Stefan Löfven deklarerade på SAP-kongressen i april partiets mål beträffande arbetslösheten, och upprepar det idag i DN:

"Vi har satt upp ett ambitiöst mål om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Det krävs för att finansiera välfärden." För att nå dit måste man enligt Löfven investera i jobb- och praktikplatser för unga, utbildning och en aktiv näringspolitik.

Det fanns en tid, då parollen för SAP och LO var full sysselsättning (möjligen med undantag för en s k friktionsprocent). Då Sverige inträdde i EU 1995 antog man samtidigt det monetaristiska "inflationsmålet" som rättesnöre för den ekonomiska politiken, vilket de facto innebar att sysselsättningen aldrig mera skulle tillåtas att bli full.

Detta framgick av någon anledning inte klart av EU-förespråkarnas argumentation - i den mån de alltid ens insåg det. Argumenten handlade mera om att Sverige måste "vara med och "påverka" och kunna resa i Europa utan pass - vilket enligt Ingvar Carlsson, som i arbetarrörelsen närmast ställde kabinettsfråga om inträdet, borde vara enkelt, eftersom hans broderpartier just då regerade i majoriteten av medlemsländerna. Ännu i slutet av 90-talet, då regeringen Persson lovade att halvera arbetslösheten under den aktuella krisen till 4 %, angavs således en siffra för målet.

Att SAP:s ordförande nu inte kan ange något kvantitativt mål för sysselsättningen, vittnar möjligen för hans fans om hans hederlighet. Det mål han i stället anger kan av en kritisk bedömare å andra sidan vittna om en benägenhet för lurendrejeri liknande Mark Twains, då denne avrådde från att ljuga för barn, i stället för att snärja dem med löften om att få det första tvådollarmynt som kommer flytande på en platt sten nedför Mississippi. Ty var ligger lägsta nivån i EU om 7 år? På 10-12-15%?

Den optimala, icke inflationsdrivande, arbetslöshetsnivån (NAIRU) som i år av Konjunturinstitutet anges för svensk ekonomi är c:a 6 % . Denna nivå har under senare decennier ökat och man har klar ingen indikation på att den kommer att sluta att göra det - och därmed arbetslösheten. Detta oavsett vad Löfven säger - d v s så länge hans rörelse, liksom, förstås, hans meningsfränder i Alliansen, håller fast vid det ekonomiska tänkande som främst prioriterar kapitalismens fortbestånd.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 stadgar i Artikel 23: "Var och en har rätt till arbete, .. samt till skydd mot arbetslöshet". Denna skrivning formulerades och undertecknades i en tid då Sovjet hade segrat i kriget, arbetarrörelsen i Västvärlden var stark och en snar socialistisk framtid av såväl politisk höger som vänster bedömdes som möjlig/trolig. Deklarationen tycks nu bli allt mindre aktuell i praktiken.

Nu är nya rättighetslagar till förmån för de arbetande anatema. Arbetet som rättighet drar sig numera till och med LO för att hävda. Motivet för detta, som dess chefekonom anger, är att "Arbetslöshet är en del av marknadsekonomin" och att "Långtgående krav på rättigheter i arbetslinjen kräver närmast planhushållning". Detta kan tolkas så att även LO och Löfvens parti nu anser att bevarandet av kapitalismen och dess marknad, inte längre mänskliga och sociala rättigheter, är grundstenen i Sveriges sociala och ekonomiska politik.

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...