vill säga fackföreningsledare som vägrar kämpa eller tröttar ut rörelsen med återkommande endags protester/strejker och socialdemokratiska regeringar som sviker massornas förhoppningar. Detta leder till perioder av besvikelse och apati som banar väg för högerregeringar. Viket i ett senare skede avlöses av förnyad och mer beslutsam kamp och radikalisering.
Man skärper också antistrejklagarna, stärker polisens befogenheter och ger den all tänkbar kravallutrustning i syfte att kunna stoppa gatuprotester och bryta ockupationer.
Sist och inte minst saknas det en revolutionär rörelse som kan organisera massorna och ett revolutionärt parti som kan leda dem till seger över kapitalismen
Vi ska inte glömma att det räcker den med en lyckad revolution för att omvandla hela världsscenen. Om den tyska revolutionen 1919 – 1923 segrat så hade nazismen inte funnits och andra världskriget hade aldrig ägt rum. En seger för den spanska revolutionen 1931-37 hade satt punkt för fascismen och andra världskriget. Istället hade världen med stor sannolik blivit socialistisk.
Om revolutionerna i Chile och Portugal på sjuttiotalet fullföljts så hade resten av världen följt i spåren.
Därför kan vi vara optimistiska, sett i ett längre perspektiv är kapitalismens timma slagen.
Som Marx och Engels skrev i kommunistiska manifestet 1848:
"Proletärerna har bara sina bojor att förlora med de har en värld att vinna"

 

Kommentarer   

0 #1 Avalon 2014-07-28 16:46
Ja, det finns skäl att vara optimistisk och bra att det blir sagt. Men det går nog ännu bättre utan en hierarkisk stat och ett auktoritärt parti. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess EGET verk".
Citera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...