Bland det mest tillfredsställande med att skriva offentligt är när man tycker sig ha fått till det dräpande inlägg som ovedersägligt vederlägger vad en ideologisk motståndare har sagt.Om man i likhet med de flesta anser sig vara en i grund och botten vänlig och generös person, kan man styrka denna självkarakteristik genom att, med uppbjudande av endast en liten gnutta hyckleri, tillägga att det näst mest tillfredsställande är att medge att en motståndare yttrar något positivt eller rentav föredömligt. DN:s liberala husfilosof Lena Andersson förtjänar, vad jag kan förstå (om jag denna gång faktiskt har förstått henne), idag ett erkännande. Detta gäller för hennes, bland gängse kritiker ovanliga, analys av innehållet i den intressanta, men övermåttan kritikerprisade, filmen "Återträffen". Visserligen skiljer vi något i vår bedömning av filmens njutbarhet, men i stort sett har vi, enligt hennes krönika i går, besläktade bedömningar av filmens d v s Odells ärende:

"Mer än en film om mobbning och revansch ser jag Odells "Återträffen" som en studie i konfrontation, och en undersökning av [som sker när]... allt underordnas den egna känslans rätt.

Film­rollen Anna äger en inte helt ovanlig förmåga att vara tvingande och snärjande samtidigt som orden är oskyldiga och kroppsspråket undergivet...

Rollfiguren Annas hantering av påståendena uttrycker en idé som är återkommande i filmen: De med högre status, avgjord av Anna, hade en skyldighet att förstå vad hon önskade fast hon var tyst, och en plikt att inse att ifall hon negligerade någon var det för att hon kände sig värdelös.

"Återträffen" är på flera plan en uppvisning i hur det ser ut när man utsätter omgivningen för tryck och observerar dem under tiden. Rollfiguren Anna noterar nogsamt hur andra behandlar henne men inte att deras beteende också är en reaktion på hennes handlingar. Att Anna är en kraftfull aktör går henne, men knappast Odell, förbi.."

Egentligen borde det vara en mindre invändning mot filmen och mot Lena Anderssons avslutande höga uppskattning av Odells förmåga till självanalys, då jag vill ifrågasätta att filmen huvudsakligen är en "undersökning" av det psykologiska spelet mellan mobbare och mobbad, mellan objektivitet och subjektivitet. För de flesta i publiken och kritikerkåren framstår spelrollen Anna, liksom den påföljande "dokumentära" Anna, som en hjälte att huvudsakligen identifiera sig med, och som bärare av "objektiv sanning eller större tyngd," medan klasskamraternas beteende i stort sett sysslar med "förnekelse, förolämpning och bortförklaring". Så mycket mera som Anna Odell ger hjälten denna ökade tyngd genom att sätta in sig själv i rollerna. Att dra en skarp gräns mellan filmskaparen Anna Odell och rollgestalten Anna köper vi i detta fall inte.

"Människor byter inte personlighet och Odell låter ana att det var så här det såg ut också i skolan, och att det är så här det blir när rollfiguren Anna deltar i samvaron."

Tills motsatsen är bevisad kommer jag därför ändå att misstänka att Anna Odells projekt, liksom hennes "undersökning av psykvårdens hierarkier" i Okänd kvinna häromåret handlar om revansch och hämnd. Inget ont i det. Men i Odells kommande filmer får vi förhoppningsvis veta och om hon har mera på fötterna och fler strängar på sin lyra - så att hon verkligen kan förtjäna sin geniförklaring.

Kommentarer   

0 #1 Jan Åhman 2014-01-31 11:37
Stolpe ut för Isaksson
Hans Isaksson är mycket kritisk i sin recension av Anna Odells film Återträffen (FiB/K 1/2014, http://www.fib.se/debatt/item/3767-nar-anna-odell-gjorde-stolpe-in, och Clarté-bloggen 26 januari, http://www.clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/8618-om-atertraffen).
Odell har i sin film gestaltat ett verkligt problem som dessvärre fortfarande är i högsta grad aktuellt: mobbing i skolan (och i andra sammanhang också, för den delen). Hon bygger berättelsen på egna erfarenheter men hon gör det i fiktionens form. Hon gör det dessutom så bra att den som har sett filmen inte går därifrån oberörd. Inte heller Isaksson, även om han tycks slå ifrån sig det som filmen berättar, och han gör det med diverse undanflykter. Filmen handlar inte om någon rättegång som Isaksson jämför med utan om att ....
Forts på www.janahman.se/rec7.htm pga utrymmesbrist här!
Citera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...