Glöm inte att ha ljudet på i din webbläsare.

Beställ nya numret av Clarté!

 

Varje helg strömmar vi till diverse etablissemang organiserade kring det sociala förtärandet av alkoholhaltiga drycker. Pubar, barer och restauranger. Vi kanske äter en bit, det skålas och skrattas och spottas sällan i glasen. Ganska snart susar det gott i många skallar - allt för ofta min egen inkluderad. Men detta lilla stycke kommer inte uppehålla sig vid svensk dryckeskultur utan istället vill jag titta närmare på det komplexa och unika forum där utloppet för veckans uppdämda energi tar sig uttryck - jag talar förstås om nattklubbens dansgolv.

Efter tillräcklig förberedelse vallfärdar massorna till dessa sällsamma platser. Låt oss analysera den typiska scenen, den intensiva plats där vi möts strax efter midnatt, där våra svettiga kroppar kråmar, juckar och fistpumpar allt om vart annat. Fokuserade höftrullningar och osäkra, skämtsamma rörelser sida vid sida; hela människostammen i yrande dans.

Men om vi byter till ett mer cyniskt perspektiv och stiger upp bland alkoholångorna strax under takåsen, vad är det vi ser, egentligen? Jo, en in i minsta detalj iscensatt kuliss, en scen där vi för ett par timmar tillåts ånga ut all undertryckt sexualitet, och vrede, och glädje, och sorg. Här blir den malliga individualisten prima ballerina för en natt och hipstern står och shufflar i mitten av en applåderande cirkelformation - kropp och mode signalerar status och plats i den tillfälliga hierarkin som upprättas på varje dansgolv med mer än en person närvarande.

Likt vid teatern används ljus och ljud och avskärmningstekniker för att skapa en scen där sinnesintrycken förhöjs. Denna iscensättning har som syfte att skapa känslan av skenbar frihet, en (fantasi)plats utan auktoriteter och regler i vägen för begärets tillfredställelse. Men på samma sätt som Trollflöjten eller Svansjön är fiktiva arrangemang, trogna iscensättningens logik och avgränsade från resten av samhället som fantasi och saga, så förblir även dansgolvets utopiska yra en parantes av inbillad frihet. Kan det vara så att den rådande (populär)kulturen helt enkelt inte har mer att erbjuda?

Är jag den bittra killen som aldrig blir uppbjuden och vill förstöra ditt helgnöje eller är fantasin om dansgolvet en av de sista slöjorna mellan oss och ideologins gapande tomhet? Kanske är denna plats där vi känner oss så fria i själva verket en av de mest styrda och dikterade sammanhang man kan tänka sig, med en funktion helt annan än den man vid en första anblick tillskriver den. Jag skriver inte om subjektiva värderingar hos en enskild individ - klart att folk kan gilla att dansa - men vilka är strukturerna som dikterar under vilka former vi får ”ha kul”?

För vi vill alla bara träffa någon, eller hur? Oavsett vilket svar du ger så ter det sig märkligt att vi köpt premissen att för att våga släppa loss eller träffa någon så krävs rökmaskiner, stroboskop och laserstrålar; måste den samtida drömmen om närhet föranledas av epilepsianfall och brandsimuleringar i en mörk källare?  

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Anwar Shaikh

Anwar Shaikh - monopolkapitalismteorins främste kritiker

Benny Andersson - 16 januari 2018

Ulf Grönkvist skrev till webbredaktionen och efterlyste exaktare källor till de uppfattningar jag tillskriver ekonomen Anwar Shaikh i början av mitt blogginlägg om imperialismens teori och verklighet. De följer här. Eftersom Shaikh är en av vår tids viktigaste Marxinfluerade ekonomer och dessutom är...

Läs mer...

Reformister, revolutionärer och historiens dynamik. Svar till Benny Andersson

Peter Sundborg - 15 januari 2018

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Läget inför oktoberrevolutionen. Benny Andersson påstår, om jag fattat rätt, att bolsjevikernas...

Läs mer...

Imperialismen, teori och verklighet. Svar till Peter Sundborg del tre

Benny Andersson - 11 januari 2018

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvannHundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. I slutet av 1800-talet hade kapitalismen, enligt Lenin och många andra...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/17 Hundraåringen som försvann

Bildtext

Korea

Mathias Cederholm - 26 december 2017

Nordkoreas kärnvapenprogram är oroande men begripligt. Men ännu mer oroväckande är USA:s utspel...

Läs mer...

Bildtext

Klass i uppror - samhälle i gungning

Peter Sundborg - 26 december 2017

Också i Sverige fanns det sovjeter 1917. I dag har vi glömt Arbetarnas landsråd, men upproren och...

Läs mer...

Bildtext

Hundraåringen som försvann

Redaktionen - 26 december 2017

Den ryska revolutionen är den händelse som kanske mer än någon annan bestämde utvecklingen under...

Läs mer...