I förra veckan publicerade DN - sannolikt efter moget övervägande - en mycket påkostad annons för en s k faktabok "Invandring och mörkläggning" av etnologen Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, socionom och journalist. Båda är sedan många år kända som, milt sagt, invandringfientliga högerdebattörer. Båda har sedan länge hävdat att en "vänstervriden" journalistkår, och till och med Alliansregeringen, som går i dess ledband, döljer sanningen om invandrare och har sammansvurit sig mot dem på grund av deras omutliga sanningskärlek. På nätet jublar idag ökända rasistsajter över att boken på Bokus försäljningsbarometer klättrat till fjärde plats, Den sägs redan vara slutsåld och befinner sig nu sannolikt under huvudkudden på alla läskunniga och ambitiösa SD:are .

DN har i efterhand försvarat sin publicering av annonsen. En ledarskribent riktar bannstrålen mot kritiker av främlingsfientliga idéer när hon, som själv vanligen inte brukar dra sig för att göra just detta, menar att: "Det är att sätta sig på höga hästar och att säga att jag förstår det här, men andra – mindre smarta – gör det inte."

Ledarskribenten nummer två, den tänkande Augustprisvinnaren Lena Andersson, hämtar som vanligt visst stöd i formallogiken och sätter likhetstecken mellan en generös och en "mindre generös" invandringspolitik, ty : "En 'generös invandringspolitik' är inget väsensskilt från den mindre generösa siffra som SD förespråkar." D v s den avvisande hållning som övriga riksdagspartier hittills har intagit mot rasism och fascism skulle enligt henne sakna annan grund än en rent kvantitativ och den borde därmed vara förhandlingsbar.

I det som denna ledarskribent anser vara huvudfrågan, nämligen gemenskapstanken - av vissa kallad solidariteten - står alla partier enligt henne på samma sida.: "Att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta .... Vi måste skydda ´våra egna', annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer".

Detta är inte första - eller sista gången - som välfärdspolitik, d v s solidaritet hos arbetande, av liberala ledarskribenter påstås ligga till grund för de flesta av våra sociala missförhållanden i landet. Nu beskylls byggnadsarbetare och långtradarchaufförer i deras spalter för protektionism och rasism då de kräver att utländska inhyrda arbetare skall ha samma lön och villkor som svenska. För ett decennium sedan hävdade Maciej Zaremba att det just var den offentliga sektorns utökade ambitioner - och kostnader - som från 30-talet under fyra decennier till och med motiverade tvångssteriliseringarna.

"Vi kan inte hjälpa alla" är en till synes oomkullrunkelig halvsanning som ofta utgör en yttersta försvarslinje för de "invandringskritiska". Lena Andersson antyder, delvis med rätta, att det just är "hjälptanken" som är problemet - fast ingen har faktiskt bett oss att hjälpa alla. Mot kravet på att samhället skall hjälpa sätter hon sin liberala princip: "Vi får inte hindra andra". Resultatet av tillämpningen av denna princip ser vi redan genom att tusentals människor nu återigen sitter och tigger sitt bröd på trottoarerna.

I alla tider har folk vandrat ut och in i Sverige. Det har vi i allmänhet inte lidit av. Många av oss (obs!) är själva invandrare, eller är deras ättlingar. Just nu har invandringen ökat. Men vi har genom tiderna kunna styrka oss med den lika orubbliga sanningen att "med varje mun följer ett par armar".

Det finns fortfarande gott om utrymme i landet och massor av jobb, som skulle behöva utföras. I den mån invandrare (eller infödda svenskar) nu inte får någon försörjning av arbete, hamnar på gatan och angelägna uppgifter därför förblir ogjorda beror det inte på de enskilda individerna utan på en absurt ojämn fördelning mellan nationer och individer beträffande ekonomisk utveckling, förmögenhet och på det ekonomiska system som skapar, och vars intressenter till och med slåss för att vidga och bevara, dessa klyftor.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...