I förra veckan publicerade DN - sannolikt efter moget övervägande - en mycket påkostad annons för en s k faktabok "Invandring och mörkläggning" av etnologen Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, socionom och journalist. Båda är sedan många år kända som, milt sagt, invandringfientliga högerdebattörer. Båda har sedan länge hävdat att en "vänstervriden" journalistkår, och till och med Alliansregeringen, som går i dess ledband, döljer sanningen om invandrare och har sammansvurit sig mot dem på grund av deras omutliga sanningskärlek. På nätet jublar idag ökända rasistsajter över att boken på Bokus försäljningsbarometer klättrat till fjärde plats, Den sägs redan vara slutsåld och befinner sig nu sannolikt under huvudkudden på alla läskunniga och ambitiösa SD:are .

DN har i efterhand försvarat sin publicering av annonsen. En ledarskribent riktar bannstrålen mot kritiker av främlingsfientliga idéer när hon, som själv vanligen inte brukar dra sig för att göra just detta, menar att: "Det är att sätta sig på höga hästar och att säga att jag förstår det här, men andra – mindre smarta – gör det inte."

Ledarskribenten nummer två, den tänkande Augustprisvinnaren Lena Andersson, hämtar som vanligt visst stöd i formallogiken och sätter likhetstecken mellan en generös och en "mindre generös" invandringspolitik, ty : "En 'generös invandringspolitik' är inget väsensskilt från den mindre generösa siffra som SD förespråkar." D v s den avvisande hållning som övriga riksdagspartier hittills har intagit mot rasism och fascism skulle enligt henne sakna annan grund än en rent kvantitativ och den borde därmed vara förhandlingsbar.

I det som denna ledarskribent anser vara huvudfrågan, nämligen gemenskapstanken - av vissa kallad solidariteten - står alla partier enligt henne på samma sida.: "Att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta .... Vi måste skydda ´våra egna', annars ryker den gemensamma välfärden och kollektivavtalen, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer".

Detta är inte första - eller sista gången - som välfärdspolitik, d v s solidaritet hos arbetande, av liberala ledarskribenter påstås ligga till grund för de flesta av våra sociala missförhållanden i landet. Nu beskylls byggnadsarbetare och långtradarchaufförer i deras spalter för protektionism och rasism då de kräver att utländska inhyrda arbetare skall ha samma lön och villkor som svenska. För ett decennium sedan hävdade Maciej Zaremba att det just var den offentliga sektorns utökade ambitioner - och kostnader - som från 30-talet under fyra decennier till och med motiverade tvångssteriliseringarna.

"Vi kan inte hjälpa alla" är en till synes oomkullrunkelig halvsanning som ofta utgör en yttersta försvarslinje för de "invandringskritiska". Lena Andersson antyder, delvis med rätta, att det just är "hjälptanken" som är problemet - fast ingen har faktiskt bett oss att hjälpa alla. Mot kravet på att samhället skall hjälpa sätter hon sin liberala princip: "Vi får inte hindra andra". Resultatet av tillämpningen av denna princip ser vi redan genom att tusentals människor nu återigen sitter och tigger sitt bröd på trottoarerna.

I alla tider har folk vandrat ut och in i Sverige. Det har vi i allmänhet inte lidit av. Många av oss (obs!) är själva invandrare, eller är deras ättlingar. Just nu har invandringen ökat. Men vi har genom tiderna kunna styrka oss med den lika orubbliga sanningen att "med varje mun följer ett par armar".

Det finns fortfarande gott om utrymme i landet och massor av jobb, som skulle behöva utföras. I den mån invandrare (eller infödda svenskar) nu inte får någon försörjning av arbete, hamnar på gatan och angelägna uppgifter därför förblir ogjorda beror det inte på de enskilda individerna utan på en absurt ojämn fördelning mellan nationer och individer beträffande ekonomisk utveckling, förmögenhet och på det ekonomiska system som skapar, och vars intressenter till och med slåss för att vidga och bevara, dessa klyftor.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...